mars 2016 – Karin björkegren jones

inspiration

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-29 2016-03-29

Ni vet när man känner att man är på gång att bli sjuk. Så kändes det hela veckan på Mallorca. Men glad att vi lyckades plåta allt till boken. Det var också en ganska kylig vecka och jag hade så klart helt fel kläder med mig. Bara sommarkläder och flipflops. Fattar inte hur jag tänkte? På flyget hem kände jag att det var så där kittlig i halsen, ni vet när man måste harkla sig hela tiden. Så i söndags bröt det ut och nu ligger jag här och känner mig febrig och hostig och med snuva. Inte hur jag hade tänkt mig den här veckan…
Men inget blir som man tänkt sig.

Men min förkylning är inget att gnälla över. Förra veckan fick jag reda på om två tjejer som liksom jag fick bröstcancer och som nu fått tillbaka sjukdomen med stort C. Fan i helvete vad det är orättvist. Det gör mig också rädd. Varför hittar vi inget botemedel? Hur kan det komma sig att fast det skänks så många miljoner varje år till cancerforskningen så ändå blir vi inte friska. Ändå slår sjukdomen till och kommer tillbaka och då verkar den dessutom komma tillbaka tuffare och hårdare än första gången?

Så nu ligger jag här och försöker stilla tankarna i huvudet. Om att jag har ett dåligt immunförsvar. Att jag borde inte bli sjuk. Samtidigt som jag vill skicka kärlek och hopp och styrka till de här fantastiska tjejerna som blivit sjuka igen.

Gjorde den här på Mallis. Tycker faktiskt att den är ganska bra. La ut den på instagram och någon frågade vad stod det på lappen som var bortriven. Jo, det stod INSPIRATION.

alla kommer till kassan

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-25 2016-03-25

Vilken magisk fullmåne. Hittade den här bilden på Spiritual Gangsters instagramkonto.Ni följer väl mig där? karinbjones heter jag och där är jag ganska flitig.

Min kompis Cia myntade för en massa år sedan uttrycket Alla kommer till kassan. För så är det verkligen. Det man gör mot andra (och sig själv) kommer alltid tillbaka, både det goda och det dumma. Ibland gör man ju illa människor omedvetet, det gör så ont att upptäcka det. Ont att förstå att man inte förstod, men allt kommer tillbaka förhoppningsvis. Kanske kan man och får möjlighet att rätta till det, om man vill och om man får möjlighet.
Ibland får man tänka att tid kan hjälpa en. Att tiden jobbar för en och inte emot en.
Att tid kanske läker alla sår.
Men när man vet att man blivit utsatt för nåt taskigt av andra då tycker i alla fall jag det är så skönt att tänka just det, att hon/han kommer till kassan förr eller senare. Karma.

Det är så bra det ”säget”. Kanske har det uttrycket äntligen fått toner och blivit en sång.

”Är född med trubbel i mitt blod
Gör sånt jag inte borde
Kan aldrig bara stå bredvid
Jag saknar tålamodet
Och jag kommer aldrig längre
När jag tänkte vad jag gjorde
Och jag kommer aldrig längre
När jag tänkte vad jag gjorde…”

