Här är mitt instagram: karinbjones
Livet. Det föränderliga. Det som pågår. Hela tiden. På några år har jag levt ett helt liv känns det som ibland. Som här Februari 2010. Miras 18års dag firades med pompaochståt. Ungdomarna drog iväg och vi gamlingar hamnade på Harvest in. Jag kunde inte sluta sjunga ”Tänd ett ljus”. Så kunde det nämligen bli när jag drack alkohol. Antingen fick jag Tourette, dansade hela natten eller sjöng den där låten om och om igen.
Så var det förr. Idag är jag nog inte lika vild. Kan sakna det där ibland. Det mera naiva. ”Herregud vilka bröst jag hade”.
Även det har ändrats. Allt ändras.
Är bara så rädd att livet om det inte skrattas mer, ja att det gör en bitter. Skratt förlöser.
Vill aldrig bli bitter men idag förstår jag bitterhet mer. Någon skrev att bitterhet är ett gift. Som tar sig in. Jag säger inte att jag tänker släppa in det där giftet. Men min erfarenhet de senaste åren har nog gjort att gränsen till att falla in i bitterhet är så där supertunn. Hittar bara böcker om hur man hanterar negativa människor runt omkring sig. Hur man motar bort energitjuvarna i sitt liv. Hur man känner igen de bittra typerna.
Men tänk om man känner att det är hårfint.
Tänk om man är rädd att själv hamna där? Bli den där energitjuven? Den där negativa typen som svarar på påståendet:
– Vilket fint väder.
– Ja, idag ja…
Liksom hela tiden redo för katastrofen. När man liksom alltid har dörren halvöppen för det trista. Liksom redo. Inbjudande till det ickeglada.
Å, låt mig aldrig bli så. Kanske ska jag skriva boken?
Handbok för dig som håller på att bli bitter.