Den här helgen. Jag har varit på kurs, litegranna i alla fall, för Kia Naddermier på Atmajyoti. Jag kunde inte vara med på hela kursen men just lite grann. Det var härligt. Min kropp och yogan är ju inte som innan operationen. Det är skevt. Och det är inte alldeles enkelt, men jag är på väg och det känns så bra. Som jag längtar tillbaka till hur det var en gång. Inte så att jag längtar tillbaka till nån sorts ungdom, utan till att få göra min yoga, sträcka, vrida, böja, tänja och utmana min kropp. Jag är så kär i yogan, så kär. Jag blir så glad att den aldrig släpper den förälskelsen. Att vi gift oss, att vi har den här relationen. Ibland är det motigt, men mest är det med. Och jag tänker ofta på hur det hade varit om jag inte haft yogan i den här situationen. Att yogan blev min ryggrad när allt föll runt omkring mig. När jag var liten, ledsen och rädd. När ångesten red mig på nätterna och tidiga mornar och det kändes som om jag gått vilse. Hur många gånger jag yogaandats mig igenom stora och ogreppbara känslor och just med hjälp av yogaträningen. Att jag gjort min yoga oavsett också kunde hålla mig förhållandevis trygg i mig själv. Förankrad. Och trots att cellgiftet bröt ner allt, kunde jag med yogan bygga upp den där inre ryggraden. Svårt att förklara, men kanske förstår ni?

Kia är en jättefin lärare. Lyhörd och snäll. Ni måste pröva att yoga för henne. Nu är jag så sugen på att åka till Paris och yoga för henne.
Med på kursen var också Maria Boox som jag yogat för i så många år. Maria som också var min mentor i många år, min yogamentor. Vi kom ifrån varandra, så där som det kan bli ibland. Det var så härligt att ses igen. Jag är så glad för det och nu vill jag yga för henne. Imorgon ska jag gå och yoga hos Charlotte som kommit hem från Indien. Och snart åker jag på rehabilitering till Vidarkliniken. 

Det är väl det här som kallas livet. Tvära kast mellan det ena och andra. Mellan sorg och glädje. Igår gick jag upp till Bröst och sarkommottagningen på Radiumhemmet och undrade om de inte glömt bort mig. Jag har nämligen inte fått mina antihormoner än. Jag är så rädd för att mitt överskott av östrogen ska orsaka kaos i min kropp igen.
När jag satt där i väntrummet träffade jag först en kvinna, som straxt efter att hon blivit friskförklarad efter de här fem åren, fanihelvete, hon fick tillbaka sin cancer i ryggraden i somras och i hela skelettet och benmärgen. Det går inte att bota, hon måste äta cellgifter resten av livet. När hon gick in till sköterskan för sin undersökning, kom ännu en kvinna fram till mig och berättade att hon fått tillbaka sin cancer. För tio år sedan tog hon bort hela bröstet. Behövde tydligen varken stråla eller ta cellgifter då. Nu hade hon fått tillbaka cancern fast i armhålan. När jag gick från avdelningen till min sjukgymnastik så höll jag nästan på att bryta ihop. Tårarna forsade.
Dels blev jag så klart rädd för min egen del. Att en friskförklaring egentligen inte betyder någonting. Att det är en rysk roulette och det enda man kan hoppas att man har turen på sin sida, eller nåt. Att jag hatar den här jävla cancern.
Men jag blev också ledsen för alla dessa kvinnor och män som trodde de var friska, i och med friskförklaringen och så det där jävla bakslaget.
fanihelvetesejävlaskit
varför?
Det är ju just det som vi som en gång drabbats alltid kommer att ha i bakhuvudet. Alltid denna oro för att helvetet ska braka lös igen.
Ska jag alltid ha ett sånt stråk i mitt livs melodi?

Idag är en dag som är fylld av så många känslor. Jag hade en härlig yoga med Kia Naddermeier på Atmajyoti, så kom jag hem och fick reda på att Larza Rockström, en gammal vän från förr. Som jag känt sen jag var 14-15 år inte finns med oss längre. Igår somnade han in efter att ha kämpat länge med sin cancer. Idag tänker jag på hans familj, hans barn och hans fru Sanna.

