Karin björkegren jones – Sida 16 – Yoga, mat och meningen med livet

fri

4 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-12 2016-03-14

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

exakt när är det man släpper ängsligheten?

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-06 2024-07-13

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

här hittar du mig

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-18 2018-10-04

Får så många fina mejl. Tack snälla. Många som undrar var man kan yoga med mig.

I morgon har jag knipworkshop på Atmajyoti, den är tyvärr fullbokad. Men Jag kommer att hålla en senare i vår som man snart kan boka sig på. Tror att atmajyoti snart kommer upp med datum.

Det finns plats kvar på min Knipworkshop 10/3 på MIas Yogastudio i Sundbyberg, klicka här för info och amälan Knip en plats! (haha kniphumor…)

Men om du inte har möjlighet eller råd att komma på någon knipworkshop så vet du väl att jag gjort 23 info och instruktionsfilmer med Tena? De är gratis, och du kan gärna sprida dem. HÄR hittar du dem alla samlade

De finns också på youtube, och även synkade på danska och finska. Jag har ju sagt i flera intervjuer att jag skulle vilja bygga upp en kniparme. Våra underliv är magiska. Inte bara i njutningssynpunkt. Utan i styrka. Så mycket kraft. Så mycket power som finns samlat där. För att lära sig knipa är ju inte bara för att slippa kissa på sig. Det finns en massa härliga biverkningar som plattare mage, starkare rygg, minre ont i ryggen, man slipper livmoderframfall och hemorojder. Man får en stoltare hållning. Starkare orgasmer och intensivare. Det finns tjejer som kan knipa sig till orgasm. Hm, har jag glömt nåt?

Och så vet du att jag åker till Mallorca i maj och håller i en härlig yogahelg med Petra som driver Santanistore HÄR hittar du info och anmäler dig

Och så lite senare i maj kan du följa med mig och Alexandra Pascalidou till På en boostcamp på Kreta, här hittar du info och anmäler dig

Senare i höst/vinter kommer du kunna åka med mig på en yoga & ayurvedaresa till Kerala, håll utkik på min hemsida. Det blir härligt.

Och det fina yogakläderna kommer från Santanistore Jag har beställt flera ur deras kommande kollektion.

Hoppas vi ses nånstans.

jag förbereder mig

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-17 2016-02-19

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

”Andas bör man, annars dör man”

min metronom

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-15 2016-02-19

Att vara över femtio är på nåt sätt en sorts milstolpe. Man är i halvlek. Ja, jag bestämde när jag var sjuk att jag ska leva till jag är 100. Och varje dag sjunger jag ju också det i mantrat när jag yogat. Alla som gör ashtangayoga sjunger det mantrat efter sin practice. Det är en förhoppning att varje människa ska leva i hundra friska år. Men det har hänt nåt. Och jag vet inte om det är åldern, eller visheten med åldern. Men det är det här med att sakta ner. Det har alltid gått fort i mitt liv. Jag lär mig mer och mer att det är inte det optimala. Jag lär mig att saker får ta tid. Att man komma någonvart också långsamt. Att allt har sin tid. Det kan också mycket väl vara yogan som gjort mig långsammare och mer beroende av vila. Eller att jag faktiskt var sjuk, mycket sjuk och då om någonsin testades mitt tålamod.
Men samtidigt känns det som att tiden passerar snabbare. Plötsligt är det året jag ska fylla 52. Barnen är vuxna. Mina kompisar blir mor- och farföräldrar. Och jag har börjat tänka på hur jag ser fram emot att bli pensionär. Hoppas bara jag har någon pension…

Men saker kommer tillbaka till en.
I min ungdom levde jag med en kille som var gitarrist. Han övade varje dag i flera timmar med sin metronom. Jag tyckte det där ljudet var ganska enformigt att lyssna på och stängde in mig med en bok i sovrummet. Inte trodde jag att jag själv en dag skulle använda mig av en metronom. Men nu numera lyssnar jag själv på taktslagen på min app där jag laddat ner en.

Med hjälp av den så är det lättare med all form av pranayama. För jag har märkt att jag ofta tappar takten när jag andas. Att jag räknar oregelbundet. Det kan vara tanken som drar iväg. Eller bara att jag inte alltid får till rätt takt/tid. Att andas med en metronom där du kan räkna taktslagen, eller andetagen gör det enklare. Jag älskar numera mina andningsövningar som jag gör varje morgon.
Vill verkligen utveckla min andning mer och mer. För jag vet att det är min stora utmaning.
Den här appen är gratis och den hjälper mig att räkna varje andetag.
Jag andas in räknar och andas sedan ut det dubbla.

https://www.youtube.com/watch?v=NHwt-IOQ1nE

andetaget är min bästa vän

8 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-06 2016-02-06

Jag gillar Agnes Wold. Hon är på många sätt upplyftande. Men samtidigt kan hon avfärda saker, som om det inte var någonting. Som om det vore humbug. Det kan jag tycka är trist. Media älskar henne och så hakar alla på och tänker och tycker att hon har rätt.

