Okategoriserade

Ibland tänker jag så här. Livet visar vägen. Och ibland ser man en röd tråd om man tittar tillbaka, och funderar lite över de vägar man tog, ibland rena rama senvägen, men också genvägen, som lite längre fram ändå tvingade en att sakta ner.
Ibland är vägen gumpig, bumpig, hoppig, stötig, ja, helt enkelt känns det mer än någonsin. Och ibland upplever man att det liksom glider fram som en vassbåt i backwaterdistrikten i Kerala i södra Indien. En flodfärd i lugn och ro.
Jag vet inte riktigt var jag är nu.
Ibland känns allt lätt och riktigt och jag vet minsann vart jag ska, jag liksom går dit näsan pekar. Men så vissa dagar, är det svårare.
Jag tänker alldeles för mycket.
Jag kanske hakar upp mig.
Som en lp-skiva som fått en repa.
Fast solen skiner därutanför, och jag har det så bra i livet.
Just då, kan jag känna mig sorgsen.
Min periodtracker (min typ enda och superviktiga app) visar på ägglossning, ha, där har vi det, för det är också precis då som pmsen startar.
Först är man barn, sen blir man en pubertal tonåring. SEn är man kvinna länge, länge för att bli en pubertal kvinna i menopausen.
Haha jag har degraderat.
Livet visar vägen, puh.
Nu är det nog några jobbiga menopausår jag har framför mig.
Livet visar vägen, jag måste lita på det.
Sånna här dagar kan man googla runt och hitta såna här härliga youtubeklipp:
KOlla vilket frieri

Det blir jobbigare med åren. Jag har så svårt att inte visa mina känslor när jag tänker och känner annorlunda. Så svårt att liksom sitta still och hålla igen. Så har det varit sedan jag var liten. Det kanske är det här överkänsliga i mig. Kändes nästan som att jag fick en diagnos när jag läste det inlägget.
När jag var liten kunde jag liksom hålla igen det, eftersom jag nog var för blyg för att medvetet ta plats. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och skruva mig i skolbänken och känna att det läraren eller någon annan sa var fel. Att jag inte höll med, att jag kanske hört att det fanns en annan sanning. Att kinderna blev blossande röda.
Än idag kan jag lyssna på tonfall, känna att en person säger nåt men menar något annat och så tycker jag det är jobbigt.
Jag går en ayurvedautbildning, och jag har verkligen velat lära mig det. Men det började redan förra helgen som vi hade kurs.
Jag håller inte med i en hel del grejer.
Allt det som handlar om ayurveda det känner jag är viktigt och riktigt, men när det kommer till andningsövningarna och yogan, så får jag det där igen.
Känner hur jag sitter och skruvar på mig, inte tycker samma. Inte håller med om en hel del ganska viktiga grejer.
Så kan jag bli sur på mig själv att jag inte kan vara så där smidig och bara köpa hela grejen. Men det finns ju något som många tycker att man ska åberopa när det kommer vanlig sjukvård och det är second opinion. Jag tror jag måste göra det nu.
Jag måste sätta mig ner och verkligen känna efter om jag håller med, om jag kan hålla igen och gå på lektionerna och få min utbildning det jag känner och tycker till trots. Eller om jag måste tillåta mig själv att jag är så här, att jag går min egen väg. Att det kanske är min väg.
Jag kommer nog aldrig bli en smidig person. Jag är den jag är, men det kostar ska ni veta.
Så hur ska jag göra?

Den här veckan, jag visste det redan på söndagen att den skulle bli speciell. Men inte att den skulle handla om livet, ja, det pågår ju hela tiden. Men livet gjorde också att jag var tvungen att stanna upp.
Det är ju nåt med månaden maj. Plötsligt ska allt bli klart. Alla artiklar ska in. Alla jobbmöten läggs nu, och det är så klart en massa andra pryttlar som är supersuper viktiga och som måste göras just nu. Mitt i allt det klämde jag in min terapi i måndags. Jag började med att säga;
 ”Det känns som om jag har en autopilot. Att jag liksom är lite distanserad, för att jag måste”.
Trodde på nåt märkligt sätt att det skulle funka i terapin också, eh. Nej.
Det var min djupaste och mest märkliga terapistund. Men viktig. En sån där man går omkring och tänker efteråt, vad betyder det här, varför kom det här upp nu. Man stuvar och stökar i sitt inre.