hylla häxan

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-24 2024-09-10

När jag var liten flicka älskade jag att gå påskkärring. På den tiden bodde jag i Norrviken, som ligger straxt utanför Stockholm. Då var det världens minsta och lugnaste lilla förort och bestod bara av villor och radhus. Där fanns en fiskaffär och ett litet bageri med den godaste toscatårtan. Och en polisstation. Där fanns också en livsmedelsaffär och han som ägde den jobbade alltid i butiken. Norrviken var lite som barna i Bullerbyn och vi barn lekte utomhus och hittade på bus mest hela tiden. Båda mina föräldrar jobbade inne i stan och kom inte hem före klockan fem, halv sex på dagarna och mina syskon kunde skriva upp på krita om det var nåt som behövde köpas. Det blev nog mycket ravioli på burk och läsk. Butiken var alldeles lagom stor och låg på Idrottsvägen. Dit brukade jag och Åsa gå för att ”påska”. Vi målade teckningar som vi gav bort. Ibland tog vi med oss Åsas lillasyster Jenny för att spä på gullighetsfaktorn. Ja, vi var inte dumma. Vet inte vem som kom på idén, men en sak är säker det var för att försäkra oss om att få godis. Det var som att man ständigt gick runt med en längtan efter socker på tungan. Det här var långt före Halloween. Vi hade till och med hört ryktas att det var Marabouchefen som bodde i en mexitegelvilla uppe på åsen. Men han/hon var aldrig hemma när vi knackade på och när vi kikade in genom fönstret kunde vi se ett fat med godis.
En påsk fick jag med mig Torbjörn, min kusin boende på Gotland att påska med mig. Jag tvingade (jag tror han tyckte att det var lite pinsamt) med mig honom till den pyttelilla affären i Hamra, som förövrigt fick en låt gjord till sig, kommer ni ihåg Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor? Jag kan inte minnas att vi fick nåt. De tackade för våra teckningar och framförallt jag gick lite moloket därifrån. Det var liksom inte riktigt så man gjorde i den lilla byn, inte då. Men helt utskämda vart vi väl inte. Torbjörn bor fortfarande kvar på sudret.

Mitt sockerbehov har tack gode gud stillats och framförallt har allt fler förstått hur farligt sockret är i hälsosynpunkt. I Storbritannien har man infört sockerskatt. Det är coolt och vår hälsominister SVARAR SÅ HÄR Måste väl vara det mest slingriga svar man kan tänka sig. Man lägger in meningar som jag välkomnar debatten, följa utvecklingen, så kasta lite skit på tidigare regering och att de lagt allt ansvar på individen och så ord som helhetsgrepp och så vet man att där händer inget. OM. Jag säger om, OM inte vi vanliga, eller kanske framförallt viktiga nyckelpersoner som forskare, vetenskapsmän, läkare och kända personer. Tänk om vi hade en Jamie Oliver i Sverige. Som tog sig an sjukhusmat, vågade kritisera lite mer. Då kanske det kunde bli lite fart.Kanske en liten påskkärring som sopar ”hela skiten” med sin kvast? Någon som känner sig manad?

Jag och Anneli är fortfarande på Mallis. Vi jobbar på. Å vad jag ser fram emot att se resultatet. Boken kommer ut i december förhoppningsvis på Norstedts. Tänk vad många böcker vi gjort ihop och att vi hittat vårt sätt att jobba.

Nu har jag druckit mina olika morgondrinkar, mitt kaffe ”No coffee, no prana” som Sharath sa på en konferens för ett par år sedan. Nu börjar yogan, men först pranayama.

magiska mallis

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-22 2016-03-22

Den här ön är magisk. Det är nåt med färgerna, den brandgula jorden. Stenmurarna och de krokiga olivträden. Just den här delen av ön är nästintill orörd. Naturen runt Cala Llombards är vild och havets vågor är kraftigare, mer krävande och vinden så klart starkare. Det är liksom extra allt här.
Om jag skulle bosätta mig här skulle jag välja den här delen.
Tänk ett lagom litet hus med en liten trädgård nära havet.
Vore inte det nåt?

Ps Det finns ett par platser kvar på min och Petras Hathayoga & yogapyssel på Mallis, här hittar du mer info och anmäler dig 25-28/5. Det blir härligt. Kanske blir du lika förälskad i den här delen av ön.

Bildtext: Du ser Flipflops kan användas i alla väder…

vi hade i alla fall inte tur med vädret

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-21 2016-03-21

Jag är på Mallis med Anneli och vi plåtar för nya boken som kommer ut i december i år. Vädret är ganska lynnigt, så vi får liksom stå på vänt och kasta oss ut för att ta en och annan bild åt gången. Men under tiden som vi väntar på bra fotoväder så instagrammar vi. Följ mig på Instagram karinbjones Så får ni en del avklädda soliga bilder och andra lite mer mulna.

