För knipet är så viktigt. Så knip dig snygg, stark och stolt och få ett bättre sexliv på köpet
 |
| Här är utsikten från frukosten på fantastiska Palmgrove i Ashwem i norra Goa. Det här så ursnyggt inredda hotellet drivs av svenska Eva, som är en klippa. Hon tipsar om allt från var man kan köpa snygga kläder, till billiga mattor och bästa homeopaten i stan. |
 |
| Bland annat lyckades hon se till att jag fick lite gröna juicer som en rysk tjej kallpressar |
 |
| I två dagar drack jag gröna juicer, mycket härligt när man precis landat och har ont i kroppen |
 |
| min just nu favorit, min homeopat dr Fernandez hade en filial i Arambol dit jag tog mig. Hittade den här fina bänken. Jag sitter mellan peace and joy som någon lite finurligt påpekade på mitt instagram. Ni följer väl mig där? Här hittar ni mig |
 |
| Jag tror ju på mirakel, så just nu tror jag att Indien ska läka mig. Så måste det bli. Och framförallt dr Fernandez. |
 |
| Här är ryska Kira som pressar gröna juicerna |
 |
| På stranden träffade vi Lalita som säljer sjalar och annat. Hon drömmer om snö, lite mer kyla i sitt liv. Därför han hon tatuerat en snöflinga på ena handen och på den andra en trädgård. |
 |
| Här är allra bästa Eva som driver Palm grove |
 |
| Varje juice hade en sån här handskriven lapp och en liten blomma. |
 |
| älskar strandliv |
 |
| men framförallt älskar yoga |
Jag är i Indien med Anneli. Hinner inte skriva så mycket eftersom vi är på jobb. Dels ska vi göra reportage för tidning och fota för nya boken som kommer i januari 2016. Första gången jag är i Indien och plåtar för någon av mina böcker. Det är väldigt härligt. Men tyvärr är min arm fortfarande så svullen och det gör mig både ledsen och irriterad. Det är tufft att ha en arm som hela tiden gör sig påmind. Det spänner och drar och värker. Enda gången det känns någorlunda som förr är typ mitt i natten. Är inte det märkligt. Men det är då kroppen rensar och kanske är det bara då som mitt lymfsystem funkar. Vad vet jag men jag ska ta reda på mer, för jag tycker det är så jävlaskitihelvete orättvist att vi kvinnor som genomgått alla de här skitjobbiga behandlingarna som vi gör när vi får bröstcancer, också ska behöva åka på lymfödem. Kan det inte bara vara över så vi kan få må bra.
Jag har skickats hem både från akuten och vårdcentralen med en arm som gör ont och som spänner och som är vätskefylld med orden det är normalt. Det har lovat att skriva upp mig för en remiss till lymfexperter. Men, jag träffade en lymfexpert precis när jag opererats och jag blev inte så imponerad. Jag är så besviken på eftervården inom landstinget och tycker inte att det ska behöva vara så att man ska behöva vända sig till välgörenhet för att må bra.
Här i Indien har jag träffat en homeopat som tar sig an mig, så nu hoppas jag på mirakel. Jag lovar att berätta mer.
Nu har vi landat i Purple Valley, ni ska få rapport. Men följ mig som sagt på instagram för där lägger jag oftare upp bilder.
Det har varit så mycket för mig den senaste tiden.
Det snurrar. Det vet ni.
Allt åt rätt håll, men det snurrar och det sätter sig i min högra arm. Den svullnar. Jag har varit typ varenda dag hos Lars-olof på Aaa-kliniken. Vågar inte tänka på hur mycket jag lagt ner på min rehab.
Jag börjar tröttna på att hela tiden stärka upp, hjälpa kroppen. Träna, träna, yoga. Och så ändå få bakslag, bli sjuk, armen svullnar upp. Hela tiden upp igen, tänk positivt. Upp igen.
Men jag kan inte hjälpa det, jag tänker när kommer mina sötebrödsdagar?
I morgon, när jag kliver på planet och landar i ett varm land. Varm vind mot huden. Saltvatten. God mat. Färsk kokosnöt. Håret som flyger när jag kör runt på min moppe.Låt det bli fina dagar.
