cancerns efterskalv

Nu är cancermånaden här. Jag har så svårt att förhålla mig till den här månaden. Ni som följt mig över tid vet det. Ni har läst mina tankegångar kring cancer och alla de här galorna. Nej, det ska inte handla om dem nu, utan om cancerns efterskalv. Jag skrev en artikel om det för ett par-tre år sedan LÄS HÄR

Den gäller fortfarande och den borde återpubliceras tycker jag.

För det är verkligen alltid högst aktuellt. Vi måste prata mer om vad cancerbehandlingarna också ger oss i form av biverkningar. När man får en cancerdiagnos chockas man ofta in i den cancervård som erbjuds. Man är så jävla rädd för sjukdomen, ja, för att ens ta ordet cancer i sin mun. Jag kände det som att jag hade en oinbjuden gäst i min kropp. Jag gjorde allt som läkarna sa. Ville vara en perfekt patient. Men när jag genomgått alla behandlingar så förväntades jag vara tacksam och stå ut med alla biverkningar som drabbat mig. Jag är så trött på ordet tacksam. Tacksam är ett ord ni som inte drabbats av sjukdom kan använda. Ni som förväntar er att vård är rättvis och jämlik för att ni aldrig varit i vårdens händer och vet vad det innebär att varje dag kämpa med nån smärta, med nåt efterskalv. En del mer andra mindre. I perioder mer och i andra perioder mindre. man lär sig leva med det.

Ingen vill lyssna på en som gnäller. Men jag tycker vi ska gnälla mer. Jag tycker att vi ska få mer hjälp av att klara av vardagen efter att vi gjort som vården ”krävt” av oss. Jag vet inte hur många hundra tusen kronor jag lagt ner på att ta hand om mig själv. Lymfmassage, akupunktur, osteopati osv Finns inga rot eller rutavgifter för mig att ansöka om. ja, varför finns det inte det? Eftervården i Sverige?! Finns den ens? Jag utbildade mig till lymfmassör och skrev boken OMSTART när jag förstod att jag visste mer om lymfsystemet och hur man tar hand om det än lymfläkaren på lymfrehabiliteringen jag fått remiss till. Lymfvården i Sverige går ut på en sak, trä på en strumpa och säg åt patienten att vara tacksam. Ja, läkaren jag mötte tyckte att jag var fåfäng och att jag borde acceptera att kroppen förändras när man blir äldre när jag försökte prata om den växande vattenansamlingen i kroppen. Jag tog mig ut i den alternativa vården och i dag är inte min arm lika svullen som den var och jag behöver inte ha kompressionsstrumpa. Mitt mål är att få bort svullnaden. Ja, för jag tar mig rätten att vara fåfäng på precis samma sätt som människor som inte drabbats av cancer får vara. Hur stor hade min arm varit om jag följt rehabiliteringens råd?

En jag ansåg vara vän tyckte jag borde ta det lite lugnare och inte jobba så mycket. Så oerhört provocerande för om hen lyssnat på mig, och kanske varit vid min sida när jag var under behandling. Borde hen ha förstått att jag inte hade råd att vara sjukskriven. Jag hade den lägsta sjukpengen. Jag hade inte sett om mitt hus. Som egen företagare med oregelbundna inkomster så hade jag inte drivit mitt företag så att det skulle kunna vara ett stöd för mig om jag blev sjuk. Jag levde som om jag var odödlig. Jag hade ingen försäkring och inte ens råd att vara sjukskriven. Jag jobbar nu hårt för att höja min sjukpeng för jag vill aldrig någonsin hamna där.

I morse läste jag det här Johannes kan tvingas sluta jobba som polis när stödet minskasoch jag blir så arg. Bli det du också!

Jag är så trött på biverkningar. Var är vården som är biverkningsfri?

􏰊􏰈􏰇􏰊􏰍􏰉􏰎􏰍􏰋􏰈􏰇􏰕􏰆􏰏􏰇􏰑􏰈􏰉 􏰂􏰈􏰇 􏰗􏰈􏰇 􏰌􏰙􏰇􏰗􏰈􏰀 􏰑􏰓􏰉􏰈􏰵 􏰀􏰍􏰐 􏰊􏰳􏰌􏰁􏰀􏰌􏰈􏰌􏰏􏰗􏰈􏰎􏰍􏰋􏰈􏰇􏰕􏰆􏰏􏰇􏰑􏰈􏰉􏰘 􏰁􏰔􏰍􏰉􏰈􏰌􏰏􏰁􏰇 􏰈􏰄 􏰋􏰍

􏰋􏰓􏰑􏰍􏰉 􏰎􏰉􏰓􏰀􏰌 􏰔􏰆􏰅􏰀 􏰎􏰁􏰉􏰌􏰌􏰈􏰑􏰇􏰏􏰇􏰑 􏰈􏰄 􏰮􏰶 􏰆􏰳􏰂􏰝􏰗􏰓􏰉􏰌-􏰆􏰈􏰉 􏰏 􏰈􏰉􏰂􏰋􏰒􏰆􏰈􏰇􏰘 􏰝􏰍􏰂 􏰄􏰍􏰊􏰗􏰁􏰉􏰀 􏰕􏰈􏰑􏰆􏰏􏰑 􏰀􏰌􏰉􏰒􏰆􏰇􏰏􏰇􏰑

10
10