Som det här med andning. Man kan ju vända och vrida på det mesta, men hennes snabba kommentar i Skavlan och lite lätt nedlåtande gentemot andningskurser. Gjorde mig mest trött. Så snälla ni mejla mig all forskning ni vet om just yogaandning. Andningskurser till karin.bjorkegren@telia.com. Tack, tack snälla.

För vad tänker ni? Hur tänker ni om andning? Berätta gärna era andningshistorier. Hur ni andades er igenom en förlossning, smärta, sorg, ångest. Eller när det inte gick att andas. När det var svårt att andas. Hur mådde ni då. Vill veta allt. Och hur tänker ni om yogaandning. Om olika former av andning.

Sedan en längre tid tillbaka gör jag andningsövningar varje morgon ( och lite andra grejer som jag snart kommer att berätta om) så har ett helt hav inom mig öppnat sig. Eller ett fält där vinden/andetaget kan flöda fritt.

När jag började med yoga var andningen det värsta. Ujjayipranayama gav mig nästan ångest. Jag har skrivit om det i flera böcker om min upplevelse av rebirthing som jag gjorde när jag var 22 år. Och hur faktiskt min födelse på så många sätt präglat mig och framförallt hur jag andas. Och hur jag nu lär om och lär nytt.

När jag var 22 år gjorde jag något som kallas rebirthing, det vill säga jag andades mig tillbaka till min födelse – en av de många alternativa terapiformer jag testat genom åren. Min mamma har alltid sagt att det var så lätt att föda mig. Jag är tredje barnet och därför kände jag mig aldrig rädd när rosenterapeuten och yogaläraren Anna Rinnman förslog att jag skulle göra rebirthing med henne. Vi andades, en sorts hyperventilering och efter ett tag så slutade jag helt att andas. Anna fick väcka mig till liv. Efter några gånger tyckte hon att jag borde skicka efter min födelserapport. Hon sa att mammor ofta glömmer eller förtränger en förlossning. Jag gjorde det och tillbaka fick jag ett svar jag nog inte hade räknat med. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag var petidinpåverkad, vilket gjorde att jag inte själv hjälpte till att födas utan var ganska passiv under hela födelseförloppet. Jag hade navelsträngen lindad två varv runt halsen. När jag kom ut var jag cyanidblå och sögs på massa slem. Min mamma hade förträngt förlossningen, kanske för att det var en så obehaglig upplevelse eller för att hon faktiskt själv var påverkad av petidin. Men det viktiga i det här är att hennes berättelse var en helt annan och när jag gjorde rebirthing mindes kroppen, för man kan inte lura kroppen. Jag tror att saker och ting lagrar sig i kroppen – också innan vi erövrat orden för att kunna uttrycka våra känslor. Med andningens hjälp kunde jag komma i kontakt med känslor som jag burit och bär i min kropp, förstå dem och också omfamna det obehagliga.

Och hur rädd jag var för pranayama när jag började med det för en massa år sedan. Och hur jag bara för inte allt för länge sedan förstod att det kan vara på ett annat sätt. Att man skyndar långsamt fram och hur fantastiskt det är att ge sig själv den där stunden på morgonen.

För mig är andningen a och o i allt. För andningen är liv. Mina andetag är bränslet i mitt liv. Ande Tag, bara ordet i sig är vackert. Andningen är också hur jag förhåller mig till ångest och oro. Till glädje och upprymdhet. Den snabba andningen när jag är uppspelt och glad. Till hur jag kunde andas bort mitt illamående när jag gick på cytostatika. Hur andningen är fantastisk vid smärta. Hur man kan hålla andningen i schack och låta mindre rädd, livrädd, nervös och istället andas mig tryggare i en situation. Jag till och med såg hur lymfkärlen sprack fram när de sprutat grönt färgmedel i min hands lymfkärl. Jag såg hur de växte när jag andades långa och djupa andetag. Just det som Agnes Wold avfärdade. Jag såg skillnaden mellan när jag låg där och andades mina vanliga andetag. Och jag såg hur lymfkärlen växte fram när jag förändrade mina andetag. När jag yogaandades.

