Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Ibland får jag frågan om jag har en bucketlist, så tänker jag efter. Nä, undrar om jag nånsin haft en bucketlist. När jag var sjuk var min bucketlist att bli frisk och jag hade en stark målbild att jag låg i sängen på landet – frisk.
Jag höll fast i den målbilden så hårt jag kunde även när tvivlet satte in.
Målbilder är bra.
Ungefär som att man ska inte ha förlossningen som målbild när man är gravid, utan stunden när man ligger där med sin lilla bebis i famnen.
Lite så där, igenom och framme.

Men det är väl ingen bucketlist. Eller?
Ha du gjort en bucketlist?
Alltså att man gör saker som man önskat och drömt om, och att man förhoppningsvis gör de innan man dör.

Jag fick frågan nyligen i en intervju och jag svarade så klart att jag inte gjort någon och just då i den stunden kände jag att leva här och nu och njuta av det var min största utmaning och önskan. Men nu när jag tänkt efter en stund kom jag på lite fler grejer så här är min bucketlist, och det är ju meningen att man ska bocka av när man gjort, varit med om det som står där. Så jag satte mig ner och började skriva mina önskningar och drömmar. Och oj, det visade sig att det var mycket jag vill göra. Den här listan lär bli längre allteftersom, snarare en never-ending-bucket-list…

Min bucketlist
* Ta körkort
Resa till: Belize (alltid drömt om) Los Angeles (också alltid drömt om) Tibet, Auroville i Indien, Rio de Janeiro, Hawaii (drömt om sedan jag var barn och såg filmerna med Elvis)
Överhuvudtaget vill jag resa mer, se mer, uppleva olika länder och kulturer.
* Bo i ett land under en längre tid.
* Skriva en deckare
* Skriva ett filmmanus
* Skriva en bestseller
* Jobba med kvinnor/tjejer(barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp
* Starta ett barnhem
* Införa knipmedvetenhet redan på Idrottslärarutbildningen
* Jobba med kvinnliga interner på fängelse
* Bli rik – den önskan blev stark när jag blev sjuk. Att ha pengar tror jag underlättar mycket om och när man blir sjuk. Vill aldrig hamna i den situation som jag hamnade i, att ha världens sämsta sjukpeng.
* Åka till ett levande föda center – gärna utomlands
* Jobba med film
* Lyfta min vikt i marklyft
* Starta ett produktionsbolag
* Bli riktigt bra på att laga vego/rawfood/livingfood
* Öppna ett grönt kafe
* Starta en skola
* Skriva klart boken jag skrivit på i fem år
* Gå på händer
* Vara programledare för ett kvinnoprogram som jag har hundra procent delaktighet i
* Bli mormor
* Leva tills jag fyller hundra – frisk

Men framförallt önskar jag att jag aldrig blir en sån som bara går förbi någon som ligger utslagen i en snödriva. Som här Gode gud låt mig aldrig bli så.

Fast å andra sidan går jag varje dag förbi romerna som sitter i gathörnen där vi bor och vad ska jag säga. Vet ni, känns på nåt sätt så himla förmätet att skriva en bucketlist med en massa önskningar när jag tänker på dem. För i min värld så visst är det önskningar och drömmar som jag så ”bortskämt” ändå kan drömma om. Det finns liksom en möjlighet. Jag är inte född med silversked i mun, men jag är född in i ett sammanhang där jag vet att det finns en möjlighet för mig att göra det jag vill.

Men vilken är bucketlistan för de som tar sig till det här kalla landet för att i kylan i regn och snö tigga i ett gathörn.
Då känns allt så orättvist och dumt och jag vill nästan be om ursäkt för min bucketlist. Men det tjänar ju ingen på.

Det är så roligt att ha Knipworkshops. Igår hade jag en på Atmajyoti, så kul att så många tjejer vill börja sin helg med att knipa. Och det roligaste var att jag fick höra från flera ”Vilken mysig kväll”. Så jag kanske ska byta namn på min knipworkshop. Kanske döpa om det till Mysfredag…

Nästa workshop går av stapeln 18 februari på Mias Yogastudio i Sundbyberg och du hittar med info och anmäler dig här.

