när mitt hjärta jublar

 

Det häftiga, helt fantastiska med att ha en blogg, det är att ni läser. Ni läser mina ord, mina tankar. Ni följer med mig i mina berg och dalperioder i mitt liv. Ni fanns där när det var som stormigast, när jag tvivlade, när jag trodde att det här klarar jag aldrig. Ni var där de svarta dagarna. Ni pushade, skickade fina meddelande. Hörde av er.
Det gjorde skillnad.
Så mycket skillnad.
Det gav mig kraft.
Mod.
Jag tror inte ni kan förstå hur mycket jag uppskattar det. Att ni fortsätter höra av er på olika sätt.
Jag älskar det!
Jag älskar när ni kommenterar. Skriver inlägg.
Men bäst är när jag får mejl från er där ni berättar att min blogg gjort skillnad.
Att mina ord och ibland mina böcker gjort skillnad för er, att ni hittat ut ur nåt och in i nåt nytt mycket härligare sätt att se på saker.
Att ni kanske börjat må bättre.
Blivit gladare.
Hittat yogan.
Att ni hör av er och berättar.
Vet ni då jublar mitt hjärta.
Hoppar extra skutt.
Då tänker jag, det är därför jag skriver. Det är därför jag i mångas ögon är för privat.
Jag har i större delen av mitt liv dolt saker. Varit rädd för att berätta. Burit på skam. Skamkänslor är de värsta. Skam gör nåt med en. Gör att man hukar rygg, släpper ner ögonlocken, liksom lite rädd för att folk ska se. Att gå och bära känslor av att man är fel, gör fel, inte passar in är vidrigt.
Jag har försökt fly, rymma från det mörka, ledsna och rädda i mig. Men alla resor slutar ändå med att man måste komma hem.
Du måste våga lyfta på stenarna, titta in i alla hörn. Ibland städa ut. Rensa. Men ibland också acceptera, stå ut med att vara den man är i vissa lägen.
Gilla läget.
Jag läste Healingkoden när jag var på Vidarkliniken. Det finns mycket i den som jag inte riktigt gillar, men väldigt mycket som jag tog till mig. Som att vi bär med oss en ”sanning” från när vi är barn, eller en händelse. Liksom hur just jag ser på den situationen. Jag färgar den bilden, bygger in tankar och gör om det som har hänt till mitt trauma. Det kan vara ett trauma, men det kan också vara min tolkning. Kanske hade mitt barndomsjag tolkat det annorlunda om jag fått hjälp att förstå. Men idag vet jag att alla, förhoppningsvis alla människor gör så gott de kan. Att man kan förlåta saker och händelser som hänt, att det då också blir lättare att fortsätta leva mitt liv. Att liksom sluta vara ett offer för olika händelser och sluta tänka att det är för att nåt hände i ens barndom som gör att man agerar eller är på ett visst sätt.
Liksom försonas med sig själv. Få bort de dumma tänket ända in i cellnivå.
Idag är jag femtio och jag har nu hittat min armada av vänner där jag vet att jag kan våga vara den jag är. Där vi skrattar åt de mörka stråken i oss, våra avigsidor, de där som inte är så snygga att visa upp. Vi skrattar och fnissar åt att vi åldras. Vi flamsar som tonårstjejer, för insidan är ju liksom samma. Vi skickar hejarop till varandra när det går bra, och uppmuntrande ord när det går lite sämre.
För att vi alltid delat med oss av det som händer. Och för att livet också gjort oss tilltufsade, vi vet att livet inte är enkelt. Att man gör så gott man kan. Men att det inte alltid räcker. Vi har mist vänner och människor som stått nära. Vi vet att livet ger, men också att livet tar.
Inget är för evigt och inget kan tas för givet.

Jag är på landet.
Där finns min magiska låda. Den jag fick av mina finaste väninnor. Den är fylld av ”50 skäl att älska Karin” En riktig ”boostinglåda”.
Hittade ett tal, från en nära vän som legat kvar sedan i somras.  Hennes inledning, oj

”Jag har tänkt på hur många människor man träffar i sitt liv. Tusentals måste det vara. Som man stöter på, som man sitter bredvid på en middag, som man reser med, festar med eller jobbar med i flera år. Människor man kommer nära under en period, ett projekt. De flesta försvinner längs vägen. Men det finns några. Bara några få på ett helt liv som man har haft nära ända sen man träffade dem första gången och som man aldrig vill förlora. Som har blivit en del av ens identitet. Som aldrig är längre bort än att man sträcker sig efter mobilen. Som man inte kan tänka sig ett liv utan…”

Vänskap är så viktigt.
Och inget är för evigt.
Så jävla sorgligt att tänka på. Men så jävla viktigt att inte glömma.

scrolla fram till 39, då får ni förhandshöra låten Hurt av Vanessa Falk. Rätt in i hjärtat

Här kan ni läsa en intervju med mig i Yoga för dig

0
0