Cancer

vad är sant och vad är falskt

En bild säger mer än tusen ord säger man. Men ser man verkligen allt i en bild? Vad uppfattar man? Vad läser man in? Är det man ser färgat av fördomar? För vad säger den här bilden dig?

Så lätt att avfärda den här bilden som en leende yogatjej. Har hon några problem, vad vill hon sälja? Ofta läser jag kritik att folk som är ute på sociala medier bara visar upp en tjusig fasad. Att det är förljuget.

Därför tänkte jag berätta bakgrunden till den här bilden. Den togs 25-26 juni 2012. Hur kan jag veta det exakta datumet? Jo, jag hade beordrats att åka från Båstad till Stockholm för att göra alla cancerprover efter att det första som togs 15/6 visat på inflammatorisk cancer i mitt högra bröst.

Nånstans där, i början av juni tar vi omslaget till min första Knipbok. En bok som inte var skriven ännu, men som det var meningen att jag skulle jobba på under sommaren. Jag och fotograf Anneli hade bokat in tjejerna som skulle plåtas och vi visste att vi hade jobb att göra hela sommaren. Jag drev samtidigt en yogastudio i Båstad. Hela min tillvaro vändes upp och ned i samma stund som jag fick beskedet att jag hade cancer. Så klart. Så är det för alla.

Tillbaka till bilden. Jag har varit egenföretagare i stort sätt i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har jobbat hårt. På somrarna drev jag yogastudio i Båstad och hade gjort i nio år. Semester är sällan något jag haft råd att ta ut. För mig var yogaläraryrket ett sätt att just jobba på semestern. Så funkar egenföretagarlivet.

Jag har alltså precis fått reda på att jag drabbats av cancer. Bokomslaget till Knip där jag har långt hår har gått iväg. Jag kände att det skulle vara konstigt att boken har ett omslag där jag har långt hår och att på bilderna inne i boken skulle jag vara hårlös.

Jag var i Stockholm för att ta en massa nya prover, magnetröntgen, skiktröntgen. Det var så många undersökningar som också var så obehagliga. Jag är i någon sorts mellanrum. Jag vet alltså inte om cancern spridit sig. Jag vet bara att det väntar en massa tuffa cancerbehandlingar framöver men jag kan inte sjukskriva mig. Jag måste jobba. Jag har inte råd att vara sjuk. Jag vet att jag har världens sämsta sjukpenning för jag har inte sett om mitt hus.

Jag ringer Anneli som ska fotografera boken. Vi har jobbat ihop mycket. Vi har har gjort flera böcker ihop tidigare och en massa artiklar för olika tidningar. Det är en konstig stämning. Vi är nog båda rädda. Vi vet ju inte vad som väntar oss. Men i efterhand kan jag känna att det var där vi på riktigt började vårt samarbete. Anneli har fotograferat mig i så många utsatta situationer att jag ibland undrar vad finns kvar att visa? Vi har jobbat ihop oavbrutet sedan 2005. Jag är så glad och tacksam för det samarbetet.

Vi möts upp i den tomma lägenheten som ska bli mitt och Rays hem några månader sedan. En något större lägenhet än den vi då hade, men lägenheten är fortfarande för liten för oss. Vi fotograferar alla bilder som jag tror ska vara med i boken på mig. Men tänk här att boken inte ens är skriven. Jag försöker tänka ut hur boken ska se ut samtidigt som alla orostankar och dödsångest far runt i huvudet.

Men det är en egenföretagare som vet att om hon inte ”skärper till sig” faktiskt inte vet hur hon ska försörja sig. Jag ler för min överlevnad. För att det är så många vill se mig. Jag kan le på beställning. Jag är bara en egenföretagare som försöker överleva.

Idag är vi nog många som ler på beställning. Många som oroar sig för framtiden. Många av mina jobb är avbokade. Föreläsningar, workshops har flyttats fram på obestämd tid och igen finns oron att inte klara sig ekonomiskt. Jag delar den med många. Vi gör vad vi kan för att överleva. Eller vad säger ni?