Och varje resa jag gör inbegriper en stund av min oro över att jag ska bli sjuk. Jag har snart druckit varje (som jag varit i) lands variant på drick sprit och bli av med förkylningssymptom. På den här baren i den lilla byn där vi bor. Jag där föreslog hon hett svart te med konjak. Klart man testar. Jag tror på sprit och inte medicin skulle kunna sammanfatta min inställning. Ta det nu inte ordagrant…

Håll nu tummarna för oss, att det blir mer soliga bilder, och bara ben och att vi slipper frysa så väldans på kvällarna.

spirande ideer

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-18 2016-03-18

För femton år sedan försökte jag och min kompis Lena oss på yogamarknaden. Vi hade företaget SpiraSthlm. Vår första produkt var yogaväskor. Jag yogade och tyckte att allt var så fult. Det fanns inga fina yogakläder, inga fina yogaväskor. Yogamattorna var fula och framför allt tunga. Jag ville ha mer flärd i yogan. Så Lena sydde egna, lite ”exklusiva” yogaväskor som såldes både på Mrs H i Stockholm och på Designtorget. Jag tog med till olika yogastudios och gav bort yogaväskor till nyckelpersoner inom yogan. Men det var för tidigt. Vi skickade väskor till såna vi tyckte skulle passa som mottagare. Som Mikael Bindefelt, men han trodde det var väskor för såna där underlag man sitter på när man är ute i naturen… Han hade inte fattat yogahajpen.
Och en extrasnygg väska skickade vi till Paolo Roberto eftersom vi hört att han börjat yoga.
Så där höll vi på.
Ambassadörskap.

Väskorna var med i Elle och flera tidningar, men det fanns ingen marknad. Inte då.

I vårt utskick skrev vi så här:

Spira låter insidan blomma

Allt fler yogar och efter ett tag vill man köpa sin egen matta att yoga på. Den måste bäras i något. Men det utbud som finns av väskor för yogamattor är ringa. Men det har Spira ändrat på.
Spiras första kollektion; yogaväskor är unik.
Ingen väska är den andra lik.
Varje väska från Spira är speciell. En del väskor har till exempel kamouflagemönstrad utsida, men med en ljuvligare eller snällare insida, blommig kanske. Eller så är utsidan av konjaksfärgad sammet, med ett smalrandigt inre. Förutom att väskorna är unika i sina tygkombinationer, smyckas de också av berlocker och sammetsband

En sak jag lärt mig, men aldrig lärt mig att förvalta. Det är aldrig lönsamt att vara före sin tid. Men å andra sidan, inget är någonsin försent. En bra ide är alltid en bra ide också förhoppningsvis i längden.

Har ni sett det här instagramkontot JESSRONAGROOMING Dogs never goes out style…

njut mer och behaga mindre

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-17 2016-03-17

Foto: Walter Hirsch

Så här skrev jag på mitt instagram karinbjones

TBT intervju i Vecko revyn (1995) inför min debut som programledare. Jag och Paolo Roberto höll i talkshowen Menhallå på tv4. Jag är 31 år, mamma till en fyraårig dotter. Jag var alldeles för mycket duktig flicka. Jag behagade samtidigt som jag hatade att inte bli tagen på allvar. 21 år senare försöker jag få ihop alla delar. Jag skulle inte ha oroat mig så mycket. Till alla unga tjejer därute. Oroa er inte så mycket, njut mer och behaga mindre.

21 år senare. En annan jeansskjorta, ett annat bord och med en bit alg från misosoppan jag precis druckit mellan tänderna.

Äsch, det var ett försök att ta en likadan bild, men känslan nu är mer, synd det blev ju ändå en ganska bra bild, jag postar den… Är det att för att man bryr sig mindre. Man har fokus någon annanstans. Eller är det för att man inte orkar ta om bilden, den blev ju okej i övrigt?

Tack alla gulliga för alla era underbara kommentarer. En stannade extra kvar: Det här med att visa sin sårbarhet är verkligen starkt. men också en provokation för många människor. Jag hoppas din styrka tar dig till den plats du önskar.

