Från värmen på Vidarkliniken till lite mer storstadskänsla…
Igår herceptinbehandling och blodprovstagning.
Idag läkarbesök inför att jag ska börja äta antihormoner. Provtagning för att kolla hur och var jag är i klimakteriet. Sen cellprovtagning på VasaMamma.
Och där på anslagstavlan läser jag om erbjudandet just nu. Känns ju lite märkligt att vara på bild på Mödravårdscentralen och inte se ut som på bilderna längre.
Jag känner mig ju lite mer sliten nu. Och jäklar vad jag längtar efter det där håret. Jag som hade sparat så länge och fått så långt hår.
Men, Ja, jag kniper, så klart. Och JA, jag är tacksam för att jag gör det, eftersom min kropp satts i klimakteriet i och med cellgifterna. Och det är så klart inte världens roligaste historia. Slemhinnorna är sköra. Min nya kropp. Jag måste börja vänja mig vid den. Och jag måste säga att de här veckorna på Vidarkliniken har varit på många sätt det bästa som hänt mig i den här cancerbehandligen. Jag har försiktigt hittat tillbaka till min kropp. Hittat en tillit till min kropp. Hur viktigt är inte det?
Och på Radiumhemmets Cancerinformation möts jag av mitt eget leende.Innan cellprovstagningen träffade jag en läsare av den här bloggen. Det var kul att hon kom fram och hälsade i apotekskön på Radiumhemmet. Hon fick cancer i underlivet för ett par år sedan. Och hon kämpar för fullt med biverkningarna efter det.
Tänk om man kunde bygga upp nån verksamhet för kvinnor, där man kan rehabilitera kvinnor efter cancerbehandlingar som exempelvis de gynekologiska och bröstcancer. För det är laddat. Ledsamt. Och jobbigt. Och man känner sig ensam.
Kolla vad balla NK är. Jag vet inte om flickan på bilden tagit cellgifter. Men hon är skallig och det ger mod till oss andra skalliga.Och när vi ändå är inne på underliv kolla vilka fina filmer. Lika men unika Rfsus senaste kampanj.
Man blir glad.
Men NU är jag trött.
Jag är så trött på hela sjukhussvängen. Vill att det ska vara över, men jag har ju lite kvar.
Den här bilden skickade en elev till mig. Den hänger på en halv vägg på Studiefrämjandet i Falkenberg. Och den är precis vad jag vill tillbaka till. Längtar efter att ha klasser igen.