30

ANNONS:

jag har varit här förut

Jag har varit här förut. När jag fick en cancerdiagnos sommaren 2012 började hela den resan med att jag fick cellgifter. Cytostatika slår ut allt, inte bara skiten utan också de goda cellerna. Efter mitt första cellgift hamnade jag på Helsingborgs lasarett i ett eget rum på infektionsavdelningen. Mina värden var så låga och jag var så infektionskänslig. Jag var där i tio dagar om jag inte minns fel. Efter det blev jag så rädd. Så fort någon snörvlade i kön på mataffären blev jag stressad och rädd.

I fyra månader tog jag cellgifter. På hösten åkte jag ut till landet för att slippa bli sjuk av någon annan.

Nu är jag här igen.

Har flyttat ut på landet. Vill inte få corona. Vem vill ha det? Men Efter att jag fick rosfeber i julas är jag lite skraj för att mitt immunförsvar inte är det starkaste. Därför väljer jag att vara här.

Jag mår bra av att vara här. Jag ser våren komma. Med våren kommer ljuset.

Jag äter bra. Juicer grönt. tar mina kosttillskott. Gör yoga och promenerar och skriver på nästa bok.

LÄS HÄR

Det händer i blodet och det verkar vara blodproppar som många dör av. Här läser jag även om autoimmuna sjukdomar, precis som jag befarade och trott hela tiden. När jag var hos Dr Enby så visade han hur mitt blod liksom kleggade ihop sig. Jag kanske ska börja ta hans ordination igen.

13

det här med implantat


Alla ingrepp och alla mediciner för ofta med sig biverkningar, eller efterskalv som jag kallar dem. Oftast och tyvärr får man inte reda på det innan man kanske ska göra ett ingrepp eller satts på en behandling. Att ta sig en ordentlig titt i FASS är mycket bra att göra. Då är du också förberedd och kanske i tid kan se och känna av biverkningarna. Bröstimplantat kan göra dig sjuk och förutom inflammation, autoimmunitet osv så kan alltså ärren efter implantat avlägsnats och man inte tar bort det inkapslade vara upphov till cancer.

I Usa finns det numera kirurger som frångått att operera in bröstimplantat, just för att de sett vilka biverkningar en bröstförstoring med implantat kan ge, och istället har de fullt upp med att operera bort implantat och hinnan eller det som kroppen gärna gör, nämligen kapslar in främmande föremål i kroppen.

Jag är verkligen inte ute efter att skamma någon med implantat, men håll uppsikt på dina bröst. Tänk efter om dina krämpor, ditt dåligmående, sjukdomar och värk kom efter att du satte in implantaten. IN OCH LÄS HÄR

I egenskap av yogalärare har jag också sett vad implantat kan göra. Många av de tjejer som har implantat är ofta stela i bröstryggen, en del har till och med fått som en något konkav bröstrygg, men allra främst många har ont i ryggen. Jag upplever att klimatet är känsligt. Att det är svårt att ta upp med en tjej som kanske har implantat att hennes olika problem kanske kan bero på det. Lite som att man tassar runt på tå, men om nu skönhetsoperationer ska vara en rättighet och man ska få göra vad man vill med sin kropp, typ. Så upplever inte jag att vi får all den informationen vi behöver för att göra ett informerat val. Vi måste prata mer om biverkningar och det gäller allt. Eller hur tänker ni.

I november för sju år sedan togs mitt högra bröst och 17 lymfnoder i min armhåla. Eftersom jag hade inflammatorisk och hormonell bröstcancer gjordes inte direktrekonstruktion. Idag är jag glad för det. Jag har ”vant” mig, i den mån man kan vänja sig, vid att vara enbröstad. Men när jag scrollade runt på instagramkontoto Breast Implant Illness så kände jag bara en stor tacksamhet. Jag orkar inte med fler biverkningar i mitt liv. Har nog med att försöka hela dem jag har.

Angående bilden. Känns som för hundra år sedan, men det är kanske fem år sedan. Det här fina linnet gjordes av Mysore Yoga Paris och Lovisa Burfitt. Det är ett kryss där bröstet en gång satt. Det var första gången jag på bild inte hade den där bröstkudden som kan stoppas in i en liten ficka i behån. Och jag kommer ihåg att det kändes naket. Jag kände mig naken och lite utsatt i min skörhet. Idag yogar och badar jag utan inlägg. Men jag kan fortfarande drabbas av sorg, känslan av utsatthet när jag visar min kropp för någon som inte sett mig sedan operationen.