ÅÅÅ jag är så glad. Min och Annelis bok ”Knip för bättre hälsa” ligger både på ADLIBRIS och BOKUS topplista. Heja mig. Heja mig och experterna Agneta, RoseMarie, Carin, Tina, Maria och så klart bästaste fotografen Anneli. Så fortsätt att tipsa era väninnor, mammor, döttrar, systrar, svägerskor, svärmödrar, partners, ja, alla kvinnor om boken. Ge bort den i present. För det är så viktigt att knipa. Jag är så glad att jag fick göra den här boken och att jag gjorde den fast sjukdomen kom som en chock en vecka efter omslagsfotograferingen. Det var bra för mig att koncentrera mig på något annat och något så kraftfullt som att knipa.

Ni vet ju att fotografen Anneli följer mig på den här resan. När jag ser hennes bilder blir det också lättare att på något sätt känna efter hur det kändes. Vad man går igenom. För det är en sorts resa, en erfarenhet på så många sätt och vis. Och kanske  just vi som är i den här situationen inte riktigt håller med Karin Boye, för nog sjuttsingen är det målet som är mödan värd…. Det är ju för målet = frisk som man gör den här resan. Hänger med i alla dess svängar för att man har friskförklaringen som en hägring, en oas nånstans där framför sig. Men visst vill man på något sätt efterkonstruera resan och göra den till något som var värt nåt. Vad vet jag.
Vi vill ju att det blir en bok. Den där boken jag själv hade behövt när jag drabbades med en massa tips och råd. Hur man kan förhålla sig till situationen. Vad kan jag göra själv och vad kan jag begära eller få för hjälp att liksom ta mig igenom den här sjukdomen, de här behandlingarna med nån sorts ”hedern” i behåll. Att liksom fortsätta att ha kvar kärleken till sig själv och sin kropp. Och nån sorts jävlaranamma, en lust till sig själv, att våga sätta gränser, sätta ner foten och mod att begära en second opinion, få det förklarat igen. Om det är vad som behövs. Vi kvinnor har så lätt att liksom sätta oss själva i nån sorts andra rum. Men jag skulel verkligen vilja instifta lite ”ta inte skit” i alla kvinnor. Mod och styrka. För jag säger det igen igen, man behöver vara både stark och tuff för att ta sig igenom en sån här resa med förståndet i behåll. Och jag har ingen lust att ”lägga det här bakom mig” när det väl är över. Det är klart att jag inte alltid vill att mitt liv ska handla om cancer, men det är viktigt att fortsätta kämpa för att vi blir behandlade med respekt i vården. Att vi vågar ta den platsen. Visst ska man vara tacksam för att man blir bemött med empati och snällhet, men det är egentligen inte mer än rätt.

En stråldag

Vad ger man en åttioåring i födelsedagspresent? Han har ju allt. Hjälp mig. En snygg kofta? Ett par tofflor? Ett par nya läsglasögon? Haha, när jag träffade min pappa för ett par dagar sedan hade han såna där damläsglasögon med strass på sidorna på sig. Han hade inte märkt att han ryckt till sig dem. Och i affären sa det inget. Men det struntade han i, så nu sitter han framför sin dator med glasögon som Liberace typ och översätter rysk finlitteratur. På lördag fyller min pappa 80 år. Jag är väldigt stolt över min pappa, han är väldigt speciell. Här kan du läsa om honom Det har inte varit så enkelt att ha honom som pappa. Han var kanske inte världens bästa pappa under min uppväxt. Men han har betalat tillbaka den missade tiden och den uteblivna pappan nu. Och när jag blev sjuk visade han sidor som jag verkligen uppskattade. Kanske är det så att man testas i nöden. När allt är skört och liksom hänger på en alldeles för skör tråd. Men jag tänker det var inte så lätt att ha skrivardrömmar med honom som pappa. Och länge höll jag emot, kände att jag inte höll måttet. Att steget var så stort och att jag har en sån respekt för yrket. Min pappa skrev sin första bok som 17-åring. Mamma har sparat brev till honom från bland annat Moa Martinsson, som uppenbarligen var lite förtjust i unga manliga författare. Väldigt roligt faktiskt. Min familj bodde i Moskva i åtta år. Då jobbade pappa som utrikeskorre, en väldigt ung sådan. Tänk att min pappa smugglade ut Aleksandr Solzjenitsyns manus och översatte flera av dom. Min pappa är hedersdoktor på Uppsala universitet och för några år sedan fick han  en medalj, Pusjkinordern av Putin. Och nu fyller gubben åttio år. 