Om vi tjejer fattade vilken skatt och kanske framför allt vilken kraft som finns i vår bäckenbotten, så skulle alla lägga mer tid på att knipa, jympa sitt underliv. Kanske som den här tjejen. Uj, uj vilken stark tjej och vilken stark pc-muskel.

Den här tjejens mission är att få tjejer att knipa. Kim Anami reser jorden runt och lyfter saker med
sina slidmuskler. Till exempel en surfbräda som hon band fast i en knipkula för att kunna lyfta den.

L’ultima cena = sista måltiden.
Igår avslutades den cleanse jag gjort med Erika från Frontraw och Cissi från Curlyfood i åtta dagar med en middag för oss deltagare. Det har varit så himla lyxigt att få lagad mat varje dag. Och inte vilken mat som helst, utan mat med det där lilla extra som gör att man längtar till varje måltid.

För mig har det varit så skönt att den här veckan, som i sig varit väldigt stressig, då jag flängt fram och tillbaka och gjort hundra saker. Att då veta att jag varje dag visste att jag skulle äta näringsrikt och bra, dessutom mat tillagad med kärlek, ja, det tog ju bort det stressmoment, som tyvärr matlagning ibland kan bli. Men främst har jag fått inspiration.

Det som jag tycker är häftigt med den gröna maten är att det på många sätt är obruten mark. Att det inte finns några regler, egentligen, om hur det ska vara eller göras. Och att det är kvinnorna som dominerar på den gröna kockscenen. Huka er alla gamla kockgubbar som gjort er hundratjugonde grillkokbok, eller såsochpotatiskokbok, ha, ni är passe. För jag tror att folk börjar bli mer medvetna och även om man kanske inte vill bli heltidsvegan eller vegetarian, så vill man få n mer grönt i sin matlagning.
I alla fall hoppas jag det.

Och mm man sneglar på det gångna årets bokutgivning och kommande så är det många gröna titlar. Vad härligt det är.

Bland annat kommer Erika ut med en dessertbok, så håll utkik.
Och vill du äta tjejernas mat och bor i Stockholm så har Yogayama, Eat, Atmajyoti lunchlådor från Curlyfood. Och på tisdagar kan du sitta i köket på Hagagatan där maten görs och äta lunch. Det rekommenderar jag varmt.

Cissi har i många år åkt med yogastudion Atmajyoti till Mallorca och lagat mat på deras yogaresor. Jag har varit med flera gånger och jag kan säga att jag aldrig blivit besviken på maten.

Tänkte ni skulle få se lite matbilder från min vecka.

omfattande-fusk-vid-godkannandet-av-lakemedel-avslojat-876-mediciner-forbjuds/

Hoppas några journalister tar sig an det här, då kan man kanske också passa på att ta reda på hur många som dör, får skador, fruktansvärda biverkningar av alla mediciner och läkemedel, som i sin tur ger patienten ännu en diagnos.

Jag är så klart inte emot mediciner eller läkemedel. Men tänker att även läkemedelsbranschen måste genomgå samma syning som alternativmedicinen, som de i många fall kallar kvacksalveri.
Eller vad säger ni?

Så här såg jag ut på förra årets Mappiegala. Det var första gången jag var där och förra året var också det år jag blev mappie.
Jo, för mappie är en ålder och dit hör man inte förrän man fyllt 50 och det gjorde jag i somras.
Men just nu är det fjärilar och lite småspännande känslor i magen eftersom jag är nominerad som årets mappie i klassen Vardagshjälte KOlla här.
Nomineringen lyder: ”Karin BJörkegren Jones, 50 visar vad yoga kan betyda i nöd och lust; kärleksyoga, knipyoga, rynkyoga, hormonyoga, krisyoga… ”

Jag tänker ta med mig Ray och den här härliga, underbara, fantastiska kvinnan Cissi, som är en av mina bästisar. Hoppas vi ses och håll tummarna.

