hylla häxan

När jag var liten flicka älskade jag att gå påskkärring. På den tiden bodde jag i Norrviken, som ligger straxt utanför Stockholm. Då var det världens minsta och lugnaste lilla förort och bestod bara av villor och radhus. Där fanns en fiskaffär och ett litet bageri med den godaste toscatårtan. Och en polisstation. Där fanns också en livsmedelsaffär och han som ägde den jobbade alltid i butiken. Norrviken var lite som barna i Bullerbyn och vi barn lekte utomhus och hittade på bus mest hela tiden. Båda mina föräldrar jobbade inne i stan och kom inte hem före klockan fem, halv sex på dagarna och mina syskon kunde skriva upp på krita om det var nåt som behövde köpas. Det blev nog mycket ravioli på burk och läsk. Butiken var alldeles lagom stor och låg på Idrottsvägen. Dit brukade jag och Åsa gå för att ”påska”. Vi målade teckningar som vi gav bort. Ibland tog vi med oss Åsas lillasyster Jenny för att spä på gullighetsfaktorn. Ja, vi var inte dumma. Vet inte vem som kom på idén, men en sak är säker det var för att försäkra oss om att få godis. Det var som att man ständigt gick runt med en längtan efter socker på tungan. Det här var långt före Halloween. Vi hade till och med hört ryktas att det var Marabouchefen som bodde i en mexitegelvilla uppe på åsen. Men han/hon var aldrig hemma när vi knackade på och när vi kikade in genom fönstret kunde vi se ett fat med godis.
En påsk fick jag med mig Torbjörn, min kusin boende på Gotland att påska med mig. Jag tvingade (jag tror han tyckte att det var lite pinsamt) med mig honom till den pyttelilla affären i Hamra, som förövrigt fick en låt gjord till sig, kommer ni ihåg Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor? Jag kan inte minnas att vi fick nåt. De tackade för våra teckningar och framförallt jag gick lite moloket därifrån. Det var liksom inte riktigt så man gjorde i den lilla byn, inte då. Men helt utskämda vart vi väl inte. Torbjörn bor fortfarande kvar på sudret.

Mitt sockerbehov har tack gode gud stillats och framförallt har allt fler förstått hur farligt sockret är i hälsosynpunkt. I Storbritannien har man infört sockerskatt. Det är coolt och vår hälsominister SVARAR SÅ HÄR Måste väl vara det mest slingriga svar man kan tänka sig. Man lägger in meningar som jag välkomnar debatten, följa utvecklingen, så kasta lite skit på tidigare regering och att de lagt allt ansvar på individen och så ord som helhetsgrepp och så vet man att där händer inget. OM. Jag säger om, OM inte vi vanliga, eller kanske framförallt viktiga nyckelpersoner som forskare, vetenskapsmän, läkare och kända personer. Tänk om vi hade en Jamie Oliver i Sverige. Som tog sig an sjukhusmat, vågade kritisera lite mer. Då kanske det kunde bli lite fart.Kanske en liten påskkärring som sopar ”hela skiten” med sin kvast? Någon som känner sig manad?

Jag och Anneli är fortfarande på Mallis. Vi jobbar på. Å vad jag ser fram emot att se resultatet. Boken kommer ut i december förhoppningsvis på Norstedts. Tänk vad många böcker vi gjort ihop och att vi hittat vårt sätt att jobba.

Nu har jag druckit mina olika morgondrinkar, mitt kaffe ”No coffee, no prana” som Sharath sa på en konferens för ett par år sedan. Nu börjar yogan, men först pranayama.