Störst av allt är kärleken

Det finns dagar man tvivlar. Det finns dagar man helst vill glömma, eller göra om. Men hur många tankar man än hinner tänka, så kommer man alltid till det största av allt – ja, det är kärleken. Kärleken till sig själv, till sina barn, sina föräldrar, sina syskon, sina vänner och sin partner. Det är det största. Det är det viktigaste när dagen tar slut.

Den här texten blev jag påmind av idag, den påminde mig om hur viktigt det är med kärlek i sitt liv. Efter en härlig lunch med min barndomskamrat T – hon som är feng shui-expert, gick vi in i en nyöppnad affär på Skånegatan. Där låg texten.

Såna här texter får mig att bli religiös. Jag är inte troende någon religion. Men jag tror på en sorts gud, eller en godhet. Jag tror den finns i var och en av oss. Vi bär alla på en bit av gud, det är min tro. Ordet Gud, kan få många att rygga tillbaka, men läs texten utan att lägga in någon värdering av religioner. Om du vill det, så välkommen. Men om du inte vill det, läs texten och bara känn hur den känns i dig.

Första Korinthierbrevet – kapitel 13

Kärleken

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara dånande malm eller skrällande cymbal.
Om jag äger profetisk gåva och känner alla hemligheter och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Om jag skänker allt jag äger, och om jag offrar min kropp för egen berömmelse, men saknar kärlek, vinner jag ingenting.

Kärleken är tålmodig och vänlig, kärleken avundas inte, kärleken skryter inte, den är inte högfärdig, den är inte ohövlig, den är inte självisk, den är inte aggressiv, den är inte långsint, den gläds inte över orättfärdigheten, men gläds med sanningen. Kärleken överskyler allt, den tror allt, den hoppas allt, den uthärdar allt.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska få ett slut och tungotalen ska tystna
och kunskapen ska få ett slut. För vårt vetande har gränser och profeterandet har gränser. Men när det fullkomliga kommer ska det som har gränser få ett slut. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Då jag blev man, lade jag bakom mig det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu har mitt vetande gränser, men då ska min kunskap bli fullständig, så som Guds kunskap om mig.

Nu består tro och hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

0
0