gränser

Den här bilden.
Jag sparade den, nu har jag glömt var jag hittade den. Någon som vet historien bakom den här bilden? Tror jag läste att det är en flicka som förlorat båda sina föräldrar och att hon ritat sin mamma och lagt sig tillrätta i bilden av sin mamma. Den här bilden griper tag om mig så djupt.
Så många bitar.
Så många delar.
Får liksom ont i magen när jag tänker på den lilla flickan. Att hon är ensam nu. Och hur förjävligt det är. Jag har för mig att hon är ett krigets barn. Och orättvisan i det.
Men det finns också en kraft i  bilden. Att flickan ritat in sig själv i sin mammas famn. Att hon skapar det hon behöver. Vet vad hon behöver. Man vill bara gå fram och ta henne i famn, krama henne.

Men den är också en symbolisk bild för gränser. I alla fall är det vad jag känner. Hur vi behöver våra föräldrar för att de ska lära oss att sätta gränser om oss. Så vi vet, liksom lär oss vad som är rätt och fel i det stora hela, men också i vår egen lilla värld.
Jag har aldrig haft några gränser. Inga direkta regler. Utan ganska lösa tyglar. Så här med facit i hand kan jag säga att det finns något bra, men också något mindre bra med det. Det bra, det är att jag aldrig känt någon gräns för min fantasi. Att den fått fritt spelrum. Och att jag på många sätt är gränslös till att lägga ner om det inte funkar. Vill jag något ser jag till att få det, jag kämpar. Berg är till att förflyttas typ 😉
Men så finns den tråkiga sidan.
Så är det nog för många barn uppväxta på 70-talet. Det där med gränser och uppfostran ansågs fult och fel.
För mig handlar en stor del av mitt vuxna liv om att lära mig gränsa. Att veta var mina gränser går. Att våga säga nej. Tacka nej. Varje dag kämpar jag med det. Kommer ofta på i efterhand, oj där gick den människan över min gräns. Jag märkte det försent. Fann mig inte i situationen. Förstår ni vad jag menar? Ibland gränsar jag i efterhand, det blir ju så klart konstigt. Men jag vet inte annars hur jag ska göra. Bättre sent än aldrig tänker jag.
Ett sätt att tidigt lära sig gränser, veta sina egna gränser. Det här är så konstigt, men när Mira föddes. Ingen hade lärt mig, men jag lindade henne. Vek in henne i sjalar. Många år senare fick jag reda på att det är vanligt i Ryssland. Jag bodde i Moskva när jag var bebis och jag kan tänka mig att vårt hembiträde som vi då hade, förmodligen alldeles säkert lindade mig. För mig kändes det alldeles självklart att linda Mira när hon var född. Att linda bebisen är att ge bebisen ”gränser”, att kroppen inte flyter ut. Att den är omhuldad, inlindad, trygg.

För mig har yogan varit så bra.
Det har varit en plats som varit så tydlig med just gränser. Yogamattan i sig är en gräns. Att hålla sig på matten. Att inte slänga med en arm, störa ”grannens” practice. Utan jag håller mig på min yogamatta. Vet vad jag ska göra och när jag lägger mig ner för savasana, så är det i mitten av mattan. Då blir mattan som en ram kring mig. Men yogan i sig har lärt mig om var min kropp slutar och börjar. Att vara en överrörlig person handlar i sig också om det, att veta när man ska sluta tänja, eftersom kroppen i sig är gränslös. Behöver bygga styrka, en grund inte bara falla in i det mjuka.
Idag är det tisdag. Ikväll är det dansdag. Där handlar det mycket om att gå utanför sina gränser. Våga vara lite utanför comfort zone. Våga leka. För hur gammal man än blir, så tror jag åldrandet börjar den dag man slutar leka. Jag vill aldrig sluta leka.

Här rullar jag ut mattan på piren på Mallorca.

0
0