Jag brukar säga att andetaget är min bästa vän. Hon lugnar mig när jag är stressad. Arg. Ledsen. Hon lindrar sorg och oro men hon kan också dra upp tempot i mig. Ge mig mer energi.

Och ni har väl inte missat nästa lördag?

Det blir skoj. Kom. Boka.

gammal stress kan räknas i kilo

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-03 2016-02-03

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

Kreta och Åhlens

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-29 2016-01-29

Oj, igår låg jag hela dagen och kvällen. Det bästa man kan göra när man känner att man håller på att bli sjuk. Det är just att vila. Men det är inte alldeles enkelt. Just nu är jag inne i en väldigt stressig period. Det är mycket som ska vara klart innan min operation. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer att må efter den. Så det var tufft att bara ligga och inte jobba. Idag känner jag mig bättre. Men ändå inte hundra. Ska klä mig varmt och göra det där jag måste. Sen får det bli somna tidigt ikväll igen…

Och ni kommer väl till Åhlens imorgon? KOLLA HÄR

Jag signerar min senaste bok kl 13. Kom.

Igår skrev Alexandra Pascalidou det här på sin blogg: Följ med på boostcamp sista veckan i maj Det har ni väl inte missat? Det blir superhärligt. Längtar väldans till sol och värme när det är så här grått och regnigt. Och alla statusuppdateringar från Thailand, Costa rica, Mallorca, herregud jag är så avundsjuk. Men känns så skönt att veta att jag har både Mallis, Aten och Kreta framför mig. Kreta blir kul. Ska bli så kul att vara i Grekland med Alexandra. Det blir en toppenresa. Kom med!!! HÄR BOKAR DU

Förstå vad härligt vi kommer få det och vad många såna här vi kommer att göra. Själv ska jag försöka mig på några här på morgonen och hoppas på att lägga så mycket kraft i mina solhälsningar, att solen kanske visar sig.

Alla fördelar med att göra solhälsningen

santani på formex

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-21 2016-01-22

Igår startade Formexmässan. Ni vet den superstora mässan i Älvsjö. Jag brukar inte gilla mässor. det är alltid så mycket folk. Alla trängs. Luften tar slut. Fötterna värker och det är bara köer överallt. Men igår var det riktigt skoj. Jag och Anneli åkte dit för att träffa Santanigänget. Jag signerade min senaste bok i SantaNi fina monter. Och under dagen som jag var där hann jag träffa flera kompisar, kollegor och yogaintresserade som passerade förbi. En helt annan grej att sitta i en montern, än att springa runt.

Det var så mysigt att träffa Petra och få prata lite IRL. Det är mer än ett halvår sedan vi senast sågs. Petra bor ju på Mallorca i ett helt fantastiskt hus i en del av Mallorca som är relativt oexploaterat. Där på gården finns också en yogastudio. Du har väl sett vår härliga kurs i maj? HÄR HITTAR DU INFO & ANMÄLER DIG

Jag gillar verkligen Petras kläder som är gjorda i svenskvävd ekologisk trikå. Och vet ni det känns, har man plaggen på sig vill man inte ta av sig dem. Det är verkligen en lifestylekollektion. Petra är på mässan och visar upp sina senaste kollektion. Här har jag tajts och top från Santanistore

P.s apropå Lifestyle har ni sett VEGORÄTT på Svt? Sveriges första vegetariska matprogram? Tänk att det är det första. Jag hoppas verkligen inte det sista. Jag hoppas att alla kanaler kontrar med ett. För fy fabian vad vegetarisk mat är bra. Och fy fabian vad vi behöver bli mer och mer medvetna om vad vi stoppar i oss. Jag har sagt det förut, men det jag gillar med vegetarisk mat och att det plötsligt blivit så hett. Det är att tjejerna dominerar på kockscenen och att det är så innovativt. Inte alls som när jag jobbade på en av Stockholms första vegorestauranger Sunrice. Herregud vad det har hänt grejer sedan jag var 22-23… Jag var servitris, verkligen inte någon särskilt bra. Har aldrig kunnat ha flera tallrikar i händerna samtidigt. Men vad jag tyckte om att jobba där. Varje dag pressade jag ett par apelsiner och några morötter. Det var juicing det… Det var samtidigt som jag jobbade på Svt och Bullen. Jag hade till en början praktikplats där, så jag behövde verkligen dryga ut min plånbok med lite extrapengar. Ibland blir jag så sjukt sugen på att jobba i en tv-redaktion igen. Skulle gärna gärna göra ett livsstilsprogram för 50plussisar.

vad tycker ni?

