Okategoriserade

Åååå, jag fick den här fina boken skickad till mig av Cecilia Davidsson. Oj, vad jag ätit Cissis underbara mat på de retreat jag varit med på genom åren. Superhärliga retreat som yogaläraren Viveka Blom Nygren på yogastudion Atmajyoti annordnat genom åren.
Hur underbart är det inte att få grotta in sig, dels i fysisk yoga, men också i samtal om filosofi och om allt som är runtomkring rörelserna, men som också är yoga, med andra likadana yoganördar som en själv… På en härlig plats, i ett varmt land helst och med Cissis mat som serveras till frukost, lunch och middag.
Redan vid frukosten pratade vi om vad man skulle äta till lunch och på lunchen vad som skulle serveras till middag.
Nu har äntligen Cissi gett ut en bok, och vad heter boken, jo; YOGAMAT, ges ut av Ica bokförlag.
Och jag vet, eftersom jag smakat en hel del av recepten, att det är så gott.

Fick ett mejl, och har kollat med avsändaren om det är okej att jag svara här på bloggen(det var det):

”Hej Karin!
Jag är en tjej som har haft problem med ätstörningar i flera
år, det har gått upp och ner, jag har varit i olika behandlingar och träffat
läkare, psykologer och behandlare hit och dit. För några år sedan kom jag i
kontakt med yogan. Det var mest i hobbysyfte, men jag märkte ju att jag mådde
bättre i både kropp och själ efter en yogaklass. I och med att jag var
så lågviktig fick jag dock inte fortsätta för min läkare. Idag har jag
fortfarande vikt att ta igen, men jag har under resans gång mognat och förlikat
mig med det faktum att jag faktiskt behöver öka i vikt för att kunna leva det
liv jag drömmer om. Nu går jag inte i någon behandling, däremot har jag kontakt
med en yogalärare som undervisar kundaliniyoga och som själv har tagit sig ur
destruktiva beteenden med hjälp av yogan. Jag yogar hemma några gånger i veckan,
och läser din bok ”Yoga för kvinnor” som jag har fått låna av en annan
yogalärare. Någonstans i allt det här försöker jag hitta mig själv så att
jag vågar flyga med egna vingar. Jag har varit så bunden till andra människor i
min närhet och därmed har jag svårt för att ensam kasta mig ut i det
okända.
Känner dock att den känslan börjar vända nu. Jag fyller 21 år i
sommar och det är dags för mig att lämna mitt trygga bo så att säga. Jag
försöker att ta några steg i taget, exempelvis skulle jag vilja utbilda mig till
yogalärare men jag vill också åka till Indien – ensam, utan någon vän eller
släkting. Jag vet att du har erfarenhet av Indien (som de flesta yogalärarna
har) och undrar om du kan tipsa om vart jag bör åka och vad jag bör tänka på.
Vet även att du har anordnat yogaresor till Indien, det är inte så att du har
något sådant är på gång till vintern 2013?? Eller vet du någon annan yogaresa/
något yogaretreat som du kan rekommendera?
Det blev ett långt mail det
här och du får säkert hundra liknande varje dag, men jag håller tummarna för att
du orkar svara på ytterligare ett…

Svar:

