Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Så här såg jag ut på förra årets Mappiegala. Det var första gången jag var där och förra året var också det år jag blev mappie.
Jo, för mappie är en ålder och dit hör man inte förrän man fyllt 50 och det gjorde jag i somras.
Men just nu är det fjärilar och lite småspännande känslor i magen eftersom jag är nominerad som årets mappie i klassen Vardagshjälte KOlla här.
Nomineringen lyder: ”Karin BJörkegren Jones, 50 visar vad yoga kan betyda i nöd och lust; kärleksyoga, knipyoga, rynkyoga, hormonyoga, krisyoga… ”

Jag tänker ta med mig Ray och den här härliga, underbara, fantastiska kvinnan Cissi, som är en av mina bästisar. Hoppas vi ses och håll tummarna.

Och förresten, på fredag har jag en Knipworkshop i Stockholm på Atmajyoti på Sigtunagatan. Här hittar du info och anmäler dig

-”Varifrån får du ditt protein?”
Oj, oj vad jag fått den här frågan många gånger när folk får veta att jag är vegetarian. Jag brukar svara att det finns proteiner i grönsaker, men jag kan se på deras ansiktsuttryck att de inte tror på det.  Här ger The Daily good svar på tal, för nog sjuttsingen får vi Protein från växtriket.

Läser det här i Expressen

Bakterielogiprofessorn Agnes Wold avlivar flera hälsomyter är liksom rubriken. Bland annat menar hon att vi inte mår bättre av att andas rätt:

”Nej, det är väldigt olämpligt att hålla på med andningsövningar, man
blir bara yr i huvudet. Det är koldioxidhalten som styr andningen, inte
syret som folk tror.
Du kan inte få in mer syre genom att andas mer.
Om man andas för mycket kan det i stället leda till hyperventilation
och efter ett tag börjar det sticka runt munnen och man får
muskelsammandragningar.”

Hennes svar känns bara dumt. Hon är professor. Har hon någonsin varit på en yogaklass. Har hon någonsin andats djupa och långa andetag? Jag vet inte hur många elever, inklusive jag själv som använt andningen som hjälp vid både ångest, illamående och vid smärta. Jag tänker också att ett helt gäng med barnmorskor måste sett alla dessa yogisar som kommer med sin förmåga att kontrollera sina andetag och som andas igenom förlossningssmärtor.
Det känns liksom som ännu ett bevis på att läkare och forskare och som i det här fallet professorer sitter på sina kammare och stirrar ner i sin egen forskning, liksom helt ointresserad av vad som händer på olika sjukhus både i Sverige, men också utomlands. Forskning som gjorts på andning. Jag blir så fascinerad. Pratar de inte, är man inte intresserad av nya rön, ny forskning.
Man kan skoja om det, men jag som varit sjuk och som varit så oerhört beroende av den här kompetensen som läkare och forskare i Sverige har, för mig blir det här svaret mig ännu mer påmind om hur jävla viktigt det är att lyssna på sig själv. Att jag är expert på mig, precis som du är expert på dig. Och när en professor svarar för mig så här dumt, så blir jag bara mer upprorisk. Ge inte bort din makt. Bara för att det är en människa i en vit rock framför dig, så har hen inte alla svaren.

Jag skulle inte vilja bjuda Agnes på några yogalektioner eller vad säger ni?

Hittade lite länkar till forskning här, men ni kan väl hjälpa mig att fylla på med mer forskning om andning. Tänkte att jag skulle skicka det till Agnes Wold

ARbetsmiljöforskning och andning
en-god-andning-kan-forbattra-folkhalsan-
Andningsfonden

 