Jag har också haft ett stort och viktigt beslut att ta. Hur gör jag med operation. Hur ställer jag mig? Jag har ingen överskottshud de kan ta. Jag vill inte ta en muskel. De avråder mig från implantat, för att min hud är tunn för att jag gjort strålning. Så vi började fundera på att ta fett från delar av kroppen och bygga ett bröst. Men en fettsugning kan gå fel och jag vill inte tappa känseln på fler ställen på min kropp. Nu har jag bestämt att ta ner mitt vänsterbröst, så att inte skillnaden blir så markant. Jag tror att det här beslutet också satt sig i min kropp. i min arm.
Allt är liksom stress. För stress är inte bara det du kan ta på, som att du jobbar för mycket. Att du har det jobbigt hemma eller i någon annan relation. Stress kan vara också tankesnurret som finns där. Som du går och tänker på men inte talar om för alla. Sånt som väcker dig mitt i natten och gör det svårt att somna om.
Alla de där tankarna som nästan är förbjudna att tänka.
Din inre oro.
Blä.
Nä nu åker jag till Indien och hoppas på värme sol och skratt och ingen ond och svullen arm.
Sötebrödsdagar helt enkelt.
 |
| Så här kunde det se ut efter en massage, det här är Vidarkliniken för mig. Värme och snälla händer |
För ett tag sedan fick jag ett mejl om jag ville bli intervjuad för deras tidning, inför deras jubileum, här kan ni läsa.
Har du möjlighet och har varit sjuk ansök om rehab här, det gör du via din läkare. Och tyvärr kan inte alla landsting ge den möjligheten. Men om du ställer frågan kanske de får upp ögonen för att fler människor vill det alternativa. För det ställer också indirekt krav på eftervården tänker jag.
Men man kan åka på besök. En helg i YtterJärna. Bo på hotellet och gå runt i den vackra fantastiska trakten. Fika på Kulturhuset i Ytterjärna, köpa grönsaker på Nibble handelsträdgård. Jag lover det är vackert. Fantastiskt.
 |
|
| Jag är så tacksam för min tid på Vidarkliniken. Hurra och grattis för dina 30 år, låt det bli minst 30 till. LÅt det alternativa få spira och växa, precis som jag kände att jag gjorde när jag blev sedd på riktigt. |
Det pratas så väldans om vad yoga är och jag tror att det finns precis lika många varianter på vad som är yoga, som det finns människor. Och att precis när man kanske tror att man hittat yogan så förändras man och behöver nåt annat, som man också kan hitta i yogan.
Att yoga är större än oss, vidare och rymmer så mycket.
Ungefär som att fråga sig.
Vad är kärlek.
Vad är lycka.
Vi är alla olika och precis som vissa människor vill bli knådade med hårda nypor på sin massage, finns de dom som bara vill ha lätta smekningar. Och även det kan ändras för en människa under ens livstid. En del vill gå till en kiropraktor och andra till en naprapat. Och ofta hör man den som gillar naprapaten eller vise versa säga, men det är bättre med det här. Det andra är så hårt, det är inte bra att knäcka, eller det andra är för lätt, ger ingenting.
Folk är olika. Gillar olika. Men eftersom vi förändras under tid, så förändras också det. Det enda man i slutändan vet efter lång tid som lärare är att man egentligen inget vet. Och att det faktiskt är okej. De finaste lärarna jag haft är de som tittat på mig med den varma, ofta lite barnsliga blicken och sagt; jag vet inte, vad tror du? Och när jag börjar babbla, kanske de säger. Där ser du, du vet vad som är bra för dig. Och jag tror att det är dit vi vill, att vi vill hitta den där platsen inom oss där vi vågar lita på den inre rösten och att den inte är färgad av att ”veta bäst”, ”fördomar” ”bitterhet” ”avund” ”rädsla”eller vilka känslor som ibland lyckas driva en.
Jag följer Stenmarskbilder på instagram. Ibland så får han verkligen till det. Tyckte att den här litegran kunde appliceras på hur vi tänker om VÅR yoga.
och så får det vara. Min känsla för yoga är varken finare eller bättre, den är inte heller sämre för att jag gillar att vara på bild. Att jag tänker i bilder. Att jag gillar att förmedla via bilder och ord. Jag och Anneli som plåtat de flesta av mina böcker skickar ofta bara en bild till varandra. Behöver inte skriva nåt. Den andra fattar. Vi pratar genom bilder.
