Igår vid matbordet. Jag var inte på så roligt humor. Har ett par dagar känt att jag är nog typ på väg in i en depression. Att jag inte pallar det här. Att jag inte hittar kraften. orkar nästan ingenting. Vill inte prata i telefon. Vill inte träffa nån. Känner mig trött, ful, svullen, ja, helt orkeslös.
Ray: Hur har din dag varit?
Jag: Så där. Jag är trött. förresten… jag tror jag kommer att bli bitter.
Tydligen sa jag det med en sån inlevelse att Ray tog det på allvar.
Ray: Va?! Tror du?
Jag: Ja, jag tror att jag kommer att tappa lusten helt och bli bitter. Sur på hur allting blev, så tror jag det kommer att bli.
Och så snöade jag in på det, lite så där att bitter liksom var den rätta vägen, eller den enda vägen. Bara få sura loss för att jag fått cancer, att det är jättesynd om mig, att ingen fattar hur synd det är om mig. Att jag kommer att deppa ihop efter operationen, inte vilja visa mig på en badstrand mer. Att jag kommer att hata alla ärrlösa människor. Jag ni fattar säkert. Ingen kul tjej.
SEdan gick jag och la mig och vaknade en timme senare kl 19 kokhet. Tog tempen och jag hade 38,2. Blev livrädd och ringde mitt akutnummer på Radiumhemmet. Men mina värden hade varit så bra förra gången jag tog proverna, så de trodde inte det var någon fara. Men det var viktigt att jag kom in och tog proverna som jag skulle. Tog två alvedon och sov hela natten.
Vaknade pigg och glad i morse.
Och INTE bitter.
Det funkar att vara bitter ett tag. Men det är sååå tråkigt att vara bitter, så tråkigt. Livet är faktiskt roligare om man då och då kan se det från ljusa sidan. Men det kanske man bara kan om man grinar, gråter, pustar,stönar, tycker synd om sig själv och bittrar loss lite till mans vill jag skriva här.
I morse tog jag på mig läderpajjen när jag skulle till radiumhemmet och ta mina prover. Försökte känna mig lite tuff.
Satte mig också längst bak i bussen, som vi alltid gjorde när vi var tonåringar. Ville till och med tagga. Tänkte jag skulle skriva Fuck cancer i helvetica… Ett tag tänkte jag att jag skulle skråla loss i:
Kommer fortfarande ihåg den där gången när jag inte för mitt liv kunde komma på pinkoden till mitt kort och kön i affären var milslång…har nog aldrig svettats så mycket…inte ens med taxolon…
Tycker faktiskt att du skulle skråla loss för busschaufförernas skull!!!
Hahaha! Kunde riktigt se dig där bak i bussen i skinnpaj och mössan nerdragen…värsta busen…på bussen…hahaha!
Uppskattar så det du skriver. Så klokt, mänskligt, roligt, sorgligt, inspirerande…. Allt i ett mitt i alltihop.
Märker du att måendet/humöret går upp och det går ner. Vi som följer dina tankar märker det. När det är lite upp hoppas jag att du kan fortsätta njuuta litegrand…;) Skulle inte tro att risken för bitterfittan gäller dig…/Ewa
Karin! Tillåt dig att svära, skrika och vara bitter – en stund. Gråt och yla och var förbannad. Vem skulle kunna något annat i din situation. Vi är alltid så, förlåt ordet, jävla PK. Ibland orkar man inte vara det för att livet helt enkelt SUUUUGER och är ORÄTTVIST!
Jag tror mig dessutom vara säker på att en person som du inte behöver vara rädd för att fastna i bitterfållan. Du kommer troligtvis bara att doppa tårna där i lite då och då och det kan vara ganska gött.
Tusen miljoner omsorgskramar till dig från mig.
Tina Peldán
haha, underbart! Ja, du Karin. När jag var tonåring brukade jag frossa i tårar. Jag bad mamma spela en sorglig låt på piano och såg låg jag i mitt rum och storgrät med neddragen rullgardin. Jag frossade i elände och tycka synd om mig själv… sen tröttnade jag och gick upp, drog upp gardinen, tog en macka och ringde en kompis….jag tror mycket på det där, att liksom vältra sig i eländet ett tag, det är bättre än att småpysa. Och du har ju all anledning att få vara bitter och arg. Och du har ju dessutom klokheten att skratta och vara smågalen också. Tack för din inspiration!
Här fnissar jag varje gång jag skrivit en kommentar efter som bloggprogrammet skriver: "Bevisa att du inte är en robot!" … Och det är väl just det man gör när man gråter och är bitter, just när man har all anledning…