allt har en början

_MG_2587

Yoganidrasana heter den här yogaställningen. Betyder ungefär typ yogisk sömn.

Å alla dessa knasiga ställningar som finns i yogan. Att de liksom kommer efter varandra i det allra smartaste yogasystemet, det system jag älskar – nämligen Ashtanga Vinyasa Yoga. ”Min” yogaform sedan jag var 36 år och tog min första lektion i Ashtangayoga och blev så där handlöst förälskad i yogaformen och sedan aldrig vikt en tum från den. Fast jag har gjort ställningarna på annat sätt, modifierat de där dagarna, veckorna och månaderna när jag inte kunde göra allt jag tidigare gjort. Men spelar det någon roll?
Det är egentligen inte vad jag gör som är det viktiga. Det är ATT jag gör.
Att jag rullar ut mattan. Att jag ger mig själv den stunden varje morgon. Att mattan blir som en ram kring mig. Ger mig skydd. En mur. För mig är stunden på yogamattan magisk. Den är min, oavsett vad jag gör eller hur jag gör.
Ashtangayogans system är så smart. Ställningarna finns där en efter en i en evighet. Som ett pärlband. Och det fina i kråksången. Man blir aldrig klar. Man får aldrig en guldstjärna. Allt handlar om dagsformen, hur du mår, hur det känns.

Ställningarna utmanar kanske oss som behöver bli utmanade, som måste gå vägen via kroppen för att nå huvudet. Vi som glappar.
Men, men det är liksom aldrig meningen att man ska fastna i någon sorts kroppshysteri.
Men det är så klart inte alldeles enkelt.
För varför lägger jag upp en sån här bild?
Kanske för att provocera.
Kanske för att ni ska tycka att jag är duktig.
Eller för att jag själv tycker att jag är cool och stark, bilden togs knappt ett år efter alla mina cancerbehandlingar.
För att jag är 51 år och för att jag gör vad jag vill.

Men…

Im not my asanapractice

För vad är yoga?
Så lätt att tro att det är alla de här rörelserna. De knasiga. De akobatiska. De är roliga. Det är kul när kroppen vill. Det är underbart att röra kroppen. Det är underbart att ha en stark OCH flexibel kropp.

yoga yogavita

Men allt har en början. Man måste börja någonstans. Alla steg vi tar måste börja just där i det första steget. Det vi inte vet vart det tar oss. Där vi inte har en aning. Till den där platsen som idag känns osäker, men om ett par dagar, månader och kanske år är den plats vi behöver vara på och vi tackar gud och oss för själva att vi vågade. Att vi tog ett steg i taget mot det där okända.

Foto: anneli HIldonen

0
0