Tack snälla du för ditt mejl och ditt förtroende. Den ålder du är i, är på många sätt härlig, men för mig var det min jobbigaste tid. Och jag tror att det kan ha varit det för ganska många andra jag känner. Att liksom ha hela livet framför sig kändes nästan kvävande på ett sätt. Jag la så mycket fokus på fel grejer, oroade mig för saker som jag nu förstår var helt onödigt. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver.
Har du läst sista frågan som alla som svarar på Meningen med livet, svarar på? Om de skulle ge ett råd till en ung tjej, utifrån sina egna erfarenheter vad skulle det vara. Där tycker jag att det finns många fina svar, från många visa kvinnor.
Du har säkert hört det förr, men allt blir bättre med tiden.
Du skriver ärligt och berättar om dina ätstörningar. Jag kan på ett sätt förstå att din läkare ”förbjöd” dig till att träna/yoga, det var nog av omtanke för dig. Yoga kan också i vissa fall bli en annan sak som man missbrukar och det där är svårt att liksom sätta fingret på. Men jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag älskar yoga, jag tycker att yoga är ett fantastiskt verktyg och på många sätt också en väldigt bra självutvecklingsform. Men min erfarenhet säger att inte enbart yoga räcker för att ta sig ur ett destruktivt beteende. Du måste hitta din kärna som gör att du står stadigt i dig själv. Jag har gått i så många olika former av terapier, och sökt min kärna. Man blir egentligen aldrig riktigt klar. Och när livet blir för mycket, så går jag tillbaka till terapin och yogan finns där hela tiden som en vän, för att liksom hitta tillbaka till mig själv. Precis som du beskriver att du varit bunden till andra människor, så är det ju det en svår nöt att knäcka. Att lära sig att inte bli bunden till fel människor. Jag vet också att resa, resa bort också är en del av ens egen utveckling. Oj, vad jag reste som ung, idag kan jag nog se på mitt resande som en flykt att inte stanna upp, att inte ta tag i det som kändes. Eller hur jag verkligen mådde. Att resa ensam, att inte känna någon kan ibland vara härligt och utvecklande, eftersom de man möter inte vet vem man är och man får på ett sätt möjlighet att utveckla den där personen man är, men som man kanske känner inte får komma fram tillräckligt mycket. Men att åka ensam kan också spä på ens ensamhetskänslor, utsatthet och beroende av att ha andra omkring sig. Om du har möjlighet, tycker jag att du i första hand ska träffa en lärare, yoga för henne eller honom, känna efter om det här är en person du känner förtroende för. Då är det ju ett plus, om den personen också har resor till Indien. För då kan du kanske följa med på en sån. Då har du möjlighet att välja bort att vara med de som är på resan, att vara ensam lite ibland. Men du har också möjlighet att vara med i den gemenskapen som kan uppstår på en yogaretreat.
Varmaste kramen
P.s Tänk på att du har all tid i världen, njut av att du har det. Njut av att livet har en massa möjligheter och att du är precis i början av ditt liv. Gör sånt som du tycker är härligt, omge dig med människor som tycker om dig och som du tycker om. När yoga är som bäst, så gör den att man tycker så mycket om sig själv och sin kropp. Man bryr sig om sin kropp och lyssnar på dess signaler. Om den har ont, om man är ledsen, om man är trött. Jag upplever att jag tar hand om mig själv och min kropp mycket mer på ett bejakande och snällt sätt än innan jag började yoga.”

Namn: Kia Naddermier

Bloggen har ändrat utseende och jag fattar inte hur man går in och svarar på kommentarerna. Måste lära mig det. Tack gulliga ni för er omtänksamhet, tack också ni som mejlat mig privat och också ringt mig. Det värmde.
För mig var det ett stort och svårt beslut att ta.
Men ett väldigt viktigt beslut.
Man kan inte vara på två platser samtidigt.
Jag har lovat mig själv att följa mitt hjärta och det jag tror på, även om det kanske inte är vad andra vill, eller tycker är rätt. Jag har lovat mig själv att vara stark nog att stå upp för det jag tror på, men det är så klart svårt i ett sånt här fall, när hjärtat liksom vill vara på två ställen…
Men ni förstår säkert vad jag menar.
Att vara sig själv hela vägen och följa sina drömmar hela vägen är jättesvårt för man stöter på motstånd ganska ofta. Både sina egna motstånd, men också andras. Det kan också provocera att man tar för sig i livet, tar stora tuggor, njuter och skrattar och utifrån sett kanske tar livet med en klackspark och ibland upplever jag att folk irriterar sig, tycker att jag tar onödigt mycket plats, får för mycket uppmärksamhet. När jag var yngre anpassade jag mig mer, försökte vara smidig. Men nu är jag snart 50 år, en magisk ålder. Känns som att då måste alla pusselbitar falla på plats och jag har förmodligen utforskat mina inre rum. Tagit mig längre in i mig själv, en inre resa som gått djupare än Hej, jag är nyfiken på mig själv-tiden som jag hade straxt innan jag fyllde 40.
Allt är en framåtrörelse, en långsam resa ibland. Men ändock en framåtrörelse.
Och jag har en viktigt uppgift att lära mig, jag ska lära mig att säga nej. Det allra svåraste upplever jag. Tänkte jag ska blogga om det, läste nämligen en väldigt bra bok om just det. Så fortsättning följer….