24

cancerns efterskalv

Nu är cancermånaden här. Jag har så svårt att förhålla mig till den här månaden. Ni som följt mig över tid vet det. Ni har läst mina tankegångar kring cancer och alla de här galorna. Nej, det ska inte handla om dem nu, utan om cancerns efterskalv. Jag skrev en artikel om det för ett par-tre år sedan LÄS HÄR

Den gäller fortfarande och den borde återpubliceras tycker jag.

För det är verkligen alltid högst aktuellt. Vi måste prata mer om vad cancerbehandlingarna också ger oss i form av biverkningar. När man får en cancerdiagnos chockas man ofta in i den cancervård som erbjuds. Man är så jävla rädd för sjukdomen, ja, för att ens ta ordet cancer i sin mun. Jag kände det som att jag hade en oinbjuden gäst i min kropp. Jag gjorde allt som läkarna sa. Ville vara en perfekt patient. Men när jag genomgått alla behandlingar så förväntades jag vara tacksam och stå ut med alla biverkningar som drabbat mig. Jag är så trött på ordet tacksam. Tacksam är ett ord ni som inte drabbats av sjukdom kan använda. Ni som förväntar er att vård är rättvis och jämlik för att ni aldrig varit i vårdens händer och vet vad det innebär att varje dag kämpa med nån smärta, med nåt efterskalv. En del mer andra mindre. I perioder mer och i andra perioder mindre. man lär sig leva med det.

Ingen vill lyssna på en som gnäller. Men jag tycker vi ska gnälla mer. Jag tycker att vi ska få mer hjälp av att klara av vardagen efter att vi gjort som vården ”krävt” av oss. Jag vet inte hur många hundra tusen kronor jag lagt ner på att ta hand om mig själv. Lymfmassage, akupunktur, osteopati osv Finns inga rot eller rutavgifter för mig att ansöka om. ja, varför finns det inte det? Eftervården i Sverige?! Finns den ens? Jag utbildade mig till lymfmassör och skrev boken OMSTART när jag förstod att jag visste mer om lymfsystemet och hur man tar hand om det än lymfläkaren på lymfrehabiliteringen jag fått remiss till. Lymfvården i Sverige går ut på en sak, trä på en strumpa och säg åt patienten att vara tacksam. Ja, läkaren jag mötte tyckte att jag var fåfäng och att jag borde acceptera att kroppen förändras när man blir äldre när jag försökte prata om den växande vattenansamlingen i kroppen. Jag tog mig ut i den alternativa vården och i dag är inte min arm lika svullen som den var och jag behöver inte ha kompressionsstrumpa. Mitt mål är att få bort svullnaden. Ja, för jag tar mig rätten att vara fåfäng på precis samma sätt som människor som inte drabbats av cancer får vara. Hur stor hade min arm varit om jag följt rehabiliteringens råd?

En jag ansåg vara vän tyckte jag borde ta det lite lugnare och inte jobba så mycket. Så oerhört provocerande för om hen lyssnat på mig, och kanske varit vid min sida när jag var under behandling. Borde hen ha förstått att jag inte hade råd att vara sjukskriven. Jag hade den lägsta sjukpengen. Jag hade inte sett om mitt hus. Som egen företagare med oregelbundna inkomster så hade jag inte drivit mitt företag så att det skulle kunna vara ett stöd för mig om jag blev sjuk. Jag levde som om jag var odödlig. Jag hade ingen försäkring och inte ens råd att vara sjukskriven. Jag jobbar nu hårt för att höja min sjukpeng för jag vill aldrig någonsin hamna där.

I morse läste jag det här Johannes kan tvingas sluta jobba som polis när stödet minskasoch jag blir så arg. Bli det du också!

Jag är så trött på biverkningar. Var är vården som är biverkningsfri?