Vardag. Kylan. Det där stretande fram och tillbaka i motvind. Jag är inte gjord för det här vädret. Jag vet det låter så klyschigt. Men jag mår så mycket bättre när värmen finns runt omkring mig. Det är som att livet blir lättare och roligare. Vardagen får guldkant.
Jag försöker sätta guldkant på de här grå dagarna. Göra dem lite mer skojiga. Roliga, mer värdefulla.
Men tappar det titt som tätt.
Livet är bra.Okej.
Visst finns det saker jag skulle vilja var annorlunda. Saker man inte kan skriva om på en blogg. Men som en kompis så uppmuntrande sa när jag deppade; tiden arbetar för dig.
Och så är det, man måste igenom de här grå dagarna. Trampa i det gråa snöslasket, vanka fram som en anka, liksom livrädd för att ramla. Man måste igenom de där dagarna, för de leder någonstans. Alla sagor ska ha ett fint slut. Positivitetstråket i mitt huvudet uppmanar mig att tänka att allt blir bra. Så glad för den där glada gumman/tjejen/kvinnan som sitter i mitt huvud. Hon som gillar bus, hon som älskar att skratta och dansa.
Hon hjälper mig genom att säga att det kommer att lösa sig. Att tiden arbetar för mig, inte emot mig.
Sitt ner i båten.
Det blir bra.
Som en godnattvisa som vaggar mig.
Allt blir bra, för att det måste, för att tiden vill dig väl. För att tiden arbetar för dig och inte emot dig.
Tiden.
Varje dag räknas.

Så tänker jag att vi svenskar ändå är ett vemodets folk. Vi hamnar så lätt där och den här årstiden, finns det nåt vemodigare? Har ni sett den här, Volvos nya kampanj  det stora vemodet rullar in.
Tror det är Monika Törnells låt, hoppas det är hon som sjunger.

Till alla andra som deppar och som sliter med att gå till jobbet varje dag. Till alla er som just nu tänker, jag orkar inte, fy fan vad det är trist. Jag säger bara det kommer en sommar och jävlar vad vi ska njuta, eller hur. Men innan låt oss njuta lite av det som är nu, vemodets tid.

Jag
la upp den här bilden på instagram för ett tag sedan. Jag skrev att min
kompis och kollega Anneli Hildonen hittar så ofta mig i sina bilder.
Att det oftast inte är bilderna eller posen där jag kanske tror att jag
är till min fördel. Nej, för hon plåtar i mellanrummen. Och att det är
där det händer, det riktiga.  Precis som i yogan. Det är liksom i den
där halva sekunden mellan in och utandning som den verkliga vilan
ligger. Där det är alldeles stilla.
Jag fortsatte och skrev nåt om
att det kanske är därför vi säger mellandagarna, dagarna mellan jul och
nyår. För det är i det där mellanrummet som det magiska händer. Och det
är så lätt att glömma det alla de här grå dagarna fram till solen
spricker fram.
I alla falla har jag svårt med det.
Jag längtar så väldans till varma dagar. Solen. Att ta cykeln och cykla till någon härlig strand. Ledighet på landet.
Försöker
påminna mig om det fantastiska. Det magiska också i just det där
mellanrummet mellan vinter och sommar. Att årstiderna finns där för att
hjälpa oss att njuta.

så tänker jag på den frostiga anslagstavlan vid busshållplatsen på landet.
Just nu är den extra vacker, nästan magisk. För på nåt sätt vittnar den
om att en sommar passerat och att det finns plats för en ny sommar.
Känns nästan som årsringar alla de där häftklamrarna och häftstiften.
Jag
lyckades njuta mitt i alla jävla cancerbehandlingar, nog sjuttsingen
ska jag kunna hitta lusten också i de här mellandagarna fram till solen
tittar fram.

Just nu gör jag en detox med Curlyfood
Cissi och FrontRaw Erika. Sådan lyx. Jag lovar att skriva mer om det i
helgen. Jag älskar deras mat och goda juicerna från Rawclarity Filippa.
Älskar.
Tänk bara att börja en morgon så här!

Här kan ni läsa om   kumbhaka-breath-pranayama-inhale-exhale-pausing

Så idag ska jag passa på att njuta i mellanrummet.

”and I said to my body, softly.
”I want to be your friend”
it took a long breath and replied,
”I have been waiting my whole life for this”
Nayyirah Waheed

De här raderna kom rätt in i mig. För nog sjuttsingen värderar vi huvudet mer. Av den stackars kroppen kräver vi däremot att den ska vara otröttlig, aldrig krångla, köra på i 180 och samtidigt ska den vara vältränad och snygg. Men att lyssna på den, känna efter. Nä, där vill vi inte lägga tid. Eller investera.
Men sanningen är att vi behöver lyssna på våra kroppar.
Låta den vila när den behöver vila.
Vårda och vara snäll mot den.
Vi måste värdera att ta hand om kroppen.