Och förresten, på fredag har jag en Knipworkshop i Stockholm på Atmajyoti på Sigtunagatan. Här hittar du info och anmäler dig

-”Varifrån får du ditt protein?”
Oj, oj vad jag fått den här frågan många gånger när folk får veta att jag är vegetarian. Jag brukar svara att det finns proteiner i grönsaker, men jag kan se på deras ansiktsuttryck att de inte tror på det.  Här ger The Daily good svar på tal, för nog sjuttsingen får vi Protein från växtriket.

Läser det här i Expressen

Bakterielogiprofessorn Agnes Wold avlivar flera hälsomyter är liksom rubriken. Bland annat menar hon att vi inte mår bättre av att andas rätt:

”Nej, det är väldigt olämpligt att hålla på med andningsövningar, man
blir bara yr i huvudet. Det är koldioxidhalten som styr andningen, inte
syret som folk tror.
Du kan inte få in mer syre genom att andas mer.
Om man andas för mycket kan det i stället leda till hyperventilation
och efter ett tag börjar det sticka runt munnen och man får
muskelsammandragningar.”

Hennes svar känns bara dumt. Hon är professor. Har hon någonsin varit på en yogaklass. Har hon någonsin andats djupa och långa andetag? Jag vet inte hur många elever, inklusive jag själv som använt andningen som hjälp vid både ångest, illamående och vid smärta. Jag tänker också att ett helt gäng med barnmorskor måste sett alla dessa yogisar som kommer med sin förmåga att kontrollera sina andetag och som andas igenom förlossningssmärtor.
Det känns liksom som ännu ett bevis på att läkare och forskare och som i det här fallet professorer sitter på sina kammare och stirrar ner i sin egen forskning, liksom helt ointresserad av vad som händer på olika sjukhus både i Sverige, men också utomlands. Forskning som gjorts på andning. Jag blir så fascinerad. Pratar de inte, är man inte intresserad av nya rön, ny forskning.
Man kan skoja om det, men jag som varit sjuk och som varit så oerhört beroende av den här kompetensen som läkare och forskare i Sverige har, för mig blir det här svaret mig ännu mer påmind om hur jävla viktigt det är att lyssna på sig själv. Att jag är expert på mig, precis som du är expert på dig. Och när en professor svarar för mig så här dumt, så blir jag bara mer upprorisk. Ge inte bort din makt. Bara för att det är en människa i en vit rock framför dig, så har hen inte alla svaren.

Jag skulle inte vilja bjuda Agnes på några yogalektioner eller vad säger ni?

Hittade lite länkar till forskning här, men ni kan väl hjälpa mig att fylla på med mer forskning om andning. Tänkte att jag skulle skicka det till Agnes Wold

ARbetsmiljöforskning och andning
en-god-andning-kan-forbattra-folkhalsan-
Andningsfonden

 

Vardag. Kylan. Det där stretande fram och tillbaka i motvind. Jag är inte gjord för det här vädret. Jag vet det låter så klyschigt. Men jag mår så mycket bättre när värmen finns runt omkring mig. Det är som att livet blir lättare och roligare. Vardagen får guldkant.
Jag försöker sätta guldkant på de här grå dagarna. Göra dem lite mer skojiga. Roliga, mer värdefulla.
Men tappar det titt som tätt.
Livet är bra.Okej.
Visst finns det saker jag skulle vilja var annorlunda. Saker man inte kan skriva om på en blogg. Men som en kompis så uppmuntrande sa när jag deppade; tiden arbetar för dig.
Och så är det, man måste igenom de här grå dagarna. Trampa i det gråa snöslasket, vanka fram som en anka, liksom livrädd för att ramla. Man måste igenom de där dagarna, för de leder någonstans. Alla sagor ska ha ett fint slut. Positivitetstråket i mitt huvudet uppmanar mig att tänka att allt blir bra. Så glad för den där glada gumman/tjejen/kvinnan som sitter i mitt huvud. Hon som gillar bus, hon som älskar att skratta och dansa.
Hon hjälper mig genom att säga att det kommer att lösa sig. Att tiden arbetar för mig, inte emot mig.
Sitt ner i båten.
Det blir bra.
Som en godnattvisa som vaggar mig.
Allt blir bra, för att det måste, för att tiden vill dig väl. För att tiden arbetar för dig och inte emot dig.
Tiden.
Varje dag räknas.

