min känsla för kroppen

_MG_0048

Det tog tre månader innan jag kunde visa min man ärret, platsen där mitt högerbröst en gång satt. Jag behövde på något sätt tid att själv förstå, acceptera, vänja mig och också mitt i alltihopa börja gilla förändringen. Det tog verkligen inte bara tre månader att göra allt det där jag precis skrev. Men just då, var det tid. Det var precis innan jag skulle åka på min cancerrehab till Vidarkliniken. Jag skulle vara där i tre veckor. Vidarkliniken är antroposofernas sjukhus. Det är fantastiskt. Jag visste att de tre veckorna skulle bli viktiga, nästan avgörande för min känsla för min kropp.
Ett sorts återerövrande av en kropp som jobbat hårt, som var trött efter alla behandlingar och framförallt drabbad av biverkningar som både hjärtsvikt och lymfödem skulle det senare visa sig.

Jag visade min ärrade kropp. Jag har så många ärr på min bröstkorg. Och fast jag visste. Fast jag visste att min man skulle göra alla rätt. Säga det rätta och framförallt se på mig med rätt blick, så kände jag mig som en liten flicka som visar upp nåt, liksom hungrig för erkännande. Ungefär som att jag målat en tavla, lagt ner en massa kraft och energi i den och nu skulle den bedömas.

De där tre veckorna på Vidarkliniken blev precis som jag ville. Varje dag antingen masserades man lätt med en godluktande olja över hela kroppen, eller så smörjde de benen innan man skulle somna på kvällen. Jag blev så omhändertagen, som om jag var en liten bebis. Det var som att allt var varmt, ulligt, snällt och rosa.

Jag fick dans eurytmi och ha bildterapi varje dag. Jag målade och målade för glatta livet. Jag målade bröstlösa kvinnor, jag målade ärr som var stora och överdrivna. Jag tog mig över sorgetröskeln och jag kom hem lättare om hjärtat.
Jag ska inte säga att jag älskar mitt ärr. Eller att det är alldeles okomplicerat.

Jag har precis blivit bjuden av en av mina barndomskamrater. Vi ska åka tre tjejer till Hasseludden. Jag har varit där förut och jag vet ju att man är naken i gemensamhetsrummet för kvinnor, där man tvättar sig på det japanska viset. Det oroar mig lite. Men samtidigt är de här tjejerna bäst i världen om jag börjar gråta, om jag känner mig obekväma. Jag kommer kunna prata om vad jag känner och vi kommer sedan att kunna skratta ihop. Kanske är det ett eldprov?

Ni vet ju också att jag var på Mallorca och där lärde jag känna Petra, som är en bc-syster. Hon har också opererat bort ett bröst och inte gjort en rekonstruktion. Petra bor i ett helt fantastiskt hus med en liten trädgård och pool. De två sista dagarna var vi ensamma och jag badade utan bikiniöverdel. Och det var så härligt. Jag visste att hon förstod. Att hon fattade känslan. Att hennes blick var snäll. Vi visade varandra våra ärr. Och just då kändes det så härligt, för då kändes det som vi var norm. Hur viktigt det är att träffa någon som liknar en själv. Som har varit med om samma. Som vet hur det känns, fast man egentligen inte ens behöver prata om det. Men det var en sån befrielse, att slänga av sig behån, få bada naken. Slippa inlägg i behån, eller en bikiniöverdel som spänner. Att känna det småkalla vattnet mot huden och sedan ligga på poolkanten och låta solen torka huden.

Några skriver om hur trötta de är på kvinnor eller medias tjat om kroppen, och att vi typ har blivit lurade och snarare fastnat i en kvinnofälla. Jag fattar inte riktigt. För mig är kroppen så viktig. Det var den som tog mig igenom hela den här resan. Jag vill inget hellre än att ta hand om den nu. Vara rädd om den. Vårda den. Den har varit i krig. Nu behöver den pusta ut. Jag tänker inte låtsas som om den inte finns eller är viktig. För jag tror att kroppen behöver all min uppmärksamhet och framförallt jag behöver lyssna på den. Lyssna om kroppen är trött. Om den vill röra på sig. Om den vill sova, bada, bli masserad.
För mig är det ingen kvinnofälla, för mig är det att ta tillbaka makten. För mig är det ett sätt att ta plats i min egna kropp, att gilla den, ja, faktiskt älska den fast den inte är norm.
Mycket av yogan handlar också om det, man går via kroppen för att komma åt diamanten som ligger därinne. Man går via kroppen, genom att utmana den, jobba med den, så att man slutligen kan sitta alldeles stilla och bara vara. Då när man är helt utan fördomar, utan de där stora glasögonen vi har på oss som dömer andra människor och där vi är ett med alltet.
Om shanti

0
0