tuesdayblues

läser så mycket nu om människors självvalda ensamhet. Om hur viktigt det är. Om att åka bort och stänga av mobilen. Vara med sig själv. Som tystnadsretreat, där man är tyst och med sig själv i många dagar och tänker på hur jag också skrivit om det. Typ lovordat att gå in i sin egen bubbla och lyssna på sin egen inre röst. Hur den, alltså den egna rösten låter. Och på riktigt känna efter vad man vill. Vad som behövs. Vad som saknas. Vad som behöver väckas upp. Vad som behöver lyssnas på. Kanske det där som försvinner och suddas ut för allt brus. Det lågmälda, men inte för den sakens skull det oviktiga.
Liksom att stänga av mobilerna, ladda om.
Förrförra julen gjorde jag så. Jag gick in i min bubbla, eller jag umgicks med familjen men jag var inte på nätet. Jag gick promenader på landet.
Jag landade i mig själv.
Jag har aldrig haft svårt att vara med mig själv. För länge sedan (mer än 25 år sedan) bestämde jag mig för operation Nyfiken på mig själv. Jag har gått så mycket i terapi. Faktiskt sedan jag var 16 år i olika perioder. Jag har testat alla former av traditionell terapi. Psykoterapi. Gruppterapi. Bildterapi. Medberoendegrupp. KBT. Coaching. Familjeterapi. Parterapi. Ta tillbaka makten-helger. Ja, herregud jag vet inte hur mycket jag gått och i långa perioder. I några gick jag faktiskt i flera år. Som jag gått in i mig själv. Djupdykt.
Jag har också rest själv. Försatt mig i situationer där jag är helt ny inför en grupp. En grupp utan förväntningar på mig, vem jag är etc.
Jag älskar terapi. Jag älskar att djupdyka i mig själv.

Men så finns det också nåt som skaver i mig.
Och det är vilket lyxproblem det egentligen är. Det här navelskåderiet. För allvarligt gör det människor mer lyckliga. Mer hela.

Har precis plöjt en serie i fyra säsonger på Netflix. Rectify. Handlar om en kille som är oskyldigt dömd för en våldtäkt och mord på en jämnårig tjej. Han hamnar i fängelse i tjugo år och får egentligen en dödsdom. Länge sitter han också i en cell utan fönster i väntan på att avrättas. Men så slipper han ut. Ska inte berätta hela historien.
Men det intressanta är ju så klart vad som händer.
Han blir ju instängd och vad händer med en människa som liksom ofrivilligt går in i ett tyst retreat?
Vad är det han saknar?
Är det tillgången till sitt inre?
Till sina egna tankar?
Till sin egen inre röst?
Mycket av serien handlar om hans återanpassning till tillvaron utanför. Till livet med människor. Om besvikelse. Om rädslan för närhet. Se den. Som jag gråtit.
En gång i tiden när jag var journalist så var jag på en journalistresa till Thailand. Där besökte jag ett retreatställe där de bland annat hade hus utan fönster. Där fick deltagarna ta in under tvåveckorsperioder. De fick mat på utsatta tider men hela dagarna och hela kvällarna levde de i mörker. Och för det betalade de både resa men också uppehället för att hitta sitt inre ljus. För tydligen kunde man bara hitta sitt inre ljus om man utsattes för mörkret.
Jag vet inte. Hur tänker ni?
Kan vi prata om det här?
Är vi bortskämda?
Har vi missat poängen om vad livet innebär?
Vad är meningen med livet?