Yoga mot bröstcancer

Sitter i ett regnigt Montenegro. Jag tror faktiskt aldrig jag varit med om det tidigare, att en vecka utomlands verkligen regnat bort. Varje dag har jag sett instagrambilder (alla snälla får följa mig, jag heter karinbjones på instagram) på fina höstträd i sol. Sverige har tydligen haft en sån där kanonvecka med sol och här har det öst ner. Så trist. Jättetrist faktiskt. Nu har alla deltagarna åkt hem och jag sitter och väntar på mitt plan hem, som också kommer att innebära fem timmars väntan i Wien. Fem timmar… Hade mycket hellre varit och yogat på Yogamarathon mot bröstcancer just nu. Men det kan jag ju tyvärr inte. Är inte hemma förrän tio halv elva ikväll. Blä.
Men jag är med i tanken.
Jag hoppas att det samlas in massor med pengar till Bröstcancerfonden. Massor. Här kan du läsa mer om yogamarathon och också se info om var du betalar in ditt bidrag.
Förra året var jag var mitt uppe i behandlingarna vid den här tiden. Tror jag precis skulle ta min fjärde eller femte cytostatikabehandling. Och idag, det är bara några månader sedan jag gjorde min sista behandlingen och självmant bland annat hoppade av min antihormonbehandling. Ett svårt beslut. Men jag måste våga tro på att jag gör rätt.
Idag tänker jag på alla tappra kvinnor som jag mött det här året. Alla kvinnor i olika åldrar som också suttit i väntrummen på Radiumhemmet och väntat på att ta cellgifter, bli strålade eller göra en efterkontroll. Mammor, systrar, fruar, partners, döttrar och väninnor. Snart känner alla någon som drabbats av cancer eller bröstcancer. Jävla sjukdom. Jag märker hur nära tårar jag alltid blir när jag tänker på det. På de mötena. På öden. På den där eviga rädslan, som jag vet att varje kvinna som genomgått de här tuffa behandlingarna, har för att få ett återfall. Så många kvinnor jag träffat som berättat om ”precis när jag pustat ut, när de där fem åren gått, som det handlar om innan man friskförklaras och då mitt i den där utpustningen så kom skiten tillbaka”
Jag menar verkligen inte att man ska gå runt och oroa sig. Men det är ju det man gör. Tyvärr är det exakt vad man gör.
Den där rädslan och oron finns där mer eller mindre. En vetskap om allts förgänglighet. Att saker och ting kan gå så fort. Att vara rädd om nuet.
Därför är Yoga ett så bra verktyg att ta till när det stormar inom oss och utanför oss. Ett sorts ankare i livet som man kan hålla fast i. Jag är så tacksam att jag hade den disciplinen i mig när jag blev sjuk. För det gjorde att jag i ur och skur ställde mig på min yogamatta och gjorde min yoga. Och det skapade ett lugn och det gjorde också att jag ganska snabbt kunde komma tillbaka efter alla behandlingar. Så ni underbara, tappra, rädda, starka, vackra, modiga, kloka bröstcancersystrar därute. Det här är till er. Jag skänker tio yogadvder från min dvd- serie Yogaliv . Det här är mitt bidrag till dig som genomgår en cancerbehandling, eller som genomgått en behandling. Mejla mig på
yogavita@telia.com och berätta lite om dig själv, skriv din adress så skickar jag en dvd till de tio första som anmäler sig.
1
1