Det jag nu ska skriva kommer säkert att reta upp en och annan, men se förbi det och se vad jag menar.
Jag har hört många gånger folk prata lyriskt om utländska lärare som kommer hit och har workshops. Oj, vad man tycker att man lär sig saker. Och jag menar inte att man inte gör det, men det ligger något i att man är med samma lärare mer än en dag i taget. PÅ en workshop eller en retreat har man samma lärare i allt från tre dagar till en vecka. Klart det händer saker. Som lärare har du också möjlghet att se din elev och faktiskt bestämma med vad man ska jobba med med just den eleven.
Det är klart det händer saker när man åker till Mysore i Indien och yogar varje dag med Sharath och Saraswati (och tidigare Patthabi jois). Du tecknar upp dig på en månad minst. Ett är ju så klart att det är fantastiska lärare. Men det ligger nåt i tragglandet varje dag med samma lärare.
Jag vet bara en lärare i Stockholm som varje morgon står i sin studio mellan kl 6.00 och 9.00 – hela veckan. Vilket också är ett stort ansvartagande som lärare och jag förstår inte hur hon orkar. Särskilt inte eftersom hon har exakt samma humör varje dag. Men faktum är att de få månaderna som jag hittills gått, har utvecklat mig mer än på många år. Natalia Paisano på Mysore- Stockholm, är verkligen en anhängare av ashtangayogan, eftersom det faktiskt är precis så den formen ska läras ut för att man ska kunna utvecklas.
Oftast är det nya lärare varje morgon. (många jättefina och bra lärare, det är ingen tävln det här 😉 )Klart jag fattar att man inte orkar att varje morgon stå där, men nu pratar jag utifrån att verkligen utvecklas inom ashtangayogan.
Att få systemet att fungera i den egna kroppen.
Och det är skitjobbigt som elev, eftersom jag ”tvingas” gå in djupare och djupare i det jag kanske slarvat med. Ibland vill man bara kräkas, för nu vet jag var Natalia pushar mig. Hon ägnar inte energi till att stretcha ut mig i framåtböjningar, nej, för jag behöver inte jobba där. Men hon ”tvingar” mig att stå på händer, och inte bara lite utan en gång till, en gång till och en gång till och räknar till tio varje gång. Och bakåtböjningarna och bryggorna.
Om man vill utvecklas inom ashtangayogan, så är det i tragglandet med samma lärare. Jag är hundra procent säker.
Och jag pratar ashtangayoga och ingen annan form, just nu 😉
Åh det är ju det jag vill, traggla, tvinga mig varje dag hos en kunnig och "sträng" lärare…
skulle va underbart!!
Marie/ Norrköping
Har tagit sats nu ett bra tag att gå till Natalias Mysore Stockholm. Det ligger ett stenkast från mitt jobb, jag har flextid så det finns inget som står ivägen, ändå kommer jag mig inte dit, har hela tiden förevändningar för att skjuta det framför mig. En kollega på jobbet sa; "Lägg huvudet på hatthyllan och låt fötterna göra jobbet." Det är dags för det nu. Tack för detta inspirerande inlägg. Vi ses hos Natalia. Namaste Maria
Jag tror att yoga oavsett form, ska läras ut mellan en lärare och en elev, individuellt eftersom vi är individer. Men att hitta sin egen disciplin att träna varje dag, det är också en del i yogan som jag ser det. Att tvinga sig själv, att övervinna sitt mentala motstånd – eftersom det oftast är där det sitter 🙂
När jag går kurs så får jag mycket att jobba med, förvalta, tills nästa gång jag går på kurs. Och det finns ju en del lärare som är helt outstanding, som har nycklarna, och det tror jag kan vara svårt att hitta hemma i sin egen lilla stad.
Mr Iyengar menar att yogan, det är den du själv utövar varje dag, genomgångar och nya asanas lär du dig av en lärare när du går på kurs. Jag är benägen att hålla med honom!
Annika, jag är fullt medveten att det inte är varje stad förunnat att ha en Natalia 😉
Och visst det är den dagliga kampen som är yoga, men det jag menar är den fysiska utvecklingen i ashtangayogan. I perioder i ens liv, har jag behövt det här tillbakadragandet att vara på min kammare och göra min yoga. För att både knoppen och kroppen behövt det. PÅ den här korta tiden jag gått, så har jag sett personer som utvecklats nåt enormt. Den överrörliga som plötsligt fått styrka och stabilitet och ett center i sin kropp. Och jag har sett den stela gå ner i kapotasana långt djupare än tidigare.
Och det för att man tragglar, varje dag hela tiden. Day by day.
Snart åker jag till Båstad. Tre månaders träning med mig själv. Det blir spännande. Då blir det tragglande med mig själv. Jag får vara min egna stränga lärare. Men Natalia är inte sträng, hon gör en bara sugen på att vilja utmana sig själv. Det är väldigt kul tycker jag.