Människor som visar sig sårbara har aldrig gjort mig rädd. Jag är nog mer rädd för människor som håller fasad. Människor som tror att sårbarhet är detsamma som svaghet. Jag har varit så rädd för att inte passa in. En stor del av min ungdom gick åt till att härma andra. Se ut och vara som andra. Nu vill jag bara vara jag med alla fel och brister men också alla braiga egenskaper allt i en enda röra. Och om det är att vara svag, att visa sig sårbar och säga Jag behöver jobb, ja, då får de väl tycka det.

Vi får se vad min ”annons” leder till, förhoppningsvis till något som är mer regelbundet. Om inte så har jag slängt upp önskningen dit upp och kanske kanske slår en eller två, eller flera av mina drömmar in.

KOM och yoga med mig i Uppsala 10/4, anmäl dig HÄR

Och jag kommer till Viken, Skåne

KOM och yoga med mig i Viken 22-24/4, anmäl dig HÄR

vi är alla sårbara

8 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-16 2016-03-16

Igår la jag ut det här på min facebook och instagram. HÄR är mitt instagramkonto karinbjones:

Det här är en jobbsökarannons. Modern kvinna utan pms, jag är ju i min bästa ålder nämligen menopausen också benämnd klimakteriet. Att jag är stark vet vi. Jag och min kropp har kämpat hårt genom cancer och alla dess biverkningar. Jag har visserligen lymfödem men den där tjockarmen kan lätt kläs med en snygg sleeve från @lymphedivas . Jag kan också lätt sminkas upp, le på beställning. Jag är snabb och har skrivit tolv eller tretton böcker. Jag började på tv som 23åring och har gjort det mesta från research, redaktör, programledning reporter till producent. Jag har också jobbat som pressansvarig på ungdom mot rasism och som chefredaktör på en tidning med liten budget. Jag skulle kunna göra glasögonreklam, skriva manus. Jag kan hjälpa dig att Komma fram i media. Skriva reportage. Intervjua människor. Jag är en fena på casting. Jag har koll på det mesta. Alltså jag har så många strängar på min lyra. Men jag upplever att jag fastnat. Jag är inte bara yoga. Har du nåt jobb till mig? heltid, deltid, 30procent, en dag i veckan, bara det är återkommande mejla mig karin.bjorkegren@telia.com

Jag fick så många reaktioner. Flera som mejlat mig privat och sagt att jag är modig. Att de skulle vilja våga göra samma sak och att de känner igen sig. Jag vet inte hur modig jag är. Jag har väl ingen skam i kroppen? Allvarligt talat tror jag den försvann fullständigt med cancern. Skam är ingen bra känsla, inget bra tillstånd. Min fulla övertygelse är att vi måste prata om det som skaver. Gör ont. Det som behöver ändras på. Hur sjutton ska vi annars kunna göra en förändring? Ni kanske tänker men Karin som är så lyckad, hon som gett ut så många böcker, dvder och anlitas än hit och dit. Och så är det ju också. Jag känner mig lyckad. Jag har gjort en massa roliga spännande saker. Jag har följt mitt hjärta, men det har inte gjort min plånbok fet. Jag har varit frilansare i hela mitt liv, förutom en period då jag var fast anställd och hade en enormt bra lön. Sedan dess har jag frilansat på olika projekt. Men tyvärr har jag lagt mycket energi på sånt som inte generar lön. Med hjälp av den här annonsen tänker jag att det kanske kan ändras ? HÄR är mitt cv

Hur tänker ni om det här att visa sin sårbarhet? Om att säga jag behöver hjälp?

sorgsen blick

11 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-15 2016-03-15

Jag har ofta fått höra att jag är lik Meryl Streep. Särskilt när mitt hår är långt och rakt. Men nu ser jag likheten. Den sitter i ögonen. Vi har båda sorgsna ögon.

Bilden på mig är när jag är mitt uppe i cancerbehandlingarna och inte har något hår. Men ändå, trots att jag inte har det där långa blonda håret så ser jag det. Likheten. Det sorgsna.