Varje dag efter mitt yogapass tackar jag min kropp och mitt hjärta. Mitt förhållande till min kropp blev mer innerligt efter att jag blev sjuk. Jag vet ju att jag måste ha med min kropp. Det är kroppen som tar mig igenom sjukdomar, sorger och besvär. Det är kroppen jag ska hedra, kanske lite mer än tanken.  Jag älskar att ta hand om min kropp. Älskar att smörja, smeka min kropp. Tänja och böja och bygga styrka i min kropp. Mitt tempel.
Och jag är försiktig med vad jag stoppar i min kropp.
Och vet ni man får gilla sig själv.

Om jag får råda. Se Dallas Buyers club. Jag bestämmer helt enkelt att ni måste se den och så ”snackar” vi efteråt. Vilken bra film, vilken viktig film och varför känns själva andemeningen igen?

Lite snabbt. Filmen som är verklighetsbaserad handlar om Ron Woodroof, rodeo-kungen som knullat runt och härjat med alkohol och droger i större delen av sitt liv. Machoheteron som fick både HIV och aids och som gavs 30 dagar kvar att leva, men med hjälp av alternativmedicin levde i sju extra år. Hela tiden motarbetad av läkare, läkemedelsföretag och framförallt av det amerikanske läkemedelsverket de som man tycker borde stå på patientens sida, men som snarare visade sig gå läkemedelföretagens ärende.
Varför känns det igen?
Jag är inte emot medicin, eller läkemedel. Men varför kan man inte samarbeta? Varför finns det inte möjlighet att välja alternativa vägar. Varför klassar man t ex iscador som ett läkemedel, men man får det ändå inte subventionerat på högkostnadskortet? Blä.

Igår la Malin Berghagen upp det här på sin instagram och vad glad jag blev!
Jag blir så glad av alla mejl, alla fina inlägg på bloggen, på facebook på instagram. Det värmer. För ibland när det känns motigt och man tycker att man kämpar hårt ja då är det som grädde på moset när man får uppmuntran och uppskattning utifrån. Så tack ni som läser. NI som följer mig både här och på instagram. Ni som läser mina böcker. tack, tack, tack.

I höstas fick jag frågan av Malin om jag ville skriva om min känsla för yoga i i hennes nya bok
Yoga, passion och närvaro i livet. Självklart, sa jag. Vilket erbjudande. Jag blev stolt som en tupp. Eller höna, kanske man ska säga?

Så en dag mitt under min rehabilitering kom Katarina di Leva ut till Järna och Vidarkliniken för att fotografera mig. Det var så spännande för hon hade verkligen tänkt till. Hade med sig en massa fina tunna papper i olika färger som hon rev och pressade mot en glasskiva som hon höll upp framför linsen. Ja, ni ser det skapade på nåt sätt en lite magisk känsla. Jag blev väldigt imponerad. Det passade också den dagen eftersom vädret var så dramatiskt och liksom regnet och ovädret hängde över oss.

Malins bok är verkligen vad ska jag säga innerlig, vackra bilder och fina texter.
Mina favoritbilder i boken är de ovan. Tycker att bilden när Malin går barfota i sin orangeröda klänning är så fin. Hon har en riktning, hon passerar alla de här människorna som gör den uppåtgående hunden. Hon är på väg.
Hennes bok handlar också om det. Om att följa sina steg, spelar ingen roll om de är långsamma eller snabba. Men att man har en riktning, att man vågar. Även om tröskeln känns svåröverstiglig så tar man klivet. Man vågar för att man måste.
Att leva ett liv är så svårt. Man gör så gott man kan. Man jobbar med sina inre demoner och den där rädda lilla flickan som blivit övergiven, lämnad. Hon som känt sig utanför, liten och ensam. Så försöker man stärka henne. Vissa av oss kanske känner det kallet, att man vill få med alla andra rädda, ledsna, små tjejer på vägen. Stärka, stödja. Det vill Malin.
Lite, vågar jag, så vågar du.
För vi vill alla blomma, bli det allra bästa av oss själva, men stjälken måste vara stadig för att den ska palla alla stormar som livet också erbjuder.
Malin älskar, liksom jag också Frida Kahlo. När jag pluggade konst på gymnasiet var jag så fascinerad av hennes konst. Av hur hon målade sin ärrade kropp. Hur hon hela tiden målade sina känslor och tankar utifrån sig själv. Jag tror vi båda gillar Frida för just det. Att hon vågar vara både stark och liten. Att hon visar sina svagheter och ”tillkortakommande”, men att hon gör det med en stolthet och en skönhet.
En dag ska jag vara modig nog att visa min ärrade kropp, liksom medaljerna på min kropp. En dag.
Tack Malin för att du så generöst bjöd in mig i din bok. Jag uppskattade det väldigt mycket. Tack!