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-20 2016-01-22

Jag vet inte vad jag tycker om den här reklamfilmen.Det känns som att de skojar om en massa fördomar som andra och vi själva kanske har om människor som är modell större. ”Who says that Plus Size cant” heter kampanjen. Penningtons är ett shoppinghus för Plus Size tjejer och en kompis skickade mig den här filmen. Vad tycker ni? För vem är det som säger att pluse size inte kan yoga, inte har balansen eller vad det nu är?
Jag förstår att många kan tycka det är jobbigt att gå på yoga om man är stor, både i kroppsstorlek som i längd. Jag har under åren som jag bloggat fått många mejl om just det. Flera som berättar att de hellre yogar hemma framför datorn eller tvn, men att de kan sakna det som händer i ett rum fullt med yogisar som andas och yogar i sin takt. I början, eller innan jag fick cancer fick jag också mejl från några som undrade om jag verkligen yogade så mycket som jag gjorde, eftersom jag inte var så där smal som man ska vara när man yogar. Eller snarare så smal man ska vara om man visar upp sig. Hm, det här är svåra grejer.
Jag har skrivit många gånger om att yogan gav mig snällare glasögon när jag tittar på mig själv. Att det händer något när man rör på sig, sträcker och tänjer. Att det inte finns några speglar i rummet och att man mer känner i kroppen hur det känns att yoga. Och att det kickar igång något i en. En sorts jag gillar min kropp precis som den är för att den är så stark, böjlig och fantastisk. Och så är det. Så händer något i jämförelsen med andra. Med bilden som visas upp.
Min blick gentemot mig själv som var snällare förr, har i perioder inte varit så snäll sedan jag mer visade upp mig på bild. Det händer något när man blir mer offentlig och jag måste tyvärr säga att det finns en del i det som jag inte gillar. Det är svårt att hålla ”jag duger inte” borta från tankegångarna. När hela världen verkar handla om att gå ner i vikt, banta och se ut som man är 15, fast man är 52.
Jag är snart 52 år och jag duger. Jag har inte fötts med smalgener. Jag är inte naturligt smal. Jag har aldrig bantat, men alltid hållit igång med någon form av träning. Men ändå, får jag inte den där seniga, muskliga kroppen. Det här är jag och jag gillar mig själv, men jag kan ändå ha de där tråkiga och dömande glasögonen när jag tittar på mig själv. Är inte mina armar för tjocka? Har inte mina ben börjat bli stabbiga? Vad tänker folk när de ser min lymfödemarm? Jag skäms för min ärriga kropp. Avsaknaden av mitt bröst. Och jag blir också så arg på mig själv när jag tänker så. Och då förvandlas det till skamkänslor.
Jag vill inte skämmas. Jag tänker inte skämmas. Jag vill inte vara med i den här hetsen. Och nu när jag skriver det, så tänker jag att det försvinner.
För när man outar skamkänslor så brukar det ofta visa sig att en massa andra går runt och tänker och känner samma.
Jag har gått runt och burit på alldeles för mycket skamkänslor sedan jag var liten.
Jag har varken lust eller tid att lägga på några nya skamkänslor nu när jag är vuxen och visare.
Så det så.
Puts väck.
För länge sedan plåtade vi en tjej med en så kallad perfekt kropp, superfit och fin, men hon vill inte visa magen för hon hade något litet bråck. Helt osynligt för oss. Men något som hon skämdes för.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte. Hur kan hon vara så sträng mot sig själv, när hon är fullständigt outstanding.
Jag har genom åren haft många vänner och bekanta som ständigt bantar. Som ständigt tänker på hur tjocka eller smala de är. Och att det ligger någon sorts värdering i det smala. Att vara smal och vältränad. Det är krav. Ens egna krav och någonstans ett krav som man tror att andra sätter/ställer på en. Och någon sorts skam att inte leva upp till förväntningar.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag tänker att skam är den svåraste nöten att knäcka. Och vilken skamkänsla vi går runt och bär på vet bara vi själva.
Så kanske är det så att vi behöver fler filmer som ruskar om vårt snäva sätt att se på hälsa och träning och utövarna av en träningsform.

Och kanske dags med en sorts motreaktion mot allt det här hälsosamma som jag också är en del av att förmedla. Nu tycker ju inte jag att man ska börja äta ohälsosamt, så det skippar vi. Men ju mer jag tänker på det Lata människor är kloka människor.
För det finns en stress kring det här med att träna. Det kanske är vila vi behöver mer.
Vila från intryck. Vila från dataskärmen. Vila från krav. Vila från träning.
Vila från prestation.
Ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
Idag hittar ni mig på Formexmässan i Santani-montern A 25:10. Jag signerar böcker. Anneli som fotograferat alla mina böcker kommer också att vara där. KOM!