jag fick ett mejl

på självaste världscancerdagen damp det ner ett mejl till mig som jag har lite svårt att skaka av mig:

”…Till saken hör att vi har haft oerhört mycket cancer och speciellt bröstcancer i släkten. Detta har nu genutretts och vi har en mutation i en gen som heter chek2. Det är en ganska ny hittad gen. Det innebär tätare kontroller hos de med genen, och för mig som haft bc och är bärare innebär det förebyggande masektomi nu i vår. Vi är utredda på Klinisk genetik på KS, på Sahlgrenska och på klinisk genetik i Lund beroende på vart i landet vi bor. Jag ville informera dig om ni på er sida har intresse av detta i och med att vi ju är släkt via xxxx. Man har 50% chans/risk att ärva mutationen och den försvagas för varje generation. Av xxxs barn tror/vet vi att 6 av 8 barn ärvt genen och fört den vidare…”

Jag vet att den avlägsna släktingen vill väl. Jag vet att det är bra att utreda om det är så att det är en gen som hängt med sedan generationer. Men ni vet. När man känner att man lämnat bakom sig en jävligt jobbig tid. En överjävlig behandling och någonstans trodde jag att nu kan jag lämna cancer bakom mig. Jag är så trött på cancer. Men nu bör jag nog skicka vidare det här mejlet till de andra i släkten.

Den här bilden tog Ray dagen jag ska operera bort mitt högra bröst. det är november 2012. Jag har gått igenom cellgiftsbehandlingar i tre månader, nu väntar operation och resten av cancerbehandlingarna. Jag är hon som inte ens fastnar på bilden för att hennes hud är helt genomskinlig. Jag kan inte hjälpa det men jag gråter varje gång jag ser den här bilden. Den påminner mig om en av de tuffaste utmaningar jag haft i mitt liv. Jag vill aldrig mer uppleva det.

17
17