jag läkte

Jag märker att jag drabbas av tiden. Vår tid just nu. Av det som händer runt omkring oss. Om flyktingbåtar, om rasismen som ökar och där det plötsligt blivit rumsrent att säga saker som tidigare inte vädrades, eller yppades, folk som använder n-ordet som någon sorts rättighet. Om att vakna mitt i natten med oro och ångest i hela kroppen, för att det är vad som händer. Ren reflex när jasplan övar krigsföring ovanför Stockholm. Å, då har jag aldrig varit med om krig. Jag är skonad, men jag är så medveten om att det är vardagsmat för så många. Så många som lever i krig eller i sviterna av ett krig. Vad kan jag göra, denna fråga som liksom växer sig större. Ja, vad kan jag göra?
Jag tänker på min oro. Den där inre oron som finns i mig och funnits sedan jag var liten flicka. Rastlösheten, det snabba.
Nerven i mig. Det som både är bra och ibland dåligt. Det finns alltid två sidor av samma mynt. Så mycket tid jag lagt och lägger på att utforska mitt inre. Leta reda på och hitta rätt.
Så någon som sa att ångest inte finns bland naturfolk.
Och ångest som nästan verkar vara vår tids sjukdom, i alla fall om man tittar på konsumtionen av medicin som just dövar ångest.
Varför får vi ångest? Om det nu är så att ångest inte finns bland naturfolken. Vad gör de som vi förlorat?
Tänker på en kompis, Linda Västriks film De dansande andarnas skog. Hon levde med pygmeer i Kongo. Där finns en scen med en kvinna som förlorat sitt fjärde  (?) barn vid födseln. Och hennes direkta sorg. I dagar, tror veckor, kanske till och med längre tog hon ut sorgen. Ledsenheten. Hon grät som ett barn. Låg på marken. Gick in i djungeln och låg där och skrek. Hennes by höll hela tiden uppsikt på henne. De tröstade inte, utan fanns där. Tills en dag någon sa till henne, nu är det klart. Och då var det det.
Tänk att få gråta klart. Utan att tröstas. Utan att få gråta så där mycket att man tömt bägaren. Men hur vi tröstar, torkar tårarna på någon som gråter. Eller kanske framförallt på ett barn, för det är ju redan där vi lär oss sättet att sörja. Gråt lite, bli tröstad, torka tårarna och var som vanligt igen.
Sorg ska fort gå över, lika fort som vi anser att en sjukdom ska går över, en förkylning. En dag, en enda dag har vi råd och tid att vara hemma från jobbet om vi blir sjuka. Men vi behöver längre tid att läkas. Vad hände med den där veckan man alltid var hemma när man var sjuk när man var liten. Vad hände med att vara feberfri?
Det är många som säger till mig att jag tagit det här med bröstcancern rätt. Att de har flera vänner som blivit sjuka och som blivit, ja vad ska jag säga bittra, deprimerade. Personlighetsförändrade.
Återigen, vi ska komma över en dom, en dödssjukdom. Ett trauma snabbt. Vara tillbaka som om inget hänt. Och vi känner också så klart förväntan, nu ska vi vara färdigläkta. Nu ska allt vara över. Nu är nytt. Jag har varit två gånger på Vidarkliniken. Jag läkte stora bitar av mig själv där. Det var fullständigt nödvändigt. För mig betydde Vidarkliniken enormt mycket i min cancerrehabilitering. Tyvärr
finns det en risk att den möjligheten försvinner. Skriv gärna på för att
möjliggöra för oss som vill ha möjlighet att använda oss också av
komplementär medicin för att läkas. Skriv under här

När livet drabbar mig. När allt går för fort, då längtar jag till Vidarkliniken. Till att få det där lugnet i min kropp. Lugnet som sprider sig. Den här bilden togs på Vidarkliniken, andra gången jag var där. Jag tror nästan det är en av de vackraste bilderna på mig. Jag ser lugnet. Tack Vidarkliniken ni läkte mig och det glömmer jag aldrig.

0
0