äntligen november

Är på landet. Hade möte med sotaren. Var tvungen att ta första bussen klockan sex på morgonen för att vara säker på att komma ut i tid. Bussresan tar 2,5 timme, ibland önskar jag att jag hade både körkort och bil kan jag säga…
Så kom sotaren ut hit och bara: ”Men ni har ju ingen stege på ert plåttak, jag kan inte gå upp där.”
Så är det liksom hela tiden för oss. Jag må vara nästan femtio år, men det är mitt första hus. När jag var väldigt ung ärvde jag ett hus. Men det har jag inte kvar, av olika anledningar sålde jag det för länge länge sedan. Men det här huset. Det är liksom; ”Oj, vattnet är svart.” ”Oj, det kommer ingen vatten ur kranarna.” ”Oj, vilken av alla brunnar är avloppsbrunnen, vi måste markera den inför tömningen” ”Oj, vattenpumpen där vattnet till elementen ska igenom, sprack och det blev liten smärre översvämning.” ”Oj, avloppsbrunnen är sprängfylld, jo, det är en toalett som stått och runnit.” Listan kan göras lång.
Vi lär oss nåt hela tiden.
Det är väl det livet handlar om? Att lära sig något, att vara öppen för det nya?
Jag förstår nu varför folk helst vill bygga ett alldeles nytt hus.
Men gud vad jag älskar det här huset.
Det är som Villa Villekulla.
Och tänk, jag som trodde att jag var Pippi när jag var liten. YrvädersKajsa, alltid redo för upptåg, roliga grejer.

PÅ bussen roade jag mig med att läsa Hur man botar en feminist av Nanna Johansson.
Jag skrattade högt, och det händer inte ofta. Igenkänningsfaktorn. Alltså sååå kul.

Nanna har bland annat skickat mejl till olika instanser och det är flera mejlkonversationer som är så klockrena, så roliga.(klockrena, haha där var jag själv omedvetet rolig, ja ni fattar sen när ni läser boken) En mejlkonversation är så rolig, det är den med tidningen Connoisseur, en tidning som endast går ut till ett fåtal svenskar som har en deklarerad nettoförmögenhet om minst fem miljoner kronor.
Köp boken. Ge bort i julklapp.

Första november. Hur snabbt går inte tiden. För ett år sedan hade jag precis avslutat cellgiftsbehandlingarna och gick och väntade på operation. Det är bara ett år sedan, men ändå känns det både så nära och så länge sedan. Jättemärklig känsla. Och förresten, jag fick äntligen min efterkontroll. 22 november ska jag till Radiumhemmet. Längtar och oroas på samma gång. Då har det verkligen gått minst åtta månader och egentligen ska det vara efterkontroll efter tre månader när man genomgått det jag gjort.  Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Igår var det en tjej som precis fått veta att hon fått tillbaka sin bröstcancer för tredje gången. Återfallen är tyvärr vanliga. Är det inte då konstigt att man inte följs upp? Att man ska behöva tjata sig till något som egentligen borde vara helt självklart. Och som den här kvinnan skrev, det är egentligen inte behandlingen som är det jobbigaste, eller värsta. Det är tiden efteråt och tankarna om just återfall.

Och lite så är det. Jag skrattar. Jag är glad. Jag tänker jag har överlevt, so far. So far, kommer alltid in som en liten slutkläm på allt. Alltid tänker jag så och måste ta i trä, för att inte högmod ska gå före fall. Men den där slingan av rädsla för ett återfall, hur fan botar man den?

0
0