man får vara glad för det lilla

Jag är känslig. Ibland känsligare än annars. Alltså vissa dagar. Därför är det toppen för mig att vara i ett gult hus på landet utan en massa saker som händer runt omkring mig. Att bara vara. Låter så oerhört larvigt, jag vet. Men vid det här laget har jag börjat fatta hur jag funkar. Jag behöver vila, vila, vila. Jag har så lätt att gå i spinn, därför är det så skönt att typ kratta löv och sen vila. Ni vet om man gör en kraftansträngning, så går man inte på nästa ansträngning utan istället sätter man sig ner och pustar ut en liten stund.
Det är sånt jag lär mig.
To do listor är bra, men det är så lätt hänt att man tänker att man ska beta av det ena efter det andra för att man sen ska kunna vila, ta semester eller vad det nu är. Jag behöver en to do lista som säger: Vila. Ta en paus. Dags för rast. Siesta. Se så, upp med benen mot väggen osv

Landetlivet passar mig. Här kan man inte göra som i stan att man börjar dagen med ett möte, sedan springer man i väg till nästa, helst innan lunch. På lunchen har man så klart ett lunchmöte och eftermiddagen fortsätter i samma fart. Ibland får jag panik när jag ser min kalender. Idag vet jag. Max två möten om dagen annars blir det kaos. Och jag måste ge plats för vila. Bästa dagarna är tomma dagar utan möten. Då när jag kan plocka med mig datorn i min Kånken och så går jag hela den vackra vägen från mitt hem till Hornsgatspuckeln. Där min fina lokal ligger. Och där finns Anneli, världens bästa kollega och vi börjar med att dricka en kopp kaffe och så pratar vi. Ja, jag dricker kaffe och ja, jag vet att det försurar. Men vi kommer till det.

Det är så mycket om mig själv som jag lärt mig sen jag fick cancer. Men kanske allra främst. Att välja bort. Säga nej. Jag är också rädd för stress. Det var jag inte förr i tiden. Då när jag trodde att stress typ var ett framgångsrecept. Så mycket som jag stressat i mitt liv.

Ibland läser jag statusrader från friska människor som lägger upp den ena klokskapen efter den andra om hur man inte ska få cancer. Min känsliga sida går igång, även fast jag är på landet. Ät inte mat som försurar så slipper du cancer. Jag vet att människor menar väl. Men vem säger ”Ryck upp dig” till en person som är diagnosticerad deprimerad? Det är ju inte så enkelt som att säga att det var kaffedrickandet eller sockerintaget som gav mig cancer. Det är så många saker sammantaget. Jag skulle önska att det var så enkelt. Vad enkelt det skulle vara.

I dagarna började de nya rotavdragen att gälla. Tänk att vi kan få dra av trädfällningshjälp, men fortfarande inte välja alternativ vård. Att göra en livsstilsförändring kräver ju att man måste kapa av det där man behöver förändra men många behöver hjälp.
Varför kan vi inte få ett botavdrag, vi som får diagnoser som cancer till exempel?
Varför är vi hänvisade till den enda vård som finns? Cellgifter, strålning, antihormoner, operationer, tung medicinering behandlingar som ger oss biverkningar som ibland är så svåra att leva med?
Om cancern kommer tillbaka. Jag vet inte vad jag skulle välja att göra. Men jag skulle önska att jag hade mer valmöjlighet. Att jag kunde välja. Och jag skulle önska att alla de där pengarna jag lägger på alternativa behandlingar för att må bra och för att lugna ner biverkningarna efter alla cancerbehandlingar i min kropp, att de pengarna istället kunde hamna på ett konto som jag kunde använda till nåt annat. Typ en överraskningsresa till Hawaii? Jag kan tycka det är så konstigt att man får städning, flytthjälp, trädfällning etc subventionerat men till exempel tandvård är fortfarande en klassfråga. Jag är så tacksam att jag har bra tänder, att jag sällan har problem med dem. Och har jag brukar jag laga mina tänder när jag är på en jobbresa i Indien. Men är det inte absurt? Jag vet människor som går runt med ont i tänderna för att de inte har råd att laga tandjäveln. Som en ensamstående trebarnsmamma jag intervjuade en gång. Hon gick runt med ett stort hål i tandraden. Hon hade inte råd, för om hon lagade sin tand så skulle inte hon och barnen kunna göra nåt på semestern.

När jag skulle ta mitt första cellgift var det meningen att min man skulle följa med. Men när vi vaknade på morgonen hade han så ont i sin tand, som han förmodligen hade legat och gnisslat med på nätterna sedan vi fick beskedet om cancern i min kropp. Medan jag åkte in för att först operera in min port-a-cath då åkte han till tandakuten. Att vara den som står bredvid. Att vara den där trygga punkten det tar på krafterna och det tär på plånboken. Cancer kostar, så är det. Jag skulle önska att vi hade kunnat göra några bot/rotavdrag för allt vi lagt ut för alla biverkningar som den där jävla cancern orsakat mig och min familj. Men nu är det inte så. Man får helt enkelt vara glad för det lilla. och vet ni jag blev det. För vi har två jättejättehöga stora träd på tomten som måste kapas. Nu har vi råd med det.

Vid det här laget vet ni mina tankar om Cancerfonden. Känns alltid skönt när någon annan skrivit om hur de borde tänka.

LÄS KERSTINS UPPMANING TILL CANCERFONDEN

yoga m karolina 4

1
1