􏰊􏰈􏰇􏰊􏰍􏰉􏰎􏰍􏰋􏰈􏰇􏰕􏰆􏰏􏰇􏰑􏰈􏰉 􏰂􏰈􏰇 􏰗􏰈􏰇 􏰌􏰙􏰇􏰗􏰈􏰀 􏰑􏰓􏰉􏰈􏰵 􏰀􏰍􏰐 􏰊􏰳􏰌􏰁􏰀􏰌􏰈􏰌􏰏􏰗􏰈􏰎􏰍􏰋􏰈􏰇􏰕􏰆􏰏􏰇􏰑􏰈􏰉􏰘 􏰁􏰔􏰍􏰉􏰈􏰌􏰏􏰁􏰇 􏰈􏰄 􏰋􏰍

􏰋􏰓􏰑􏰍􏰉 􏰎􏰉􏰓􏰀􏰌 􏰔􏰆􏰅􏰀 􏰎􏰁􏰉􏰌􏰌􏰈􏰑􏰇􏰏􏰇􏰑 􏰈􏰄 􏰮􏰶 􏰆􏰳􏰂􏰝􏰗􏰓􏰉􏰌-􏰆􏰈􏰉 􏰏 􏰈􏰉􏰂􏰋􏰒􏰆􏰈􏰇􏰘 􏰝􏰍􏰂 􏰄􏰍􏰊􏰗􏰁􏰉􏰀 􏰕􏰈􏰑􏰆􏰏􏰑 􏰀􏰌􏰉􏰒􏰆􏰇􏰏􏰇􏰑

15

Yoga for Hope

För sju år sedan fick jag en cancerdiagnosen och det förändrade mitt liv, och så klart inte bara mitt. Det gjorde människor jag tycker om rädda för när cancer kommer in i en familj så drabbas alla. När jag fick cancerbeskedet förstod jag vilket fantastiskt verktyg Yoga är. Yoga, yogaandningen, meditation, affirmationer och djupavslappning hjälpte mig när det stormade både inuti och utanför mig. Yogans redskap fick mig att hitta lugn och ro mitt i alla oroande känslor och tankar.

När jag fick frågan om att hålla en klass på Yoga for Hope som är Barncancerfondens sa jag JA direkt. Så om du gillar mina PAUSmeditationer har du nu möjlighet att bli guidad i 45 minuter. Vad sägs om att: BÖRJA DAGEN MED EN PAUS

Det roliga är att Jens Back som är PAUSpoddens ljudtekniker. Ja han är också musiker och han kommer att spela live till mina ord. Så boka i dig på passet. Kom ensam, ta med en vän eller boka in er ett helt gäng. Jag ser fram emot att träffa er och skänk gärna pengar till insamlingen som du hittar i länken.

Så här lyder vår beskrivning av Yogastunden 1 november på Fotografiska museet i Stockholm.

Det går inte att kontrollera livet, men det går att göra förutsättningarna bättre. Genom långa och djupa andetag kan vi lugna ner ett stressat sinne och skapa lugn och ro i en kropp som är oroad. Andning, djupavslappning och meditation kan hjälpa dig att stilla oro och rädsla och hjälpa dig att hitta det mer positiva stråket i livet. Idag vet vi att vi behöver pauser. Att vi behöver vila i mellanrummet mellan aktiviteter. Så låt dig börja dagen med en guidad meditation.

Sommaren 2012 drabbades Karin av inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Idag säger hon att hon tog sig igenom alla tuffa behandlingar med hjälp av yoga, meditation, yogaandning och djupavslappning. ”Det blev mitt verktyg att ta mig igenom dagar när jag var livrädd och hade ångest. Men det fick mig också att hitta tillit och vända negativt tänk till positivt. Yogan och alla dess redskap blev min bästa vän när det stormade utanför mig och inuti mig. Det vill jag dela med mig av”. 

