Så här ser det ut framför mig, en stor del av dagen. Vi chantar (och för mig går det inte bra, chanting är inte min grej… fast så ska man inte säga. det lär väl sluta med att chanting verkligen är min grej) och vi filosoferar en stor del av dagen, och pratar om hatha yoga pradipika och yogasutras. Och så meningen med yoga, så klart. Åsså, antecknar jag i min lilla bok – må den inte tappas bort!
Det är så härligt att bara få gotta sig i ett ämne som ligger en så nära hjärtat och som det känns som man aldrig kan veta för mycket om.
Yoga är som en outsinnlig källa – det finns inget slut – inget stopp.
Yogans väg tar aldrig slut, bakom varje hörn, varje sväng finns nåt nytt att upptäcka.
Idag lärde jag mig nåt fint.
När man vaknar på morgonen, kan man gnida handflatorna mot varandra och sen sätta händerna mot ögonen för att liksom väcka ansiktet. Och kroppen. Ge sig av sin egen energi.
Sen innan man sätter sina fötter på golvet, ber man moder jord om lov och förlåtelse för att man trampar på henne.
Så kanske man alltid ska tänka, inta en sorts tacksamhet för att mitt golv, är någon annans tak, men framför allt är det moder jords. Plötsligt får ett steg i taget en ny innebörd
Om shanti shanti shanti – en del översätter det gå i frid
Jag blir så glad av att få läsa dina tankar. Precis som du skrev, ”Det finns inget slut…alltid något nytt att upptäcka”. Visst är det mäktigt att få utvecklas och åldras tillsammans med yogan. Vilket starkt förhållande man får till sig själv. Yogan som stärker och stöttar samt ständigt erbjuder nya saker att ta emot och låta mogna i egen takt.
Solstrålar från Susanne