I tisdags var det begravning av en gammal jobbarkompis och vän, Walter. Ceremonin var otroligt vacker. I Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården och solen sken. Mitt i all det sorgliga var vädret så där bedårande. Kontrast. Samma dag döptes lilla prinsessan Estelle och vi hade minnesstund för Walter.
Livets kontraster. Livet har sin gång, man vet det, men det gör ändå ont.
Det är egentligen fantastiskt att man har begravning och hur viktigt det är. Att det är en ceremoni, att man tar avsked av en vän. Ett stillsamt, men väldigt sorgesamt adjö. På begravningen träffade jag många gemensamma vänner, vi skrattade och skojade och berättade historier om hur det var att jobba med Walter. Hur han var. Vi grät också, för vi alla väldigt rörda av att en vän lämnat oss. Amelia Adam var där och jag fick chans och tacka henne för att hon och Walter satsade på mig, fick mig att tro att jag kunde skriva. Det är så viktigt att man får chans att säga det till folk. Tacka. Inte hålla inne med det vackra. Man kan ödsla med snällhet och kärlek.
På begravningen träffade jag också en annan kompis som har cancer och väldigt långt gången sådan. Hans liv är tidsbegränsat. Jag hatar cancer. Det var egentligen meningen att jag skulle gått på min balett direkt efter begravningskaffet. Men jag åkte hem och la mig på sängen och kom inte upp.
Jag var helt utslagen.
Benen var som förlamade.
I onsdags skulle jag ha gått på en superrolig invigning nämligen öppnandet av Spritmuseum. Men jag kunde inte. Stannade hemma och åt middag med familjen och vi satt länge och pratade och flamsade och bara var.
Låter så fånigt att skriva. Men varför är det så svårt att få till det när vardagen bara snurrar på?
Hur mycket älskar jag inte jag att vara i det. Livet, måste ta vara på det. Måste måste. Vill inte känna att åren bara går och jag hann ingenting. Vara med dem jag älskar. Odla det. Det ÄR det allra viktigaste.

Nu har jag använt Moonsuns underbara fantastiska vitamin C Serum, och senast igår sa min man att min hud glänser, att den är så fin. Hur härligt är inte det att höra?
Och jag är säker på att det är för att jag bara använder Moonsuns produkter och gjort de senaste fem åren, skulle aldrig komma på tanken att ha något annat. Jenny och Mia, som skaparna bakom Moonsun heter, vet vad de pratar om. Det är så där insatta och medvetna om vad som är bra för en hud, och hur man på bästa ekologiska och mest naturnära sätt också tar hand om sin hud.
Tada, den här lilla flaskan är det som ger min hud extra mycket fukt, som extra mycket kärlek. En liten mirakelflaska. Ge dig själv ett mirakel 😉
Gå in och läs om Moonsun och deras produkter här: Moonsuns nykomlingar
Tjejerna har också behandlingar som man blir beroende av.
Jag rekommenderar å det varmaste.

Igår hittade jag ett kuvert med lite gamla bilder i. Ett annat liv kändes det som. Just nu är jag nog inne i en fas sär jag summerar vad har jag gjort och hur har jag mått. Vad, varför, hur…  Småsmå steg av utveckling. Mitt liv har varit mycket jobb. Många roliga jobb. Jag har hoppat på många saker, följt min inre röst och den har alltid lett in mig till roliga saker, som utvecklat mig. Det kan jag se som en röd tråd, som jag inte såg då.
Jag har flyttat så mycket, att jag faktiskt här på sluttampen slarvat bort lådor med foton och annat viktigt. Sorterat ut och bort för mycket. Men så idag ska jag bli intervjuad av tidningen Hälsa och de ville att jag skulle samla ihop fem-sex bilder från mitt förflutna, sånt som varit viktigt, sånt som jag vill visa.
Att jag fick bli mamma är så klart viktigt, viktigt. Att få vara mamma till Mira, min dotter som jag är så stolt över. Pino är viktig för mig och att jag fick återförenas med min stora kärlek i livet, Ray. Så därför har jag varit på en minnesresa. Och när jag tittar på bilderna så kommer också känslorna upp från den tiden, det är märkligt. Känner ni samma?

Vi är med hus.
Ett trähus på Björkö.
Ön med alla fästingar, släktingar och träd, men också ön där barn lekt på somrarna. Känns fint att bo på barnens ö. Kolonierna fyllda med barnskratt och fniss.
Men också jag lekte här som barn, och min mamma.
Skratt, lära sig cykla, bada i regnet, fiska, cykla omkull, spökhistorier och knarriga trägolv.
Generationernas ö.
De många stränderna, klipporna och bryggorna. Båt från Nybrokajen, hela vägen fram, men också buss från Östra Station, 636:an hela vägen. Lanthandel, en halvtimme på cykel. Nudistcamping runt hörnet och Lyckhems pensionat med mysig restaurang.
Min syster och familj, tio minuter bort, och lite närmare mamma och pappa.
Hemma.
Mitt hem.
Vårt hem
Skeppsmyra är adressen.

Nu, snart börjar ett nytt liv och jag ser fram emot det så mycket.

Idag är det tre år sedan Sri K. Pattabhi Jois lämnade oss. Så sorgligt, för man vill ju att varje människa ska få leva hundra friska år. Det är ju det vi sjunger i vårt avslutningsmantra.
Jag är så glad att jag fick träffa Guruji, prata, göra bryggor och sjunga mantrat med honom.  Att jag faktiskt hann träffa honom. För det är inte alldeles enkelt att få till en resa till Mysore om man har barn och heltidsarbetande. Jag är glad att jag, jag tror året var 2003, bestämde mig för att åka dit. Även min älskade dotter fick träffa Guruji, för hon var ju med där i Mysore.

Och jag kände nog det alla andra också känner. Vissa människor har en förmåga att liksom rikta sin uppmärksamhet och titta på en med ögon, och man känner sig sedd. Jag upplevde också att de där ögonen inte hade något filter, inget fördömande. Utan som ett barns ögon, som tittar på dig och med ett bus, en humor närvarande. Man ville liksom bli sedd av de där ögonen. En guru.
Jag hoppas och önskar att du i himlen slutit upp med din fru, din son och dina elever som älskade att yoga för dig. Du tar väl hand om Thomasine och gör bryggor med henne. Den tanken känns trygg för mig.