Bildtext: Som två väninnor sitter vi, jag och en annan tjej som också haft/har bröstcancer och får vår herceptinbehandling. Tänk om någon kunde komma och ta hand om våra händer och fötter. Ge oss lite pedikyr och manikyr medans vi sitter här.
Jag mår inte så bra faktiskt.
Ledsenheten, sorgen, deppigheten ligger som ett täcke över mig.
Jag försöker ta mig vidare. Försöker tänka att det är en process. Att jag är på väg. Att det kommer att bli bättre sen. Att det lurar en skatt bakom nästa hörn. Det är bara en väldigt motig raksträcka.
Jag har gråtit mycket. Riktigt mycket faktiskt. Och igår, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men en sorts självförakt. Jag mår inte bra i den här kroppen. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln. Jag känner skam över min kropp och den känslan överumplade mig, för den är inte bra. Det är inte bra att känna självförakt. Att inte tycka om sig själv. Jag tror mycket hänger ihop med att jag inte får/kan yoga. Att jag känner mig begränsad. Jag har aldrig i hela mitt liv, aldrig någonsin tidigare känt självförakt. Jag har kanske skämts lite. Kanske inte känt mig fin ibland. Men den här skammen, jag har svårt att visa mitt nakna icke-bröst. Blir ledsen när jag betraktar mig själv i spegeln.
Jag känner sorg, jag är ledsen och jag måste få vara det ett tag. Det försvinner inte bara. Men det är inte lätt. Vi lever i ett så ytligt samhälle. Och det är inte så lätt att hålla den där ytligheten ifrån sig. Jag vet att mycket är i mitt huvud. Och jag vet, att om jag känner mig själv rätt så kommer jag att göra om känslan till något bra. Något jag kan vara stolt över. Men jag måste få vänja mig.
Jag tror jag hade förväntat mig ett platt bröst, men nu är det som ett litet bröst fyllt med sårvätska som måste tömmas. Ett litet bröst som det spänner och drar i. Jag mår dåligt av det. Jag känner mig så himla obekväm med det. Nästan lite äcklig. Jag är förbluffad av de här känslorna. Det är obehagligt. Jag tror inte jag är ensam om att känna så här, snälla säg att det är en process. För visst har ni som gått igenom samma som jag, också känt det här, nån gång. Säg att det mildras. Säg att det blir bra.
Anneli följde med mig idag, hela dagen med sin kamera. Tur att det är hon som följer mig. Dokumenterar. Jag hade nog aldrig klarat av att någon annan skulle följa mig. Jag har känt Anneli så länge. Vi har jobbat så länge och så mycket ihop. Det var en tuff dag, men så här är det. Det är en tuff tid som jag går igenom. Men allt är en process.
Först var det Herceptinbehandling på Radiumhemmet. Sen åt vi lunch innan vi gick till bästa affären Magnolia på Odengatan 90. I morgon är det deras stora rea för inbjudna, men vi fick gå in redan idag. Vilken lycka. Jag shoppade loss som man ganska tydligt kan se. En hel kasse med måste-ha-kläder.
Sedan åkte vi till Amoena på Odengatan som gör bröstproteser. Nu har jag en protes som man stoppar in i behån. Mycket verklighetstroget. Och det är märkligt, när jag tar på mitt låtsasbröst, känns det som mitt gamla. Det är nästan så att jag får fantomkänslor när jag tar på bröstet. Imorgon är det ångest igen. Då är det tömma bröstet så mycket som det går på KS, för sen ska jag till Sös och mäta ut var de ska stråla mig. Någon berättade att de tatuerar tre prickar på bröstkorgen. Sjömän har också tre prickar, fast på handen. Jag vill vara en sjöman och dra ut på de sju haven. Jag vill slippa det här. Jag orkar fan inte mer.
<3
Klart att det blir bra. Solen i dig vill skratta igen och det kommer en sommar snart.
Jag tänker att vi alla får vår dos av elände för att vi ska vakna till liv. Se den där ytan. Kasta maskerna och gå bortom det som begränsar. Hitta kärnan, sanningen och något större som bär när ingen människa har armar kvar.
Du fick cancer, jag med. Någon annan kanske just har blivit lämnad. Någon förlorar ett barn i en bilolycka och någon har blivit av med jobb, hem och pengar till mat. Någon fastnar i knarkets tuffa karusell.
Livet. Blir lite rörd när jag skriver då det är så stort att vi får bli lite tuffsiga, vingklippta och sargade. Och leva vidare. Lite mer ödmjuka och varsamma om livet.
Det finns så mycket vackert som kommer ur smärta. Din också. <3 Kram på dig krigaren av Björkö.
Kära, tappra fina fina Karin… Åh, vad jag känner med dig! Fy fan. Fy fan vad jobbigt det måste vara! Vad du får gå igenom.
Jag tror dock verkligen att det du känner är FULLSTÄNDIGT NORMALT. Jag har iof inte den blekaste egentligen, men jag känner igen tonfallet, orden, känslan du beskriver från andra som varit i samma sits.Och jag tror, verkligen, att du kommer att få segla de sju haven snart. Inte nu, men snart. Du orkar mer än du tror, gränserna för vad man orkar i livet suddas ut hela tiden. you can moove mountain, Karin. Snart så vänder det. Puss och kram
/F.
