Förhållningssätt

Bildtext: Yogans sk urfader Patanjali, vakar över mina böcker och läsglasögon – styrka 2, medan morgonsolen värmer honom.
Det har väl inte undgått någon att jag just nu går en utbildning med Alexander Medin, certifierad av Pathabhi Jois på den fina yogashalan på Odenplan, som drivs av Viveka Blom Nygren – Atmajyoti..?

Så nu är tankarna hundra procent JÅGA – yoga.

Jag har så svårt att lära mig uttal på sanskrit dock – och DET är en stor del av kursen. Det är som om min snart 45-åriga hjärna inte räcker till, till att mata in orden och hitta rytmen på uttalandet. Jag känner mig jättedålig, ungefär som när man rabblade glosor i skolan. När det inte fastnade.

Ibland undrar jag över mitt sätt att lära. I höstas fick jag ju reda på att jag knappt hade någon syn på vänster öga. Att jag liksom gått genom livet och bara sett allt på min högra sida. Nu förstår jag ju varför jag alltid börjar gäspa och blir sååå trött när jag öppnar en bok. Det tröttar ju ut det högra ögat, att allt bara hänger på det. Medans det vänstra får larva sig och vila – och vara i en ständig savasana… 😉 (för de oinvigda är det ordet/ställningen för vila efter yogapasset.)

Vi hade ju också MA Jayashree & MA Narasimhan som lärare på kursen i Sanskrit Chanting och Indian Philosophy. De var helt underbara. De undervisar i Mysore, och har haft tusentals av studenter genom åren – och ändå fortsätter de med glimten i ögat att undervisa oss.

De sa något intressant. Den indiska traditionen är ju inlärandet, att lyssna, ta in och uttala om och om igen.

Om och om igen, tills det sitter. repeat, repeat, repeat…

Så har yogans filosofi förts vidare i generationer från guru till elev. Men vi västerlänningar, var inte alls så bra (hon använde så klart inte det ordet. Hon var mycket ödmjukare) på att verkligen lyssna och sen uttala. Att vi på något sätt är fast i ett sätt att lära oss, vi måste se – läsa – för att kunna uttala. Det där är intressant. Vi har liksom tappat den muntliga traditionen. Men vi har haft den, då när vi var lite mer religiösa.

Men jag hänger också upp mig på min röst, jag snubblar på att när jag sjunger låter det falskt. Och det som händer är att jag låter som värsta fulsångaren. Hemskt, hemskt, hemskt. Och jag som egentligen inte bryr mig så där jättemycket om att göra bort mig. Men man vill ju inte sjunga falskt och man vill inte känna sig som ett pucko, som har svårt att lära sig. Vilket dilemma.

Men det var ju inte det, det här inlägget skulle handla om utan:

Patanjalis Yogasutra 1:33.

Maitrikarunamuditopeksanam sukhaduhkhapunyapunyavisayanam bhavanatascittaprasadanam

Utan hur man ska förhålla sig i relationer till andra. Här låter ju SKA lite tråkigt, läs KAN istället. Det handlar om förhållningssättet- som man alltså kan välja, som i slutändan gör det enklare att leva. Att inte hänga upp sig på andra. Utan bara vara i någots sorts friläge – neutralitet. Fast ändå inte riktigt det. För kappvändare är bland det värsta jag vet, folk som inte har en åsikt eller låta mobbing etc bara passera för att de är så rädda för att tycka till, säga ifrån.

Utan, det här är svårt att förklara, för det handlar inte om att man ska bli spak och lam i sitt förhållningssätt, utan kanske kan man se det som riktlinjer att leva efter, som gör livet lite enklare och framför allt mer positivt.

Man ska helt enkelt försöka vara vänlig mot de glada. Inte blir sur och tänka – varför är hon så glad, utan just frånkoppla det från en själv. Att inte jämföra sig, kanske. Att tillåta andra att vara glada och euforiska och inte se det som ett hot mot sig själv.

Känna lycka för de duktiga. Att inte tävla och tänka negativt när andra människor lyckas.

Känna empati för de som tvivlar och känner sig dåliga. Inte tänka, vad har hon att vara ledsen, låg, deprimerad för.

Och för dem som är elaka och som man kanske har svårt med, bör man inta en neutral inställning. Jag brukar tänka bubbla, ibland funkar det. Jag tänker att jag är där i min såpbubbla och de där elaka kommentarerna kommer inte åt mig, eller energitjuven kan inte sno min energi, för jag har mitt tunna osynliga skydd.

De där meningarna, tog jag till mig direkt. De är jätte bra.

Det är sådan ynnest att få gå den här kursen med Alexander, att få grotta/gotta in sig i yogans oändliga filosofi med en person som lagt ner så många år, så mycket möda på att lära sig sanskrit och just förstå. Jag hoppas att han snart skriver en bok på svenska.
1
1