att salta & sockra en historia

Undra hur det började? Hur orkar man hålla liv i en lögn? JOSEPH HIRT läs HÄR har ljugit om att han var fånge i Auschwitz i 70 år.
Fantiserar över hur han det började. Tänker att Joseph kanske satt på en middag. Andra världskriget var avslutat. I en sorts vrede över vad som hänt många av sina landsmän saltar Joseph historien för att göra den mer kraftfull, för att ”sanningen” skulle fram. Nu är det ju inte en liten historia som behövde saltas. Idag vet vi hur fruktansvärd nazismen och folkmorden under andra världskriget var.
Men om vi håller oss till att berätta en historia Och hur man gör en historia bra?
Man saltar och sockrar den.
Men just den här fruktansvärda historien kommer förhoppningsvis aldrig att glömmas, även om man idag undrar just över det. Hur vi fortsätter att göra om misstag.

Men hur blev Josephs lögn så stor? Så stor att han reste runt och höll föredrag. Men någon synade honom. Någon tyckte att lögnen inte höll. Och nu 70 år senare tar han tillbaka sin historia, en lögn han levt med som måste typ ha blivit en sanning för honom.

Jag vet inget om Joseph och vad som gjorde att han fortsatte att salta historien och berätta historien utifrån sig själv?

Jag tänker ofta på det här med lögn. Att man lever i sin egen lögn. Eller kanske påhittade sanning. Man kanske fastnat i en känsla av att känna sig övergiven, utsatt och man har helt enkelt fastnat och har svårt att ta sig upp och ur. Att en händelse kan uppfattas på olika sätt av de olika inblandade. Vad är då sanning och vad är då lögn?
Som hur det varit i en familj. De olika familjemedlemmarna ”väljer” sina tillvägagångssätt för att bekräfta, eller mörka, eller dölja, eller sprida eller ta avstånd i från en händelse. En tragedi, ett trauma eller bara en helt vanlig uppväxt.

Det jag uppfattar är kanske inte samma som min syster, eller bror. Eller mina föräldrars. Vi hade kanske olika åldrar, världen upplevs ju olika om man är 4 år eller 14. Vi har olika förutsättningar, olika vinklar helt enkelt. Men situationen fastnade och berättas på olika sätt. Vad är sanning och vad är lögn. Kan man fastna i sin egen lögn. I sitt eget ältande? Är det det som är bitterhet, att inte kunna släppa sin egen sanning och istället ställa sig utanför och se det från en annan vinkel.

Jag tänker att det måste vara så fruktansvärt skönt att efter 70 år få släppa den där lögnen. Och att det ändå är rätt modigt att våga säga. Jag ljög. De flesta klamrar fast vid lögnen, vad den än må vara. För det är bättre än att stå med rumpan bar. Eller vad tänker ni?

0
0