Jag älskar Frida Kahlo, alltid gjort. När jag gick på estetisk linje, hade lite konstdrömmar en gång i tiden, på gymnasiet drömde jag om att åka till Mexiko och till hennes hem, som numera är ett museum. Jag kom till Mexiko, men museet finns fortfarande kvar att besöka. Ibland tänker jag. Undra hur Frida Kahlo hade använt instagram eller internet överhuvudtaget. Hon som alltid ville förmedla kroppen i sina bilder. Sin kropp. Allt som hennes kropp varit med om. Alla operationer, sorger men också glädje. Finns så mycket nakenbilder på henne. Hon måste varit så oerhört provocerande. Nästan som yogagirl, eller nån annan i dagens yogamediavärld. Kroppen är laddad. Kvinnokroppen är jätteladdad, helt uppenbart. Så laddad att en kvinna, en yogastudioägarinna likställde yogatjejer som visar upp sina yogaställningar i bikini som porr och typ ett blowjob i en porrfilm. Märklig koppling. 
Men alla har vi olika behov, förutsättningar att komma åt det där tanksnurret. Rena, rena och röja sin kropp, själ och sinnet. Jag vet till exempel att jag behöver göra den mer fysiska formen av yoga för att stilla mitt sinne och mina tankar. Efter alla cancerbehandlingar känner jag sådan kärlek för den här kroppen. Älskar att den är stark och flexibel på samma gång. Så många som hörde av sig när jag var under behandlingarna och sa, jag känner att du ska göra mer meditativ yoga och jag blir oroad att du gör ashtangayoga. Och jag kände att det här är vad jag vill göra. Det här är bra för mig, men varför ska jag ens behöva försvara det. Varför förutsätter folk att jag inte lyssnar på min röst. Varför tror människor alltid att det vet bäst, att de hittat det rätta och det är väl okej. Men det som passar mig passar inte någon annan. Vi är olika och vi har olika behov och olika vägar till att hitta den där diamanten inom oss.
Jag får så många mejl och ofta hinner jag inte svara på mejlen. Hoppas ni har förståelse för det. Men tänkte att jag lägger en del mejl som andra kanske kan känna igen sig här på bloggen:
Hej Karin, vill verkligen börja med att tacka dig för en fin blogg och fina inlägg. Dom känns så äkta och ärliga. …jag kom i kontakt med yoga för två år sen, på riktigt. Jag hade testat innan men aldrig riktigt förstått hur det skulle kännas och vad som skulle hända. det kändes meningslöst tills för två år sen. nåt hände och jag vågade hänge mig fullt ut. Tänkte höra med dig som förstår yogan och dess läkande effekt, om du har några kloka råd. …sen jag började med yogan märker jag att jag vågat komma närmre mina känslor. De blir oxå mer tydliga när jag upplever dom. Jag menar, om jag blir sårad eller besviken eller liknande så känner jag känslorna så himla starkt i kroppen, det blir som en låsning liksom… tungt att andas o klump i magen liksom… Innan jag började med yogan så satte sig känslorna mer i huvudet, jag tänkte mer liksom och inte vågade känna efter. …jag vet att det är bra att möta sina känslor men gör man det bäst i meditation? finns det nåt mantra man kan säga eller ska man bara sitta tyst och känna och låta det va liksom? ibland vet jag inte om jag bara ska låta känslorna va eller om jag ska jobba med dom? …jag tänker ofta på att man ska vända jobbigt till att känna kärlek, likaså om jag blivit sårad av en nära vän, ska jag då öva på att känna kärlek istället? förlåt för ett rörigt mail men du kanske har någon övning eller nåt att rekommendera? å sen undrar jag om du håller yoga-lektioner i Båstad nåt på sommaren? varm hälsning, //J
Svar: Gud vad härligt att du hittat yogan. Oj, vad jag gråtit, skrattat, känt märkliga både glada och mindre glada känslor under ett yogapass, men också före och efter. KÄnslor som vaknar till liv i kroppen, för att man kanske gått djupt in i en rörelse och där någonstans hittat den där känslan. Jag tror ju på att känslor, rädslor och allt vi varit med om både omedvetet och medvetet gärna kapslar in sig i kroppen och att yoga är så bra för att lufta det där. Vi bär ju på dem omedvetet, kanske bra att de plötsligt blir synliga. vad vet jag. Viss yoga är ju meditation i rörelse, så du får nästan pröva dig fram. Att bara sitta och andas och tänka på varje andetag, som jag andas in jag andas ut. Kan vara en form av meditation. Kommer det tårar låt dem rinna. bara var i din andning. Det finns många fina meditationer på nätet. Du kan söka på hjärtmeditation, eller vad det är som känns viktigt för dig just nu. Jag gör det ofta. Det är jättehärligt. Lycka till
Angående Båstad som jag får många frågor om. Jag kommer inte till Båstad i sommar, så vida inte någon bjuder in mig. Men 22-24/5 hittar du mig på Sans och balans i Viken. Hoppas vi ses
Varm kram och omshanti
Idag är ingen bra dag. Armen värker och är jättesvullen. Det släpper liksom inte. Och när armen hela tiden ger sig till känna, blir jag ledsen. Sorgsen. Ni vet ju att jag för ett par veckor sedan åkte in akut för att jag fick för mig att jag fått en blodpropp i handen. Sedan dess har det varit svullet.
