regattan Karin

Dagen innan julafton blev jag så där ambulerande sjuk. Allt gick så läskigt fort. Det började med att min arm där jag har lymfödemet gjorde så ont. Så ont att jag kräktes av smärtan. Sedan fick jag frossa och frös som om jag blivit lämnad i en snödriva. Det läskiga var just att allt gick så fort, i efterhand har jag förstått att det var blodförgiftning. Jag har aldrig riktigt känt att jag varit nära döden, men den här gången gjorde jag det. Det är så fruktansvärt skört livet. När jag låg där i sängen innan ambulansen kom, kommer jag ihåg att jag tänkte om jag blundar nu kommer jag inte att vakna. Så lätt det hade varit att tro att det här går över. det är bara influensa. Men jag kände att det var allvarligt. Så till slut ber jag Ray ringa ambulans. Jag kan inte röra mig och när de kom visade det sig att jag hade 41 graders feber. De satte in dropp direkt och väl på sjukhuset fick jag antibiotika intravenöst. Min arm var knallröd och hård och det röda hade spridit sig till bröstet. Jag hade alltså fått min första rosfeber.

Jag fick ligga på sankt Görans intensivavdelning över hela julen. På torsdagen hade mina värden blivit så pass bra att jag fick åka hem. Under tiden hade jag frågat fyra olika läkare om jag kunde åka fredag morgon till Indien. Alla sa ja. Så jag åkte och kanske var en av anledningarna att jag vågade att min älskling Ray följde med de första tio dagarna.

Jag var otroligt mör. Jag yogade och sov och jag tänker fortsätta med det. Ta en sak i taget.

Jag var ett vrak, men jag bestämde att jag skulle komma tillbaka som en regatta. Indien läkte mig återigen. Nio veckor senare känner jag mig stark, insiktsfull och väldigt tacksam.

I morgon landar jag på svensk mark. Regattan Karin

Tack återigen Indien, alla älsklingar i Goa, alla nya och gamla vänner. Tack Sharmila Desai för allt.

Ashtangayoga Morjim i will be back.