Låter som du har en lärare som passar just dig! Och det är ju där man vill hamna 🙂 Men att ha en lärare varje dag år ut och år in, det känns som något som är osjälvständigt. I mina ögon. Men så är det ju tydligen inte för dig. Du ska ju träna på egen hand i 3 månader. Va skönt! även om du gjort det år ut och år in tidigare så har du kanske andra saker att träna på nu? Och frågan är ju till slut – varför yogar vi? Är det för att "bara" bli mjukare? komma längre i positionen? eller är det något annat?
Har träffat ganska många människor från hela jordens olika hörn som gått FRÅN Ashtangan för att den har en tendens att verkligen "bara" bli fysisk och handla om prestation. För min personliga del som aldrig tränat den kan jag slås av hur många ashtangautövare som alltid "redovisar" vilka övningar/asanas de har gjort, på sina bloggar osv. Som en slags prestationsyoga. Menar inte att du gör det! Men jag tror man får se upp om man är det minsta tävlingsinriktad kanske den yogaformen inte alls är rätt för en själv…
Det finns ingen bättre eller sämre form av yoga. Och jag skrev tydligt att det handlade om att få ashtangayogan att fungera som ett system. Hur människor sedan vill förhålla sig till yoga och sin träning är alltid upp till dem. Men nu pratade jag utifrån mig, och vad jag behöver och vad jag för tillfället tror på.
Jag är ingen osjälvständig person, som blint följer en person ( de som känner mig vet att jag alltid går min egen väg) och jag har alltid sett det sm mitt mission att sprida yogan som ett verktyg – yoga är i första hnd ett bra system för inre självutveckling. Jag säger inte att ashtangayogan passar alla, men just nu i de här inlägget var det ashtangayoga som jag pratar om. Jag undevisar många olika former, men min egen dagliga practice är ashtangayoga.
Och Ja,det finns en "tävlingsådra" bland en del ashtangayogisar, men herregud det är inget att bry sig om. Man bli inte bättre människa av att kunna göra många olika ställningar eller de mest avancerade. Det vi söker inom yogan, kan vissa hitta redan vid solhälsningen. Men en del personer behöver stora utmaningar.
Att vara tävlingsinriktad behöver inte vara dåligt annika. det kan vara en sporre, nåt som gör att man kommer upp på morgonen och gör sin yoga. man kan tävla med sig själv, med sin lathet. Men varför är det fult att vilja utmana sin kropp i yogan, att vilja behärska att balansera på sina händer, att vilja få en böjlig rygg som är stark och flexibel som som kan krulla in sig i en djup bakåtböj.
Titta på Vanda Scaravelli, hon var 80 år och gjorde backbendings som var helt fantastiska. Mne hon la också ner mycket tid och kraft och möda på sin träning, både den fysiska och den psykiska. Jag tycker inte att det finns något fel idet. Så länge man är en bra person som inte lever ett dubbelliv. Om du förstår vad jag menar. Jag tycker det finns en tendens att prata illa om ashtangayoga och vad den gör med människor. Det finns skitmänniskor överallt, inom alla former av yoga eller andra former av självutvecklande. En del människor behöver åka fler varv runt jorden för att hitta hem, medans andra redan är hemma. Varför jag yogar kan man läsa i den här bloggen, eller i mina böcker. Man kan också läsa att jag har ett mål, jag ska bli en stark, flexibel, böjlig pensionär och för att komma dit måste jag nog satsa lite på min träning. Men för mig är inte bara de två timmar jag yogar varje morgon, utan vad kag läser och hur jag förhåller mig till livet i övrigt.
Folk behöver olika saker, och för att någon behöver något annat än man själv betyder inte det att det är fel.
I ditt blogginlägg skrev du som första mening att du trodde att du skulle reta upp en och annan med ditt inlägg – jag tror att mina kommentarer har retat upp dig! Och det har inte varit min mening någonstans. Jag skriver som du – se förbi det och se vad jag menar. Önskar jag 🙂 Hursomhelst, vet inte om du läst in mer i mitt svar än vad som fanns där?
Tycker inte att jag pratar illa om Ashtangayogan, redovisar bara det som är min erfarenhet av de jag mött som bytt stil. Och det jag läser på många platser. Skrev också att jag inte menade dig. Kanske var det en öm punkt? Kanske är det så att många pratar på ett sätt om Ashtangan som du inte håller med om, det kan jag inte ha någon synpunkt på alls.
Jag tror inte heller att det finns bättre eller sämre former av yoga. Generellt. MEN. Det finns bättre och sämre former för olika individer. Eller hur man vill uttrycka det. Dvs, viss form av yoga gagnar inte alla. Eftersom vi är individer med allt vad det innebär.