Så tänker jag att vi svenskar ändå är ett vemodets folk. Vi hamnar så lätt där och den här årstiden, finns det nåt vemodigare? Har ni sett den här, Volvos nya kampanj  det stora vemodet rullar in.
Tror det är Monika Törnells låt, hoppas det är hon som sjunger.

Till alla andra som deppar och som sliter med att gå till jobbet varje dag. Till alla er som just nu tänker, jag orkar inte, fy fan vad det är trist. Jag säger bara det kommer en sommar och jävlar vad vi ska njuta, eller hur. Men innan låt oss njuta lite av det som är nu, vemodets tid.

Jag
la upp den här bilden på instagram för ett tag sedan. Jag skrev att min
kompis och kollega Anneli Hildonen hittar så ofta mig i sina bilder.
Att det oftast inte är bilderna eller posen där jag kanske tror att jag
är till min fördel. Nej, för hon plåtar i mellanrummen. Och att det är
där det händer, det riktiga.  Precis som i yogan. Det är liksom i den
där halva sekunden mellan in och utandning som den verkliga vilan
ligger. Där det är alldeles stilla.
Jag fortsatte och skrev nåt om
att det kanske är därför vi säger mellandagarna, dagarna mellan jul och
nyår. För det är i det där mellanrummet som det magiska händer. Och det
är så lätt att glömma det alla de här grå dagarna fram till solen
spricker fram.
I alla falla har jag svårt med det.
Jag längtar så väldans till varma dagar. Solen. Att ta cykeln och cykla till någon härlig strand. Ledighet på landet.
Försöker
påminna mig om det fantastiska. Det magiska också i just det där
mellanrummet mellan vinter och sommar. Att årstiderna finns där för att
hjälpa oss att njuta.

så tänker jag på den frostiga anslagstavlan vid busshållplatsen på landet.
Just nu är den extra vacker, nästan magisk. För på nåt sätt vittnar den
om att en sommar passerat och att det finns plats för en ny sommar.
Känns nästan som årsringar alla de där häftklamrarna och häftstiften.
Jag
lyckades njuta mitt i alla jävla cancerbehandlingar, nog sjuttsingen
ska jag kunna hitta lusten också i de här mellandagarna fram till solen
tittar fram.

Just nu gör jag en detox med Curlyfood
Cissi och FrontRaw Erika. Sådan lyx. Jag lovar att skriva mer om det i
helgen. Jag älskar deras mat och goda juicerna från Rawclarity Filippa.
Älskar.
Tänk bara att börja en morgon så här!

Här kan ni läsa om   kumbhaka-breath-pranayama-inhale-exhale-pausing

Så idag ska jag passa på att njuta i mellanrummet.

”and I said to my body, softly.
”I want to be your friend”
it took a long breath and replied,
”I have been waiting my whole life for this”
Nayyirah Waheed

De här raderna kom rätt in i mig. För nog sjuttsingen värderar vi huvudet mer. Av den stackars kroppen kräver vi däremot att den ska vara otröttlig, aldrig krångla, köra på i 180 och samtidigt ska den vara vältränad och snygg. Men att lyssna på den, känna efter. Nä, där vill vi inte lägga tid. Eller investera.
Men sanningen är att vi behöver lyssna på våra kroppar.
Låta den vila när den behöver vila.
Vårda och vara snäll mot den.
Vi måste värdera att ta hand om kroppen.

Varje dag efter mitt yogapass tackar jag min kropp och mitt hjärta. Mitt förhållande till min kropp blev mer innerligt efter att jag blev sjuk. Jag vet ju att jag måste ha med min kropp. Det är kroppen som tar mig igenom sjukdomar, sorger och besvär. Det är kroppen jag ska hedra, kanske lite mer än tanken.  Jag älskar att ta hand om min kropp. Älskar att smörja, smeka min kropp. Tänja och böja och bygga styrka i min kropp. Mitt tempel.
Och jag är försiktig med vad jag stoppar i min kropp.
Och vet ni man får gilla sig själv.