Tack för at du är så modig att dela! Din blogg hjälper många! De är säkert bra att släppa ut all ledsenhet å snart är allt över!!!!! Kram M
Ja, det är en process. En lång sådan tyvärr. Jag trodde att jag vant mig vid det där jävla ärret. Urgröpningen. Men jag förstår nu när fula kudden ligger där hur förbannat ledsen jag fortfarande var. Och dra mig baklänges om jag inte börjar se snygg ut…och det fast jag fortfarande har ärret kvar. Ger dig den största varmaste cyber-kramen jag bara kan.
Hej tappra du, tänkte bara på min dotter när hon hade cancer och strålades, i 9 v tror jag det var. Vi baddade henne med kallt kammomillthé för att mildra påverkan på huden.Det hjälpte.
Du måste gå igenom det -du har inget val -du klarar det -men det är för djävligt jobbigt och ingenting vi vill vara med om!
En buddistisk bön: "Må jag leva väl, må bra och få vara lycklig"
Ewa
Karin. Det är klart att det är en process. Det enda som är konstant är förändringen. Och det förändras för dig. Jag tror det är viktigt att du låter allt komma till ytan, precis som du gör. Och att vissa känslor förbluffar. Men du är ju inte dina känslor. Du är i din kärna. Och jag önskar dig all värme dessa gråa dagar, det vänder var så säker. Tills dess så delar vi din resa så gott det går så här på avstånd och med ingen aning alls om hur det egentligen är. Vet bara att vi alla får vår del av det svåra, hur det nu än ser ut. Bamsekramar!
har inget vettigt att skriva egentligen…..tänker en del på det där med yta och fåfänga. Jag tror jag skrev det förut med att bara för att man är en klok,smart, rolig kvinna ska man inte få bry sig om sin yta utan att verka ytlig och fåfäng. Det är ju för sjutton DIN yta. Onekligen en stor del av vem man är. En yta man har formats med, väntat och fött barn med, älskat, levt, yogat och vad som helst med.Klart som attan att det måste kännas fruktansvärt när den av sjukdom skärs och strålas i och plötsligt är något den aldrig varit förr. Jag tror att du har yogaabstinens också:)Jag tänker ofta på dig och din orättvisa kamp du tvingas genomleva. Jag sänder här tusen ton kraft, ljus och kärlek i det jobbiga.
Du kämpar Karin. Det blir bra snart. Vi andra som just nu är friska måste göra världen bättre genom att vara tacksamma och inte ödsla vår kraft på oväsentligheter. Jag vaknade upp idag och kände mig låg och gnällig. Tråkigt jobb, dåligt väder. Surpuppa, negativa tankar. Jag är frisk, jag är älskad, jag har inkomst. What the heck! Vad kan jag göra för att hjälpa någon som har det svårt i dag? Det borde varit min första tanke. Det ska vara min första tanke, varje dag.
Värmande kramar och tankar!
Och små böner om att du ska få den ork och power du behöver.
Om Shanti, Karin!
Ja, visst är det en process och en process består av olika steg, det är det som tar en framåt. Det blir bättre, man har svårt i början att känna in sin nya kropp, men sen tonar det ner när det är läkt och inte stramar så längre. Men tror inte jag riktigt accepterat min nya kropp än, efter 6 mån, även om proteserna är fantastiska i känsla och utseende och vardagslivet med jobb, träning och umgänge funkar jättebra.
Efter min mammografi i början av nästa år så kommer jag att lyssna på möjligheterna till en rekonstruktion. Det handlar mycket om att jag vill känna att jag har alternativ, att jag bestämmer över hur min kropp ska se ut, inte min sjukdom. Vet inte hur jag känner då, men är skönt att veta att jag kan tycka att det är bra som det är eller gå för ett annat alternativ.
Det går upp och ner, det ska det göra, men sen blir dalarna färre. Fortsätt att känna, kämpa och också se framåt./L
Två prickar har jag kvar, en mellan brösten precis och den andra lite nedanför på magen.
Jag har funderat på att tatuera ett hjärta runt den mitt emellan tuttarna.
Jag har alltid älskat mina bröst och var orolig men beredd på att det ena skulle tas bort helt.
Det behövdes inte. Hade det tagits bort hade jag sörjt nåt hemskt.
Jag låg en natt efter operationen och kom hem med dränslang som jag sen skulle gå till vårdcentralen och ta bort.
På VC blev dom förfärade. Sköterskan drog i den men den satt hårt. Då kallade hon in en läkare
och han tog i som fan och då lossnade den. Det var skitjobbigt och jag grät. Mest av rädsla.
Jag hade stunder av ledsenhet och gråt. Oro att cancern hade spridit sig trots att läkarna sa att den absolut inte hade det. Jag fixade ändå hela processen av behandlingar bra.
Efter två år kom en stark reaktion (tillsammans med andra stora förändringar) och jag fick en djup och långvarig depression. (Jag hade haft depr. åren innan.)
Jag kan säga att för min del så är djup depression vidrigare än allt annat jag varit med om.'Då är nämligen ALLT så trist…..maten smakar inte, musiken lyssnar jag inte på, kreativiteten försvinner och livet är bara grått och man har ångest och sover dåligt.
Nu vill jag inte förringa att ha bröstcancer och gå igenom allt som du gör Karin.'
Vill bara dela med mig av hur det var för mig.
Jag kan bli så trött på och irriterad på alla käcka tillrop om att tänka och vara POSITIV hela j-a tiden.
Man får må hur man vill och tillåta sig ha det humör och den känslan man har!!
Inget är tabu.
Jag förstår helt och fullt din saknad med yogan. Den betyder så mycket för dig. Den är du på nåt vis.
Hoppas att du snart kan yoga igen, på det vis som helar dig och ger dig livsglädje.
Love Peace & Understanding
Kram!
Lena