Så många rön, så många olika dieter. Plötsligt hyllas 5:2, så ett par dagar senare är det Paleo, eller stenåldersdieten, eller hur var det nu, är det samma sak? Hyllade näringsterapeuter byter sida, skriver ny bok och tjänar storkovan på att säga att de gick först ner 20 kg på lchf och nu är det juicing som gäller och då gick de ner ytterligare 30 kg.
Jag fattar att man får huvudbry.
För mig har det aldrig handlat om att gå ner i vikt, bli smalare utan faktiskt om att må bra, att bli frisk och att ha bra värden. Men att man när man tänker och äter enligt den devisen också går ner i vikt, ja, det kanske är en bonus. Vad vet jag. Men inte det viktigaste för mig.
Jag fattar att man undrar, hur ska jag tänka? Vad är rätt och vad är fel?
När jag fick min cancerdiagnos kände jag mig alldeles snurrig av alla tips jag fick skickat till mig, men också av alla råd/tips/nya rön jag läste om i olika media.
Jag bestämde mig för att ”känna efter”. Låter ju skitflummigt, jag vet. Men precis så var det.
Jag tog till mig, läste allt, intresserade mig sjukligt för allt möjligt, men försökte lyssna inåt till vad som kändes bra för mig. Hittade en väg som passade mig. Mitt sätt att leva.
Och det är det jag menar.
Följ inte andras råd slaviskt.
Läs, ta till dig det som känns bra för dig. Men ta reda på mer.
idag i aftonbladet
För precis som man kan läsa här i Aftonbladet, precis så är det. Det kommer alltid finnas någon, eller några, eller ett helt etablissemang som kommer att ifrågasätta ditt sätt att leva. För så är det, typ varje dag får jag försvara mitt sätt att se på min mathållning. Och när jag nån gång ibland dricker ett glas vin, äter choklad så pustar folk ut och säger vad skönt att du också syndar.
Så tänker jag, tänk att det provocerar så mycket att man väljer en ny väg. Ett nytt sätt. Jag har ingen lust att vara ett dåligt samvete för någon. Jag vill bara leva mitt liv och följa mitt hjärta eller ska jag kanske säga, mages röst?!
I början av veckan var jag inne i stan och hos min läkare. Jag har inte mått så bra psykiskt. Jag är ganska låg, sorgsen kanske man kan säga. Vi pratade om det, det var fint. Jag tänker tillåta mig själv att vara det, att det är en del av livet. Att det kommer att gå över när de glada stråken snirklar sig in i livet igen. Men det braiga, det var att jag tog blodprov på levervärden och allt möjligt faktiskt. Och i fredags fick jag svaret: Fina blodprover.
Det gjorde mig glad.
Jag fattar att man får huvudbry.
För mig har det aldrig handlat om att gå ner i vikt, bli smalare utan faktiskt om att må bra, att bli frisk och att ha bra värden. Men att man när man tänker och äter enligt den devisen också går ner i vikt, ja, det kanske är en bonus. Vad vet jag. Men inte det viktigaste för mig.
Jag fattar att man undrar, hur ska jag tänka? Vad är rätt och vad är fel?
När jag fick min cancerdiagnos kände jag mig alldeles snurrig av alla tips jag fick skickat till mig, men också av alla råd/tips/nya rön jag läste om i olika media.
Jag bestämde mig för att ”känna efter”. Låter ju skitflummigt, jag vet. Men precis så var det.
Jag tog till mig, läste allt, intresserade mig sjukligt för allt möjligt, men försökte lyssna inåt till vad som kändes bra för mig. Hittade en väg som passade mig. Mitt sätt att leva.
Och det är det jag menar.
Följ inte andras råd slaviskt.
Läs, ta till dig det som känns bra för dig. Men ta reda på mer.
idag i aftonbladet
För precis som man kan läsa här i Aftonbladet, precis så är det. Det kommer alltid finnas någon, eller några, eller ett helt etablissemang som kommer att ifrågasätta ditt sätt att leva. För så är det, typ varje dag får jag försvara mitt sätt att se på min mathållning. Och när jag nån gång ibland dricker ett glas vin, äter choklad så pustar folk ut och säger vad skönt att du också syndar.
Så tänker jag, tänk att det provocerar så mycket att man väljer en ny väg. Ett nytt sätt. Jag har ingen lust att vara ett dåligt samvete för någon. Jag vill bara leva mitt liv och följa mitt hjärta eller ska jag kanske säga, mages röst?!
I början av veckan var jag inne i stan och hos min läkare. Jag har inte mått så bra psykiskt. Jag är ganska låg, sorgsen kanske man kan säga. Vi pratade om det, det var fint. Jag tänker tillåta mig själv att vara det, att det är en del av livet. Att det kommer att gå över när de glada stråken snirklar sig in i livet igen. Men det braiga, det var att jag tog blodprov på levervärden och allt möjligt faktiskt. Och i fredags fick jag svaret: Fina blodprover.
Det gjorde mig glad.
Vad kul och skönt att värdena är bra kram/Mari
ja,så många rön.
Och så många man stör med att gå sin egen väg.
Härligt med bra värden. That's it!
Kram
Precis..OM man törs gå sin egen väg o man sedan t o m berättar att man mår bra av kost/träning, verkar det provocera många runt omkring. Varför? Ja, antingen är det avundsjuka eller okunskap. Jag känner bara att om jag inte kritiserar andras val i livet kan jag får ha mina egna val i fred.
Gott med bra testresultat! Kram