sju svåra år

den här veckan. Vet inte vad som hänt med mig, men det är som att all min trötthet. Sju års trötthet. Kroppens trötthet, den psykiska tröttheten allt har kommit ifatt mig. Jag är sååå trött. Det har varit sju svåra och tuffa år. För sju år sedan fick jag den där cancerdiagnosen och genomgick alla överjävliga behandlingar. Med dem kom också alla biverkningar man kan tänkas få. Så allt annat som hänt de här sju åren. Sorgerna. Människorna vi mist. Jag vet att man kan inte kontrollera livet. Jag vet att man måste försöka göra förutsättningarna bättre. Jag vet det och jag tycker att jag är bra på det. Jag är bra på att sätta guldkant på skit. Jag är bra på att skratta mitt i gråten. Jag väljer oftast det positiva stråket. Men jag är trött. Livet drabbar en och den här veckan har jag mest hasat runt här hemma.  Tagit paus helt enkelt… För de här sju åren, de har varit väldigt händelserika vad gäller sorg. Det har varit så mycket död och tunga besked och även om man är bra på att hantera det, så tar det sin plats. Först var det mamma som fick hjärtproblem. Ett par veckor efter det fick pappa en stroke som gjorde honom förlamad i hela den vänstra sidan. Efter tio månader dog han och mamma gick mer och mer in i sin demens. Nu är hon på hem. Vi plockar i vårt gamla barndomshem och försöker sortera upp och det är tungt. Det är tungt att lämna sin mamma på en avdelning där hon är inlåst. Jag känner mig ledsen för jag tycker inte att mina föräldrar fått och får värdiga avslut. Jag vet att min mamma har det bra på sitt demensboende. Men att sakta gå in i dimman är det värdigt? Hela tiden har jag jobbat och faktiskt aldrig varit så produktiv som efter cancern jag fick sommaren 2012. Som jag producerat. Jag har inte varit sjukskriven och det för att jag inte hade råd att vara sjukskriven. Så jag har jobbat hela tiden med målet att höja min sjukpeng för jag vill aldrig hamna i den där fällan igen, att vara så sjuk men ändå inte ha råd att vara sjukskriven.

Kan också vara att jag är i väntans tider.Nästa vecka ska jag ta prover för om jag har den där nyfunna bröstcancergenen som en avlägsen släkting skickade ett mejl om. Även om jag tänker att jag ska skratta cancern rakt i ansiktet, så blir jag orolig. Livet. Livet. Livet. Tittar på filmen HEAL. Gråter över hur människor kämpar och kämpat med sjukdomar och dåligmående. Hur många av dem varit så länge i sjukvårdens händer och tappat tron på den och nu riktar sig utåt och till den alternativa vården. Och känner att jag vill träffa en riktigt bra healer. Helst i Sverige, eftersom jag inte vill hålla på och flyga. Kan ni mejla mig? Känner du till någon riktigt bra healer? Jag är inte ute efter spåtanter/gubbar, utan healers. Ge mig tips mejla mig karin.bjorkegren@telia.com Tack.