Vaknade klockan fyra, det är kortisonet som jag måste äta innan behandlingen som gör att jag är, ja, vad säger man morgonpigg…
Jag oroar mig för idag, taxoter och herceptin. Nya preparat som ska in i min kropp. Idag blir det också sån där testdag då de skjuter in lite mer än vanligt och de också ska kolla mig, så att jag inte får en allergisk reaktion.
Jag ska tydligen också ha isstrumpor och isvantar, för taxoteret, eller vad det nu heter har som biverkning att man faktiskt kan få svarta naglar och i värsta fall tappa naglarna. Det verkar vara tufft det här sista cellgiftet, nu ryker förmodligen ögonfransar och ögonbryn. Ångest, ångest, ångest.
Jag fick ett mejl, som jag inte ens orkar svara på, där det stod att det var löjligt att jag typ är så fåfäng i den situation jag är. Eh… put yourself in my shoes.
Ja, jag är fåfäng i den här överjävliga situationen, om det är fåfängt att vilja ha kvar sina ögonfransar och ögonbryn eller sitt hår? Eller om det är fåfängt att sörja att man ska ta bort ett bröst som jag haft i stort sett hela mitt liv, eftersom jag fick bröst tidigt. Jag ÄR inte mitt utseende, men jag vill ha det kvar. Varför ska jag inte få sörja det?
Jag har aldrig pysslat med skönhetsoperationer, har aldrig gjort ett sånt ingrepp. Om det räknas som fåfångt är jag inte i närheten. När jag var jätteung ville jag operera min näsa, som jag tyckte var för stor. Men nu tycker jag faktiskt att jag är helt okej. Däremot är jag en livsnjutare som gärna smörjer in kroppen i olja, värmer den lite först och sen smörjer och smörjer. Jag är noga med vad jag har på min hud. Numera använder jag ingenting annat än Moonsuns ekologiska hudvård. Med sånt är jag noga. Jag vill känna mig hel och ren och fin.
Jag är nog också ganska fåfäng när jag ska gå ut genom dörren. Vill inte gå utan huvudbonad. Det känns så naket, och jag är inte så modig att jag orkar utsätta mig för det. En hatt eller en mössa gör att jag kan gömma mig lite. Då kan jag bli ledsen och känna mig så ful. Tycker att inget passar eller är obekvämt. Nu längtar jag ut till Björkö och naturen. Om allt går enligt planerna åker vi ut i morgon och jag stannar där ett tag.
Igår bröt jag ihop lite och satt i Rays knä och grät. Jag är så ledsen att jag ska behöva gå igenom det här. Det är så mycket ångest för mig allt det här springandet på sjukhus och att vara i händerna på andra. Att slita av sig tröjan och visa brösten och bli klämd på, även om händerna är varma och blicken empatisk. Men det är en utsatthet och det är extra känsligt just nu när jag själv på något sätt försöker greppa vad jag är med om. Ångest som liksom lagrar sig i kroppen och blir just ledsenhet. Om några timmar ska vi vara där på sjukhuset. Ray ska följa med, det känns tryggt. Jag är så glad att jag har min man och alla runt mig som stöttar. Hur viktigt det är att inte känna sig ensam. Att det är en del av helandet. Och jag vet att jag är dålig, jättedålig att svara på era kommentarer. Förlåt för det. Men jag kan inte nog tacka er för att ni stöttar mig i det här. Jag ska bli frisk, men jäklarnas vilken lång resa det är.