Jag tror inte på tävlingsinriktning i yogan, oavsett vad eller med vem man tävlar. Där skiljer vi oss åt. För mig är att utöva yoga i första hand något jag gör för att kultivera min inre energi. Det sker fysiskt men är i första hand andligt. Hur man ska kunna tävla i andlighet – det övergår mitt förstånd. Att komma upp på morgonen är en typisk andlig disciplin. Inget man behöver tävla i. Så ser jag det. Men jag har inget som helst problem med hur du ser på det.
Jag tycker inte det är fult att utmana sin kropp. Men jag har sett många som har skadat sig och jag har själv skadat mig så jag är försiktig när jag uttalar mig här. Du kanske hela tiden haft bra lärare som sett din potential/begränsning så du inte gjort dig illa? Själv har jag hittat en lärare som är det jag behöver och jag är mer än nöjd så. Men innan det… var vi många som gjorde illa oss.
Vill inte att du ska känna att du behöver försvara dig, upplever att du gör det. Jag har ställt frågor som är till oss alla.
Allt gott!
annika ingen fara. Det är bara lite tråkigt att ashtangayogan fått på ett sätt dåligt rykte. Men mycket tror jag handlar om hur lärare lärt ut, att det är lätt hänt att det inte blir individuellt. Vilket det egentligen är från början.
vill bara fatta mig snabbt. men så klart yoga är ingen tävlan. För mig är andligheten det viktigaste, men för att nå det behöver jag som alltid är uppe i huvudet gå via kroppen, för att hitta mitt lugn. Jag var ett vandrande huvud när jag hittade yogan.
Och när det gäller skador, nej, jag har inte haft lärare som sett min potential – eller kanske icke potential. Jag har skadat mig mycket inom yogan. Kasnke är det därför när jag nu hittat rätt och känner att jag yogar på rätt sätt för min kropp. Också vill förmedla det. Jag känner mig bara lysrisk efter att ha hittat en yogalärare som har allt det där som jag sökt. Och jag både älskar och hatar att behöva gå upp varje morgon kl halv sex. men jag ska ge det ett halvår. får väl börja igen efter sommaren. Och se vad som händer när man gör fullonpractice i ashtangayoga när man är snart 46 år 😉 Ett expriment kanske. Kram
Har precis samma dubbla känsla som dig ibland när klockan ringer tidigt. Men nu vet jag att du redan är uppe då 🙂 ska tänka på dig! Kram!
Hej Karin och Annika,
Vilken intressant diskussion. Mycket tänkvärt från båda håll. Jag tycker att frågan om varför vi yogar är viktig för var och en att besvara. Det kan som ni påvisat här vara av väldigt skilda anledningar, men förhoppningsvis den rätta för var och en. Jag är en ashtangayogi ( som yogat mycket till dina dvd:er Karin) som mest yogar hemma och då och då går på kurs. Jag insåg ganska nyligen att förutom det för mig självklara som jag får av yogan, mental styrka, lugn och energi så är jag rent igenom lycklig när jag yogar. Det är ren glädje. Min favoritlärare är Larry Schultz från It´s yoga San Fransisco. Han har något som heter Rocket, det kanske ni känner till. Den är riktigt härlig att utöva som variation till ashtangan. Kramar, Katarina.
Katarina, visst är det intressant frågan om vrför vi yogar. För att bli ett bättre jag, kanske.
Det finns så många former av yoga.
För en del är det yoga att sitta och chanta (sjunga mantran), och inte göra någon form av fysisk yoga. För andra är det att andas, någon annan behöver utmaningen rent kroppsligt.
Jag har alltid varit en person med mycket driv, mycket kraft, mycket energi jag behöver utmaningar i mitt liv.
Det gäller verkligen att hitta en form som känns bra för en själv.
Jag har aldrig testat rocket, men jag funderar på att gå ner till Its yoga där bakom skatteskrapan på medborgarplatsen.
Han som tagt över its yoga, verkar så himla öppen och trevlig. Jag tror han heter anders, kan det stämma?
Jag blir också lycklig av att yoga.
om shanti karin
Ja det stämmer alldeles utmärkt. Jag har inte själv yogat på it´s yoga på länge så det var första gången jag träffade Anders nu i maj. Han verkar vara en ödmjuk, öppen person.Meningen var att Larry skulle ha kommit men han fick ställa in. Jag tror du skulle tycka väldigt mycket om Rocket. Den blandar asanas från alla serierna så att man även som nybörjare får prova på lite mer avancerade ställningar, vilket jag tycker är jättekul. Det är främst armbalansasanas. Även rocket är indelad i tre steg så att den passar alla nivåer. Jag antar att du redan har varit inne på http://www.itsyoga.net där du kan titta på youtubeklipp och ladda ner hela rocket 2 serien. Den är för avancerad för mig i nuläget.
Jag köpte dvd:n med Larrys klass i ashtanga första serien så jag är nöjd. Han förmedlar sitt budskap lika bra via den som live. Kvaliten kanske inte är den bästa ljudmässigt men det gör inget. Vi kanske ses på en Rocket klass någon gång? Undervisar du i Stockholm också?
om shanti Katarina