Här vid tystnadens bord har jag suttit varje måltid under min vistelse på Vidarkliniken. Jag ville hitta ett lugn i mig själv. Inte sitta och artigt prata med människor. Men framförallt ta chansen. Hemma blir det ju sällan tyst vid matbordet. Middagen blir ju gärna en stund när man försöker uppdatera sig i vad som hänt i familjemedlemmarnas liv under dagen.
Men här på Vidarkliniken finns inte min familj, eller mina närmsta vänner och jag är uppriktigt överaskad att så få sitter vid det tysta bordet. Att de liksom inte tar chansen. Vi har varit högst fem stycken och det är fyra avdelningar på Vidarkliniken. Det kan bli ganska ljudligt i matsalen emellanåt, som en skolmatsal. Jag tror förövrigt att det var i skolmatsalen som min känsla för att äta rätt och ordentligt förstördes. Jag kan nästan få ångest i ”matsalar”. För mycket folk, för hög ljudnivå, för mycket stök, för mycket stress. Inom ayurvedan så uppmanas man att vara tyst när man äter. Att skapa ett lugn kring maten. Det är bättre för matsmältningen. Och en bra matsmältning är en av de viktigaste grunderna för en bra hälsa. Just därför tycker jag det är konstigt att inte fler sitter vid bordet. Vi är ju alla här för vår hälsas skull.
För många är det svårt att vara tyst. Jag är glad att jag inte känt det så. Att jag snarare känt, fy fabian vad skönt att slippa sitta och snacka om cancer, utbrändhet eller dålig sömn. Jag kan ju ändå höra vad folk pratar om…
Trots att vi är tysta kan man ändå förmedla ett lugn och de tjejer som suttit vid bordet har alla liksom gett ett harmoniskt intryck. Det har inte känts jobbigt. Vi ler mot varandra när vi sätter oss ner och utanför när vi står i kön kan vi prata lite. Ibland dyker nån upp som ska ”testa” att sitta tyst. Då förstår man vilken svår sak det kan vara för vissa. En tjej försökte ganska mycket. Det var oerhört ”störande”. Hon satt och skruvade på sig på stolen, tittade hela tiden bort mot de andra borden. Hela hon var som stress. Det var jobbigt att sitta framför henne. Hon försökte så mycket. En dag hade hon morgontidningen med sig på frukosten. Det är ju faktiskt typ nästan samma som att sitta och prata. Och en dag hade hon hörlurar med musik. Men efter det gick hon och satte sig vid de andra. Ungefär som om hon förstod att det liksom inte gick ihop.
En annan dag kom en något äldre kvinna med en Marie Jungstedt bok som hon läste ur vid lunchen. Satt där och bläddrade och smaskade och kände sig tyst…
Tänk att det är så svårt att vara tyst? Att inte göra något annat än bara äta. Jag är inte särskilt sugen på att åka på tyst retreat som verkar vara en trend just nu. Aldrig känt det suget. Men att vara tyst. Att vara med mig själv småsmå stunder härochdär det är liksom mumma för kroppen, för själen.
Framför allt att äta tyst har så många fördelar. De flesta människors matsmältning är kass. Just för att vi är för stressade. Tuggar för få tuggor. Slänger i oss maten. Kroppen har alldeles för svårt att bryta ner otuggad mat. Så testa, om du har möjlighet.
Och om du inte redan är medlem i Naturskyddsföreningen, bli det. Och läs det här:Aktion mot hormonstörande medel
Åh vad jag förstår dig, det är så himla skönt att få vara tyst ibland, speciellt när jag äter, älskar att gå och äta lunch ensam på jobbet, slippa prata samtidigt som jag skall försöka få i mig min mat, men vad det är jobbigt för mina kollegor, att jag väljer att gå och äta själv, men skall du verkligen gå ensam? Jag är tre-barns mor så tysta middagar hemma finns jo inte:-)
Jag tänker att det finns så många olika slags tystnad. Jag lockas av retreattanken, att vara med människor men ändå i tystnad. Att bara sjunka in i sig själv under flera dagar. Det har jag aldrig gjort även om jag skapar öar av tystnad runt mig ibland när jag behöver det. Jag visste inte att ayurvedan förespråkar att man ska vara tyst när man äter, tänker på Indien, ayurvedans hemland, där det aldrig är riktigt tyst 🙂 Kanske därför? Kram och trevlig helg och självklart är jag med i Naturskyddsföreningen!
Lever man ensam, som jag gör, är det alldeles FÖR tyst. Inte så kul alla gånger. Trist helt enkelt.
I övrigt håller jag med dig om att på ställen med mycket folk och ljud är det så skönt att vara i sin egen tystnad, vara i sig själv…inte spilla ut, släppa ut, dräneras på energin som är så viktig för att må bra.
Sen älskar jag också matstunder med umgänge, mycket prat och härliga, spänstiga diskussioner.
Allt har sin tid. Jag gillar växelbruket. :))
Kram
Lena
Åh jag ska ta med detta blogginlägg till mitt arbetslag på min skola. Vi har en åk 2 och vi har bestämt att det ska vara tyst i matsalen när vi äter. Dels för att barnen ska hinna äta sin mat på en ganska kort tid men också för att vila öronen/hjärnan ett tag. Dessutom så har vi yoga för de som vill vissa eftermiddagar och det är många som vill!
Vet inte riktigt hur jag hamnade på din blogg men jag fastnade. Lycka till med allt nu!
kram från Petra