Direktlänk till PAUS https://play.acast.com/s/paus

Så Boka din plats nu ochHÄR

5

jag vill fan leva

ibland är Facebook lite härligt. Hon påminner mig om saker som hänt. Idag för fem år sedan hade vi möte på Pocketförlaget. Min blogg, min cancerresa skulle bli pocketbok. Tänk att nåt så jävligt, en riktig livsresa ändå kunde vändas till något gott. För mig var bloggen ett verktyg, ett terapeutiskt verktyg som jag kunde använda mig av. Jag bestämde mig för att vara så sann jag orkade. Jag vet att några tyckte att jag var privat. Men jag vet var min privata sfär finns någonstans. Och jag är så väldigt trött på låtsasvärldar. Det här är jag med allt det dåliga och allt det goda. Jag tror inte det finns någon annan väg och jag är så säker på att vi måste prata om det som skaver. Det som gör ont. Det som inte är lätt. Inte för att att använda andra människor som käppar, utan för att livet inte är en enkel resa. När boken skulle skrivas var det oerhört smärtsamt att gå tillbaka och läsa alla blogginlägg, trots att det bara var ett år senare. Jag förflyttades ofta till känslan, hur det kändes. Mina tankar. Jag är väldigt stolt över den här boken. Den är bra. Den handlar om en sjukdom som många drabbas av, men den är också fylld av mina tankar om fåfänga, om utseende som ett feministisk manifest. Den handlar om vänskap om vad man behöver som cancersjuk. Om kärlek, den är också tillägnad min man Ray, som stod vid min sida. Häll min hand när allt rasade. Den handlar om sjukvården och om alternativa behandlingar. Om mat., ja om livet rätt och slätt. Om man vill lära känna mig Köp JAG vill fan leva HÄR

10

jag fick ett mejl

på självaste världscancerdagen damp det ner ett mejl till mig som jag har lite svårt att skaka av mig:

”…Till saken hör att vi har haft oerhört mycket cancer och speciellt bröstcancer i släkten. Detta har nu genutretts och vi har en mutation i en gen som heter chek2. Det är en ganska ny hittad gen. Det innebär tätare kontroller hos de med genen, och för mig som haft bc och är bärare innebär det förebyggande masektomi nu i vår. Vi är utredda på Klinisk genetik på KS, på Sahlgrenska och på klinisk genetik i Lund beroende på vart i landet vi bor. Jag ville informera dig om ni på er sida har intresse av detta i och med att vi ju är släkt via xxxx. Man har 50% chans/risk att ärva mutationen och den försvagas för varje generation. Av xxxs barn tror/vet vi att 6 av 8 barn ärvt genen och fört den vidare…”

Jag vet att den avlägsna släktingen vill väl. Jag vet att det är bra att utreda om det är så att det är en gen som hängt med sedan generationer. Men ni vet. När man känner att man lämnat bakom sig en jävligt jobbig tid. En överjävlig behandling och någonstans trodde jag att nu kan jag lämna cancer bakom mig. Jag är så trött på cancer. Men nu bör jag nog skicka vidare det här mejlet till de andra i släkten.

Den här bilden tog Ray dagen jag ska operera bort mitt högra bröst. det är november 2012. Jag har gått igenom cellgiftsbehandlingar i tre månader, nu väntar operation och resten av cancerbehandlingarna. Jag är hon som inte ens fastnar på bilden för att hennes hud är helt genomskinlig. Jag kan inte hjälpa det men jag gråter varje gång jag ser den här bilden. Den påminner mig om en av de tuffaste utmaningar jag haft i mitt liv. Jag vill aldrig mer uppleva det.

32

inget är svart eller vitt

det är så himla uppenbart. Inget är svart eller vitt. Igår länkade jag till en krönika om Björn Runge och idag länkar jag till ett annat inlägg om samma regissör. Efter en cancerdiagnos kontaktade Björn Runge Dr Erik Enby, läkaren som inte gav upp. En kontroversiell läkare som 2007 fick sin läkarlegitimation indragen av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, med motiveringen att hans behandling av patienter saknat stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Hela historien om honom är så ledsam, så brutal. jag hoppas att Erik Enbys cancerforskning får den upprättelse den för länge sedan borde haft. Men i Sverige så anses tyvärr inte alternativ forskning, eller forskning som ser på kroppen som en helhet och kanske inte har som uppgift att ta fram ett läkemedel som kan göra ett läkemedelsföretag rikt. Jag är inte emot läkemedel, men jag tror att den svenska sjukvården har allt att vinna på att börja titta på en helhet. Att kroppen inte ska eller kan delas upp i olika områden, utan att allt hänger ihop.Hur som helst. Nu har Björn Runge satt upp pjäsen  Jag är en annan nu om hans möte med läkaren Enby och som snart har premiär på Kulturhuset. Heja valfri vård och fram för mer komplementär vård.

“Vad är du bete för? I den frågan ryms ett djupt existentiellt förhållningssätt till hela mitt omgivande liv: från vad jag äter till hur jag lever mitt vardagliga liv och hur mycket jag låter kärleken spela roll i min tillvaro. Björn Runge, regissör

Björn Runges pjäs och Erik Enbys betydelse

18