Och det värmer ju oerhört om flera känt lite som jag känner för Yogavita i Båstad.
Men jag tar inte avsked än, det är flera månader kvar och de är också de vackraste och härligaste månaderna att tillbringa här på västkusten.
Jag ska njuta den här sommaren, som den golosa kvinna jag är.
Och jag ska yoga för Karolina, Petri, Wambui och Marian som alla kommer ner hit och ger klasser.
Non vedo l´ora.
en fin låt, textraden Lights will guide you home…

Jag har tagit ett beslut. Och det var inte så enkelt att göra. Det är både ett ledsamt beslut och ett bra beslut för mig. Men jag måste på något sätt bestämma mig.
Ni vet hur jag älskar Båstad. Jag älskar den här platsen. Jag älskar närheten till havet, den gula sanden. Det kulliga landskapet och luften. Jag älskar luften här i Båstad.
Känns som jag kan andas här.
Ta så där långa djupa andetag, rakt ner i lungorna, som om jag kan fylla dem med mer syre när jag är här.
Under en tid har jag vägt beslutet fram och tillbaka.
För nio år sedan kom jag hit och började ha yogakurser. I sommar är det min nionde sommar som jag har studion öppen hela sommaren. Det är lång tid. Jag har älskat att gå upp på morgonen, långt innan byn vaknat och vandra Köpmansgatan fram till min studio.
Jag älskar att hålla i yogaklasser. Älskar att se hur eleverna hittar sin yoga, sin kärlek till sig själva och sin kropp. Älskar att se utvecklingen. Och jag kommer att sakna alla tappra, för de är några stycken som kommit varje morgon för att yoga i den lilla sommarstudion.
Det är många somrar som jag förlagt här.
Det var perfekt för den ensamstående mamman, som jag var då jag kom hit till byn första gången –  att liksom kombinera semester och jobb med min lilla dotter, här i sommarstan.
Men barnet växte, jag träffade en man (som jag också gifte mig med här i byn)och fick bonusbarn.
Men i år blir det sista sommaren på Yogavita i Båstad.
Och den ska bli så härlig, ni har väl sett mitt sommarschema?
Låt oss göra den till en lång och härligt utdragen yogasommar.
Sedan stänger jag ner här och det lutar mot Björkö. Ön där min mammas släkt bor, där min mamma och pappa har hus och min älskade syster och hennes familj.
Ön, där jag var många av mina somrar, innan vi köpte hus på Gotland när jag var tio.
Det lutar mot att jag 2013 får ha mitt första sommarlov på riktigt, semester med min man.
Jag lägger inte ner yogan, men det kommer att bli på ett annat sätt, men framför allt kommer jag att skriva mer. Fler böcker är inplanerade.
Men det är sorgligt, det är det.

En kompis la ut en fråga på facebook, hur ska en bra vän vara? Hon fick många svar.
Så tänkte jag på att just vänskap var det allra svåraste ämnet att prata om när jag jobbade med research för tv-talkshowen med Maj Fant, för nästan tjugo år sedan.
 Det var så svårt att få folk att ställa upp och prata om det.
Tänk att något som är så positivt är så laddat.
Varför tror ni det är så?
Och vad tycker ni?
Vad är en bra vän? Hur ska en bra vän agera och vara?
Har du blivit ledsen på en vän?
Eller har en vän blivit ledsen på dig?

Se den här länken! Gör det! Ge inte upp
I morse när jag såg den på facebook, tårades mina ögon. Jag vet inte jag kanske är extra blödig just nu, men jag älskar såna här framgångssagor.
Inte att folk blir rika och berömda, utan just sådana här framgångshistorier värmer hjärtat lite extra. Då känns liksom livet snällt, härligare att vara i på något sätt.
Men lite tycker jag faktiskt det handlar om att någon annan tror på en. Att man blir sedd. Han säger att han blivit avfärdad av flera yogalärare, bara det gör så ont i mig.
Varje människa är en möjlighet.
Varje människa har ett universum inom sig.
Det är så synd att många inte tror det.
Man dör inte av att uppmuntra en annan människa.
Man dör inte av att ge en annan människa en komplimang.
Eller att heja på någon lite grann.
Men det kan ge såna intryck och avtryck i en annan människa.
Man behöver inte hjälpa alla, det är inte det jag menar. Nånstans måste man kanske hitta sin egen integritet, värna om sin egen lilla värld. Men då och då, kan man sticka upp huvudet och heja på en annan människa som man ser och upplever inte riktigt tror på sig själv.