Det är inte så enkelt det här med cellgifter. Jag har just nu en hel del moln på min himmel. Och de verkar ha svårt att skingra sig.Fick ju taxotere i torsdags. Ny medicin, nytt cellgift. Hade läst på om biverkningarna, men var verkligen inte förberedd på den totala knocken. Man kan ju inte förbereda sig för en sån sak. Ja, jag blev knockad och är fortfarande ganska omruskad. Taxotere utvanns från början ur idegran, nu tar man fram det kemiskt.
Utanför vårt sovrumsfönster finns tre stora granar. Min syster Stina sa att de är idegranar. Jag har ingen aning, kan inget om trädgård. Men vore det inte lite märkligt om vårt hus vaktas av tre stora idegranar? Och jag just nu har fått min cellgiftsshot med just deras gift? Giftet som ska rädda mig. Jag både vaktas och dödas lite grann.
Det började på lördagen. Kände att det kändes i kroppen om man säger så. Hade lite småont, fick stanna till ibland. Benen liksom vek sig under mig. Så på natten mellan lördag och söndag blev det värre. Kunde inte sova. Låg och grät och skrek i sängen. Det gjorde så ont, och ont på ett så obehagligt sätt. Det är som om kroppen går sönder. Som om den urkalkas eller urholkas inifrån. Att den tappar sin styrka, förlorar sin energi och all sin kraft. Att jag förvandlas till en skröplig gumma. Så obehagligt. Och jag kan inte göra så mycket mer än att ta två alvedon och en ipren för det är tydligen det bästa mot sån smärta. Jag fick också ont i halsen. Jag dippar i vita blodkroppar OCH har mens. De här dagarna har jag på allvar tyckt väldigt synd om mig själv. Känt att livet är så jävla orättvist. Att jag längtar tillbaka till mitt liv när jag vaknade tidigt på morgonen, sträckte på mig lite och med lätta steg hoppade upp ur sängen med en kropp som inte gjorde ont. Med ett hår som behövde borstas. Med en känsla att jag var odödlig. Skulle vilja ha tillbaka den känslan, men det går inte. Den Karin kommer aldrig mer att finnas. Det kommer att vara en annan Karin. Hon behöver inte nödvändigtvis bli bättre, jo, för mig själv. Men kanske inte för någon annan.Men vad jag längtar efter att komma ur det här. Vara på andra sidan. Klar. Just nu är det mer, jag orkar inte mer. Vet inte var jag ska hämta kraften att pallra mig vidare. Stå ut. Orka några vändor till. Jag känner mig så sliten. Två cellgiftsbehandlingar kvar. Ska det vara så här varje gång, det gör mig rädd.
Sover hos mina föräldrar, vågar inte sova själv när jag känner mig dålig. Ray åkte in till stan igår och jag vill vara kvar här, känns som det är mindre infektioner, mindre risker att bli sjuk när jag är så känslig här ute på landet. I morse tog jag mig ner till mina föräldrars brygga. Satt där en stund med Pino. Tänkte att jag skulle lägga in:
Dagens klädsel:
Toppluva från Bikbok
anorack från Bikbok
militärmönstrade tajts från Pretty Jo
min gamla inkaponcho som jag köpte som 20åring när jag bodde i Rom.
Haha, kände att just det här med dagens klädsel känns så härligt fel. Vem bryr sig hur en cancerpatient klär sig? Jo, jag. För jag behöver råd, tips. Jag nöjer mig inte med de tips jag får i olika foldrar på Radiumhemmet. Jag vill känna mig fin, faktiskt mycket mer nu än någonsin. Jag vill ha sköna kläder. Jag vill ha råd om hur man sminkar sig. Jag vill se behåar för bröstproteser av modeller utan hår, eller som i alla fall gått igenom det jag gjort. Mössor, sjaletter. Jag behöver förebilder. Jag behöver ideer. Imorse fick jag den här bilden av min yogafröken Charlotte skickad till mig. Hon hade tänkt på mig när hon var på NK.
Nu längtar jag in till stan. Jag vill ha en bullig mocka kepa.
Vill skicka massa kraft till dig! Massa kraft genom rymden <3
Tack återigen för att du delar din resa även med oss som inte känner dig personligen. Om shanti.
Du är så fantastiskt duktig! Beundrar dig, lider med dig. Vill ge dig all min kraft för att du ska orka i mål. Det kommer att gå bra och du kommer att bli en vacker och klok människa för alla i din omgivning. Det är du redan!
Tänker på dig. Skickar dig all styrka jag bara kan!
kram från din läsarinna och beundrarinna
Maria
Fy tusan vad jobbigt. Det ÄR synd om dig när det är så eländigt. Varje gång jag yogar kommer en tanke på dig, eftersom du varit min förebild (på dvd och live) när jag tränat rörelserna. Det är så sorgligt när du beskriver hur din kraft sinar. Men jag tänker en framtid där du leder yogapass med en alldeles ny kraft, och då vill jag komma och vara med. Varma tankar från mig till dig!
Ojojoj vad du får utstå!
styrkekramar
ninni
Ber för dig – om kraft och styrka och så mycket glädje och skratt som går att finna i denna situation – det är läkande. <3
Önskar att resan din mot ett cancer fritt liv ska bli så smärtfritt som möjligt. Bloggen din inspirerar mig till att ta vara bättre på mitt eget liv och dom runt mig. Yogakram från Maria
Skönare kläder får man leta länge efter, kolla in http://www.icebreaker.com.
Satan vad jag tycker du är grym och stark som orkar skriva om det hemska du går igenom. Krya på dig!
massa varma hälsingar från johanna