Vissa dagar vaknar jag sorgsen. Så var den här morgonen. Ibland när jag pratar med andra som liksom jag drabbats av cancer, så hamnar vi ofta där. I sorgen. Ibland känns det som att jag kan bara ventilera den där djupa, nästan avgrundslika sorgen med en annan som likt mig varit drabbad. Jag är ofta glad, men stråket av sorg finns där. Men också ilskan. Pratade med en kompis igår om den där ilskan, hon kände igen den. Men vi får sällan vara arga. Vad tänker vi om en arg kvinna?

Hur känner ni?
Hur tas er sorg emot?
Hur tas er ilska emot?

När jag översköljs av de här känslorna. Måste jag hitta ur dem. Då kollar jag youtube och just idag hittade jag den här.

kapad hjärna

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-14 2016-03-14

En vecka kvar.
Lyft inget. Bär inget. Träna inte på tre veckor sa doktorn. Det är svårt för det är min högerarm som opererats. Jag gör det mesta med den armen, eftersom jag är högerhänt. Det sker på ren reflex och sånt är svårt att lära om. Men nu är det bara en vecka kvar och förhoppningsvis kan jag återgå till att använda armen någorlunda som förr. Jag längtar.
Men det är som att jag glömmer bort det där med att jag inte får bära tungt. Jag går till affären för att köpa hundbajspåsar och kommer därifrån med två tunga matkassar. Sån är jag. Jag är så impulsstyrd.
Plötsligt behöver jag en massa saker, så mycket att när jag kommer hem upptäcker att jag inte köpt det jag gick dit för. Jag glömde hundbajspåsarna. Och det jobbiga i situationen är att jag nu glömt det varenda gång jag handlar den senaste veckan…
Vad har hänt med min hjärna?
Förr kunde jag hålla så mycket i i huvudet. Jag kom ihåg alla människors namn. Det gör jag verkligen inte längre. Ibland när jag ska presentera två vänner för varandra har jag glömt bort vad någon av dem heter. Inte bästa vänner, men ändå människor som man kan förvänta sig att jag ska komma ihåg namnet på.
Jag glömde bort koden till mitt Visakort när jag var i Indien. Vilket så klart orsakade en del problem. Jag kan räkna upp det ena efter det andra som glöms bort, som inte borde glömmas bort. Jag vet att mycket handlar om stress, att det är boven till de här minnesluckorna. Men också känns det som att man fyllt hjärnan med för mycket intryck, minnen, onödigt vetande. Lite som att hjärnan är uppfylld och snart väller allt över. Tänk om man kunde sanera lite där inne. Få bort det där onödiga vetandet som tar plats. En massa tankar och känslor som flyttat in i hjärnan och som inte betalar hyra. Som att de kapat min hjärna. Jag har liksom osorterat låtit de ta plats i hjärnan. I min minnesbank.

Men jag kommer fortfarande ihåg mitt telefonnummer från när jag bodde i Norrviken mellan jag var fyra och tolv år 7543481. Är det onödigt vetande? Varför glömmer man vissa saker, men håller benhårt kvar vid just detta onödigt vetande?

Men allt är relativt. Så tänker jag på hur det hade varit om jag inte hade hittat yogan. Om jag inte börjat med andningsövningar. Hur hade det varit då?

2010 kom YOGA FÖR LIVET ut på Norstedts och den kom också ut i nyutgåva förra året. Så fantastiskt härligt när böcker fortsätter att leva vidare.

När Yoga för livet skulle plåtas åkte vi till Mallorca. För det är nåt med ljuset. Omslaget plåtades en väldigt tidig morgon i Porto Soller. Jag älskar Mallorca efter att vi för en massa år sedan åkte tre mammor och alla våra barn och hyrde två lägenheter i en finca i Puigpunyent. Vi var där i tre veckor och solade och badade och åkte på utflykt. Sedan dess har jag varit där många gånger både som turist, men också på jobb.

Om bara en vecka reser jag och Anneli för att plåta min nästa bok som förväntas komma ut i december i år. Jag hoppas ni kommer att tycka om den. Vi ska bo hos Petra, som jag har en yogakurs ihop med i maj, du har väl inte missat? HÄR hittar du info och anmäler dig

Nu yoga och pranayama.

Månad: mars 2016