never-ending-bucketlist

Ibland får jag frågan om jag har en bucketlist, så tänker jag efter. Nä, undrar om jag nånsin haft en bucketlist. När jag var sjuk var min bucketlist att bli frisk och jag hade en stark målbild att jag låg i sängen på landet – frisk.
Jag höll fast i den målbilden så hårt jag kunde även när tvivlet satte in.
Målbilder är bra.
Ungefär som att man ska inte ha förlossningen som målbild när man är gravid, utan stunden när man ligger där med sin lilla bebis i famnen.
Lite så där, igenom och framme.

Men det är väl ingen bucketlist. Eller?
Ha du gjort en bucketlist?
Alltså att man gör saker som man önskat och drömt om, och att man förhoppningsvis gör de innan man dör.

Jag fick frågan nyligen i en intervju och jag svarade så klart att jag inte gjort någon och just då i den stunden kände jag att leva här och nu och njuta av det var min största utmaning och önskan. Men nu när jag tänkt efter en stund kom jag på lite fler grejer så här är min bucketlist, och det är ju meningen att man ska bocka av när man gjort, varit med om det som står där. Så jag satte mig ner och började skriva mina önskningar och drömmar. Och oj, det visade sig att det var mycket jag vill göra. Den här listan lär bli längre allteftersom, snarare en never-ending-bucket-list…

Min bucketlist
* Ta körkort
Resa till: Belize (alltid drömt om) Los Angeles (också alltid drömt om) Tibet, Auroville i Indien, Rio de Janeiro, Hawaii (drömt om sedan jag var barn och såg filmerna med Elvis)
Överhuvudtaget vill jag resa mer, se mer, uppleva olika länder och kulturer.
* Bo i ett land under en längre tid.
* Skriva en deckare
* Skriva ett filmmanus
* Skriva en bestseller
* Jobba med kvinnor/tjejer(barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp
* Starta ett barnhem
* Införa knipmedvetenhet redan på Idrottslärarutbildningen
* Jobba med kvinnliga interner på fängelse
* Bli rik – den önskan blev stark när jag blev sjuk. Att ha pengar tror jag underlättar mycket om och när man blir sjuk. Vill aldrig hamna i den situation som jag hamnade i, att ha världens sämsta sjukpeng.
* Åka till ett levande föda center – gärna utomlands
* Jobba med film
* Lyfta min vikt i marklyft
* Starta ett produktionsbolag
* Bli riktigt bra på att laga vego/rawfood/livingfood
* Öppna ett grönt kafe
* Starta en skola
* Skriva klart boken jag skrivit på i fem år
* Gå på händer
* Vara programledare för ett kvinnoprogram som jag har hundra procent delaktighet i
* Bli mormor
* Leva tills jag fyller hundra – frisk

Men framförallt önskar jag att jag aldrig blir en sån som bara går förbi någon som ligger utslagen i en snödriva. Som här Gode gud låt mig aldrig bli så.

Fast å andra sidan går jag varje dag förbi romerna som sitter i gathörnen där vi bor och vad ska jag säga. Vet ni, känns på nåt sätt så himla förmätet att skriva en bucketlist med en massa önskningar när jag tänker på dem. För i min värld så visst är det önskningar och drömmar som jag så ”bortskämt” ändå kan drömma om. Det finns liksom en möjlighet. Jag är inte född med silversked i mun, men jag är född in i ett sammanhang där jag vet att det finns en möjlighet för mig att göra det jag vill.

Men vilken är bucketlistan för de som tar sig till det här kalla landet för att i kylan i regn och snö tigga i ett gathörn.
Då känns allt så orättvist och dumt och jag vill nästan be om ursäkt för min bucketlist. Men det tjänar ju ingen på.

0
0