Jag kände mig som konstnärinnan Frida Kahlo här. Det är min vän fotografen Anneli Hildonen som tagit den här bilden i min studio i Båstad. När jag var ung var Frida Kahlo lite av en idol för mig. Hennes sätt att måla, att använda sig själv så mycket i sitt uttryck har alltid tilltalat mig. Så ärligt och också det enda hon kunde göra. Hon målade in alla sina känslor och använde sig själv som modell. Så naket och så äkta. Så mycket styrka och svaghet i samma bild, titta på tavlorna som hon målat på hennes ärrade kropp. Så vackert. Så ledsamt, men som om hon försöker att förstå vad som händer, vad som hänt. Att hon betraktar sin kropp och sig själv utifrån för att kunna förstå. För att greppa vad som hänt. Bearbeta. Jag ville ju bli konstnär när jag var ung, åkte till målarskola till Capri som 16-åring och gick också det estetiska programmet på gymnasiet. Men annat ville före. Idag går jag på musik och konstterapi. Det ger mig så mycket. Någon dag ska ni få se. 
Åh skulle vilja ha vackra, stöttande och tröstande ord, men hittar inga som räcker… Tänker på Dig!!
Precis, så. Tänker på dig, fina Karin <3 <3
Tro väl fan att man är fåfäng i den här situationen. Inte nog med att man är jättesjuk och behöver gå igenom skitjobbiga behandlingar, man ska bli FUL också.
Och få ett förändrat utseende så att alla andra kan se att jag är sjuk och ska ha tankar och åsikter om det. Tänkte jag när jag drabbades av en annan sjukdom som krävde tuffa behandlingar och påverkade mitt utseende.
Du är så modig som skriver så ärligt och naket, Karin. Jag skickar positiva vibbar och mina varmaste tankar åt ditt håll.
Taxotere…jag fick inga isvantar….mina naglar blev kvar…fast gula och konstiga. Det är dom fortfarande.
Andas djupt Karin! Och säg till omedelbart om du känner värme. Jag hejar på dig!
Du fixar detta! Och fåfänga är något helt annat. Så det så! Kram
Bästa bästa Karin! Jag önskar att du slapp allt det här. jag önskar att du slapp okänsliga mail från människor som inte kan veta hur det är att vara just du och ha det som du har det nu. Jag önskar dig en bra start på den nya behandlingen. Samtidigt så skönt att läsa om din man och att du har honom att få vara liten hos. Och Frida Kahlo, vilken makalös människa/konstnär. Tycker mycket om hennes konst. Solen lyser här, hoppas du får lite sol på näsan idag också. Varm kram och starka tankar!
Du får vara precis så fåfäng som du vill! Basta!
Sänder styrkekramar genom cyberrymden
/ninni
Jag tycker du är otroligt modig som delar med dig i din situation. & det är klart att du har rätt att sörja, utseendet är viktigt, man vill känna sig fin. Du är vacker och din inre skönhet lyser igenom! Kram
Frida Kahlo hade också en väldigt sjuk kropp, var ju med om en olycka som ung. Målandet var först ett sätt att få tiden att gå, en present från hennes mor. Tänk vad det ledde till! Jag är säker på att storverk väntar dig också, under eller efter helvetet du nu går igenom.
Jag tänkte att du också skulle få med dig ett guldkorn in på din behandling, även om det är ynka litet. Vår gäststuga är numera inredd för mig själv först och främst, inte för gäster. En blå yogamatta ligger framför glasdörrarna och bredvid mattan, din bok – Yoga för livet. Du har inspirerat och gjort stor skillnad.
Tack för det!
Kram
J.
Tänk att överallt så finns det människor som vet hur man ska göra, hur man ska vara. Allt är bara svart/vitt, rätt/fel. Kan man inte få sörja förluster på sitt sätt, kan man få vara ledsen när och hur man vill, kan man få känna sig stor, stark och vacker eller bara liten, svag , ynklig och ful. Lite som det blir. Måste fåfänga vara en motsättning i att vara en smart och intelligent kvinna. Måste det ena alltid ta ut det andra? Kanske är det så att man har en massa delar i sig, med alla lika stort behov av att få finnas och synas och låta? oooooom shanti. Tänker på dig Kram Kia
All kärlek till dig <3 Tycker mycket om dina yogaböcker. Tack för att du delar med av din situation just nu. Känn. Håll inte igen. Ut med skiten. Innerligt varma hälsningar från mig.