P.s såg ni det här i Aftonbladet igår? Nils tog till yoga och rom

Det bästa man har det sätter man bordet…Nä, men skämt å sidor, det bästa du har är du själv. Glöm aldrig det!

Läste (hittar inte artikeln just nu) om två läkare/forskare som var
oense om huruvida socker var beroendeframkallande. Och så är det. Många
nya rön. Ena dagen är kaffe farligt, för att en vecka senare vara något
som man måste dricka för att slippa än det ena, än det andra. Klart man
blir tossig.

Jag förlitar mig inte på forskning. Inte helt och
fullt. För jag vet att man kan alltid vända på forskning. Och som
journalist vet man att frågan är viktig för svaret.
Man kan typ vända och vrida på forskning så att utfallet blir det man vill. Dessutom kostar forskning en massa och vem bekostar forskningen? Jo, oftast de som har pengar eller de som kan få ut nåt av forskningen. Läs tjäna pengar. Läkemedelsbranschen är en av de rikaste branscherna, de bekostar mycket forskning och stöder också Cancerfonden.  Och ja, jag har blivit så luttrad att jag inte tror att de är snälla och vill hitta botemedlet. De vill tjäna pengar. De vill hålla oss beroende av medicin på något sätt.
Alla läkemedel har biverkningar. Vissa läkemedel måste vi ta. Men behöver vi ta allt de föreskriver?
Och borde vi inte ha hittat botemedlet?
Och varför motarbetas alla de som forskar och letar efter alternativa lösningar? Borde man inte samarbeta?
Så läser jag den här texten…

Min uppmaning
är att man ska våga tänka själv. Känna efter vad som känns bra för en själv och så mycket man kan ta reda på mer fakta. Och tyvärr är det ju så,  det kommer alltid finnas forskare som säger att kaffe är farligt och andra som säger att det är bra.

Därför måste man börja tänka själv och hur tänker man själv? Jo, man går ut på nätet och läser de olika forskningarna. Läser vad folk skriver och väger för och nackdelar.

Jag är tacksam för att min mamma är kemist, som i sin tur var dotter till en psykiatiker/läkare som var intresserad av bakterier. Jag kan än i dag komma ihåg hur min morfar ondgjorde sig över det slentrianmässiga ”utskrivandet” av antibiotika. Och ja, han fick ju rätt. Antibiotika är bra, men ska inte överkonsumeras. 

Som det här med detox. Det kommer alltid att vara delade meningar om att detoxa.
Vad som är rätt och vad som är bra.
Vem kan säga vad som är rätt? Och hur kan man veta om man inte provar själv.
Jag vet vad som funkar för mig. Det handlar om att må bra.
Att äta mer grönt och inte en massa mjölkprodukter och gluten och sånt som gör att man känner sig tung. Förut trodde jag att vara mätt är detsamma som att typ hamna i koma. Då hade man ätit tillräckligt. Idag vet jag att jag mår bättre, känner mig lättare i kroppen, sover bättre och vaknar piggare om jag äter lätt, dvs mer grönt och så mycket det går och man orkar råa grönsaker.
Clean eating kommer att bli den nya trenden efter raw food.

Ni vet Erika som valdes ut av mig och tidningen Amelia? Hon är nu mitt uppe i sin tio dagars detox. Har varit så kul att följa henne. Här kan du läsa Erika bloggar om sin detox

Sedan sommaren 2012 har jag varje morgon druckit en kopp med hett vatten med en halv pressad citron och jag tänker fortsätta med det.För jag tycker att det funkar på mig.

Men en vana jag har och som jag tänker hålla kvar vid. Det är en grön juice om dagen. Mitt livselixir. Älskar att fylla mig med klorofyll. I love green.