Idag tog jag min sista strålning. Det är helt fantastiskt.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels ”bondar” man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh… cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.

Jag får inte ihop det. Tidsmässigt. Jag känner mig stark. Jag har en massa lust att göra grejer, träffa personer jag inte träffat på länge. Starta projekt, skriva böcker, vara med. VARA MED.
Men fortfarande tider att passa på sjukhuset.
Sånt som gör mig kvällstrött.
Retroaktivt trött också.
Sitter framför teven och låtsas att jag också får vara med i gemenskapen på slottet. Ja, att jag också är en av deltagarna på Stjärnorna på slottet. Vill liksom vara med i deras fina gemenskap. Också simma påklädd och få simborgarmärken och fiska från kanot en alldeles solvarm sommardag. Jag vill också skratta och gråta med LillBabs och Ewa Fröling. Jag vill också vara finklädd på Guldbaggegalan. Jag sitter och flinar i tv-soffan och känner mig nästan med.
Det är nytt för mig.
Jag har varit och behövt vara i mitt hemmaland.
Lite ensamland.
För att läka och bli frisk.
Nu börjar jag känna mig frisk.
Nästan vågar känna mig frisk.
Stark.
Energi.
Nu vill jag träffa vänner.
Än, vågar jag mig inte ut på galej. på kvällstid
Men en lunch.
Titta på folk.
Skoja, skratta och vara som förr.
Men får inte ihop det med tiden. Dygnet har för få timmar för det jag vill.
Hinner inte med allt jag vill.
Måste liksom nästan stilla mig.
I morgon tar jag min sista strålbehandling. Det är tur, för huden har nästan gått sönder. Jag har fått blåsor på min bröstkorg. Det är rött och ömmar. Men i morgon tar jag min sista strålning. Och sen får jag vara med. Nu längtar jag.

I morse var jag på nyhetsmorgon på TV4 och pratade om nya boken; Knip för en bättre hälsa. Jag var så nervös innan. Mycket av min nervositet handlade om att jag inte känner mig bekväm i mitt utseende. Det blir så påtagligt när man inte har hår OCH ska göra en sån här grej som att sitta i direktsändning och prata knip. Man vill känna sig fin. Först tänkte jag att jag skulle ha peruken på mig, men den har jag aldrig använt. Faktiskt inte en enda gång…. Så det hade snarare känts märkligt. Så provade jag olika mössor, men också det kändes konstigt. Just nu är ju också huden som strålats i snart fem veckor ganska utsatt. Jag är röd, det är nästan som brännskadad hud. Så jag ville inte ha något som var urringat och jag ville inte heller att min porta-cart ska vara så påtaglig. Mycket att tänka på. Kanske ytligt, vad vet jag.
Men även om jag ser att det ser knasigt ut med mitt ännu inte riktigt utväxta hår, så kändes det lite som en befrielse att visa upp mig precis som jag ser ut nu.
Jag har så här lite hår. Jag ser ut så här. Det här är jag nu. Men jag är fortfarande jag. Och jag är på bättringsväg. Här är länken till programmet.
Jag på Tv4

