ibland är Facebook lite härligt. Hon påminner mig om saker som hänt. Idag för fem år sedan hade vi möte på Pocketförlaget. Min blogg, min cancerresa skulle bli pocketbok. Tänk att nåt så jävligt, en riktig livsresa ändå kunde vändas till något gott. För mig var bloggen ett verktyg, ett terapeutiskt verktyg som jag kunde använda mig av. Jag bestämde mig för att vara så sann jag orkade. Jag vet att några tyckte att jag var privat. Men jag vet var min privata sfär finns någonstans. Och jag är så väldigt trött på låtsasvärldar. Det här är jag med allt det dåliga och allt det goda. Jag tror inte det finns någon annan väg och jag är så säker på att vi måste prata om det som skaver. Det som gör ont. Det som inte är lätt. Inte för att att använda andra människor som käppar, utan för att livet inte är en enkel resa. När boken skulle skrivas var det oerhört smärtsamt att gå tillbaka och läsa alla blogginlägg, trots att det bara var ett år senare. Jag förflyttades ofta till känslan, hur det kändes. Mina tankar. Jag är väldigt stolt över den här boken. Den är bra. Den handlar om en sjukdom som många drabbas av, men den är också fylld av mina tankar om fåfänga, om utseende som ett feministisk manifest. Den handlar om vänskap om vad man behöver som cancersjuk. Om kärlek, den är också tillägnad min man Ray, som stod vid min sida. Häll min hand när allt rasade. Den handlar om sjukvården och om alternativa behandlingar. Om mat., ja om livet rätt och slätt. Om man vill lära känna mig Köp JAG vill fan leva HÄR
Så bra Karin! Hyschande och hymlande och tigande har aldrig gjort någon nytta! Hur hade världen sett ut om inte några modiga personer gjort det – dvs sagt det som så många tystat ner. Vi måste ha modet. Jag hoppas att jag uppfostrat min dotter till att kunna säga som det är. Själv fick jag ju en uppfostran i att egentligen tiga. Min mamma och pappa var ju barn av kriget (flytt in i sitt eget land), mamma var yngst av 5 barn, utan mamma och med en dominant pappa. Pappa förlorade sin far i kriget, blott 8 år gammal. Jag har fått aga med både björkris (av mamma) och läderskärp (av pappa). Så uppfostrade man barn hade mina föräldrar lärt sig. Tänk om dagens barn kunde bli sanningsenliga. Att vara raka och ärliga om oss människor, om våra relationer. Heja Karin!