livet är en skör tråd

Läste den här artikeln om tjejerna som startade Hasbeen och började storböla.
Vet inte riktigt vad det var. Det är en så fin kärlekshistoria om vänskap, som jag hade velat höra mer om. Och kanske var det att jag kände igen mig i Cilla, hon som fick bröstcancer och som senare också dog av cancern.
Ibland kan jag känna att det är lite för lättsamt runtikring det här med bröstcancer. (Nu menar jag INTE den här artikeln, utan i stort) Ungefär som om bröstcancer är ofarligt och att det är så många som klarar sig.
Så många som sagt till mig att det inte är någon fara och så drar de till med någon statistik. Och jag vet de försöker uppmuntra och det är bra. Men har man väl fått cancer och gått igenom alla urjävliga behandlingar som man mår så dåligt av, så är man ju såklart livrädd för att cancer ska komma tillbaka.
Just återfallen. Fan, vi som fått cancer och gått igenom hela skiten, det är ju det vi oroar oss för, just återfallen. För när de kommer tillbaka, kommer de så starkt. Tar över. Tar makten. Fanihelvete vad jag hatar cancer. Verkligen hatar den här sjukdomen som tar liv. Skövlar runt och gör oss rädda.
Å, fast jag känner mig stark. Som hälsan själv. Så finns oron där. Rädslan. Gör det inte lite ont i magen. Och kändes det inte lite konstigt i bröstet. Andas jag inte lite konstigt. Känns det inte märkligt i huvudet. Försöker mota bort den känslan.
Tänka på något annat.
Fokusera på något annat.
Jag har ju också valt att avsluta behandlingarna i förtid. Och det gör mig rädd ibland. Gör jag rätt? Vem är jag som tror mig veta bättre än läkarna? Men jag måste följa min magkänsla, men är den rätt? Och ibland känner jag mig övermodig.
Ibland tänker jag att jag borde ta mig till någon bröstcancergrupp, och prata med dem. Att vi förstår varandra. För jag kan faktiskt känna mig som ett ufo när jag hamnar med någon som pratar om bröstcancer och tycker en massa, utan att själv ha några egna erfarenheter. Märker att jag ofta blir ledsen att jag lyssnar på ord de säger. Ord som sårar. Det är så svårt. Vill inte heller vara så här ”lättstött”, men kan inte bara låta saker passera. Är ju också rädd för att känslor ska kapslas in och växa sig till en tumör. Även om jag inte tror att det funkar så, men jag vill inte få ett återfall. Jag är så rädd för det att jag nu räknar in typ allt som skulle kunna ge mig cancer igen.
Och alla jag sett och träffat när jag gjort mina behandlingar på Karolinska. Kvinnor i samma situation som jag. Kända kvinnor och okända. Vi kan alla få den. Och den drabbar inte bara oss, den drabbar alla runtomkring oss och det gör också ont. När man får sin dom, sin sjukdom bär man inte bara sin egen rädsla och oro och ångest. Man bär också oron för de man älskar, att de ska bli ledsna  och oroade och det är tufft. Det är liksom det sista man vill, att de man älskar ska må dåligt för hur jag mår. Jag vet inte, men idag verkar vara en sån här dag. Det är väl så här det är, livet är en skör tråd. Och just nu är det skört.
 
2
2