Fick Amazonabladet i brevlådan. Det är en bra tidning för oss som är bröstcancerdrabbade. Den riktar sig till oss som redan fått vår diagnos. I senaste numret, äntligen en artikel om täta bröst. Med en något provocerande rubrik: Har jag täta bröst? – frågan alla bör ställa.
Visst är det viktigt, och det kommer jag att komma tillbaka till. Men, jag tycker att det är en fråga som lägger stort ansvar på kvinnorna och hur har man tänkt att den frågeställningen ska nå ALLA kvinnor så att de ställer den?
Det vill säga kvinnor som INTE ännu blivit drabbade?
Det kan vara du som läser det här blogginlägget, din mamma, din dotter , din partner eller din bästa vän.
Jag vill hävda att ansvaret bör och SKA ligga på vårdpersonal och de som möter kvinnorna som kommer med sina bröst. Lägg in det som en sak man måste, obs, jag skriver MÅSTE meddela en kvinna om, ungefär som man meddelar om kvinnan har hjärtat på höger sida. Det är alltså en livsviktig fråga.
LÄS DET IGEN.
DET ÄR EN LIVSVIKTIG FRÅGA SOM KAN RÄDDA LIV.
Så när du kommer till din första mammografi, borde det vara en självklarhet att sköterskorna där talar om för dig att du har just täta bröst.
Har man täta bröst så är nämligen inte mammografin helt tillförlitlig. Då behövs remiss till ultraljud eller bröst MRI (magnetisk resonanstomografi).
Jag har berättat det förr. Jag gjorde en mammografi nåt år innan jag fick min bröstcancerdiagnos. Inget syntes på den undersökningen. Jag kan också tillägga att inget syntes på mammografin ens när diagnosen var fastställd. Kanske hade min cancer upptäckts tidigare om någon talat om för mig att jag har täta bröst och alltså då bör göra en annan sorts undersökning. Läs DYRARE undersökning, för det är det enda som gör att kvinnor inte självklart får den hjälp eller den undersökning som passar dem och som i sin tur kan rädda liv. Jag har täta bröst = svårt att se cancer. OCH jag fick en inflammatorisk cancer = väldigt svår cancerform att upptäcka på mammografin.
Hade inte jag varit så påstridig hade jag nöjt mig med att bli hemskickad med voltaren för mitt uppsvullna bröst, vilket var vad som hände. Jag stod på mig och krävde att de punkterade mitt svullna bröst. Jag hade kanske inte levt idag? Jag hade inte kanske fått den vård som gör att jag sitter här idag.
Det här är viktiga grejer.
Och jag är så väldigt trött på att det ska läggas ett ansvar på oss kvinnor. Hur tänker man att man ska nå invandrarkvinnor, eller kvinnor med språksvårigheter?
Det är ett stort ansvar att lägga på alla kvinnor att de ska fråga doktorn om de har täta bröst. Nej, det ska VI kvinnor bli informerade om för det kan rädda liv.
Vid en mammografi närvarar sköterskor, men vid till exempel en ultraljudsundersökning måste en läkare utföra undersökningen. Undersökningen tar också längre tid och är för kvinnan en mycket trevligare upplevelse än mammografin.
Men i dagens Sverige där Rosabandet galan drar in 49 miljoner kronor varje år har vi alltså inte kommit längre. Det är banne mig skam. Jag hoppas att media skriver om det här. För en liten del av de där pengarna som går till all cancerforskning, borde gå till att informera vårdpersonal och läkare som möter kvinnor. Ge dem information om att de har täta bröst och ge dem remiss till ett ultraljud. Herregud, det har väl ändå Sverige råd med?
Jag är nämligen så hiskligt trött på allt det rosa lull-lullet. Bröstcancer är nämligen inte bara knölar i bröstet, man kan inte alltid känna cancern. Cancerknölar kan göra ont, som det gjorde på kvinnan jag träffade på strålningen igår. Men hon drog sig för att gå till läkaren för att hon just läst sån information. Att cancerknölar inte gör ont. Eller som med inflammatorisk bröstcancer, då finns ingen knöl. Men den är aggressiv och måste upptäckas i tid, så man hinner behandla. Lägg inte ansvaret på oss. Ge oss rätt information och rädda liv.

Och bara för att påminna er om att vi kvinnor typ alltid drabbas, läs den här och lyssna på P1 i morgon: ledarkrönika AB Min första reaktion är att jag orkar inte. Men vi kvinnor har inte råd
med att inte orka. Alla dessa flickor och kvinnor som utnyttjas och den
här jävla sjuka skitpolisjäveln Göran Lindberg. Vad kan man göra?

Vilken dag, som en arbetsdag.

Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.

Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.

Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att ”se” på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.

Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.