Har varit på Aaa-kliniken på morgonen. Ska dit i morgon också.
Vill bara glömma bort att jag haft cancer och tyvärr är det så, att varje gång armen ger sig tillkänna och känns så hamnar mina tankar där de inte ska vara. I oroandets landskap. Där rädsla, oro och känslan av att känna mig utsatt gror. Blä, vill inte vara där och vill framförallt inte lägga alla mina pengar på rehabilitering.
Har ni sett det här: arg yoga
Lite kul faktiskt.
Här kommer ett mejl jag fått från Hanna. Hennes tankar om den eskluderande yogan:
Tack Karin, tack för dina fina böcker, filmer, blogg, tack för att du delar med dig av din resa. Jag är så glad att så många med mig får chansen att ta del av din värme, ditt driv och din entusiasm. Tack för dig helt enkelt! Vi har aldrig träffats på riktigt, men du har varit med mig enda sedan jag började min yogaresa för ca 10 år sedan. Jag var då 14 och var på min första yogaklass för en fin man i min lilla hemstad. Det var en modifierad variant av ashtanga och jag fastnade för det direkt. Kommer ihåg att jag kände mig alldeles upprymd och euforisk efteråt. Jag har för mig att vi var ca 7 personer – medelålders kvinnor och så jag. Jag vet varför jag fastnade så snabbt, det var på grund av att jag fick min tid på mattan alldeles för mig själv. Ingen av mina kompisar brydde sig om att jag yogade – de visste inte ens vad det var och det var det som var så skönt för mig som tonårstjej. Det fanns ingen prestige eller tävling i yogandet och jag fick chansen att bara göra det för min egen skull utan att omvärlden behövde lägga sig i. Att min lärare var man och att de jag tränade tillsammans med var äldre än jag gjorde nog också sitt till att jag slapp jämföra mig med någon annan just när jag yogade. Då det endast fanns en klass i veckan att gå på så köpte jag en yoga Dvd med dig och Viveka Blom och praktiserade hemma flera gånger i veckan. Senast du hade en yogaklass med mig var i höstas när jag skulle komma igång med yogan efter min förlossning då med din dvd ”Mammayoga”. Tack för det! Åren har gått och yogan har blivit något annat än den var när jag först kom i kontakt med den. Att vara tonårstjej idag och vilja börja med yoga tror jag är av helt andra premisser än de som jag hade. Jag blir lite illa berörd när jag ser alla halvnakna solbrända smala tjejer som poserar, smilar gör akrobatiska övningar på sandstränder – den ena mer avancerad än den andra. Är det det som är yoga?
Jag undrar vart drishti tagit vägen? Att kunna sin praktik så väl så att man kan fokusera blicken på tex. sin nästipp istället för att titta på grannen är en avgörande faktor i yogan. Jag har gått på många olika yogaklasser genom åren och det har vid flertalet tillfällen inte alls nämnts. Och andningen? Det är faktorer som verkar komma i sista hand om ens alls? Jag har gått en teacher training på 200h för några år sedan och längtar efter att börja undervisa, men jag har inte vågat. Mycket på grund av att jag inte har någon lust att behöva hävda mig och stylea och kunna yoga ”bäst”. Jag kan inte göra Vrishchikasana (skorpionen) eller andra avancerade armbalanser. Men jag kan göra surya namaskar A och B och följa mitt andetag – mitt livsviktiga andetag. Det är mitt andetag som sätter ribban för dagens praktik och inte de ”inspirerande” bilder jag kan se på instagram och You Tube. Det är svårt, väldigt svårt att hålla sig närvarande och inte vilja snabba på framåt till nästa ”level”. Jag är ingen tävlingsmänniska överhuvudtaget, när det blir tävling lägger jag mig oftast platt och vill inte vara med. Så kan jag tänka kring yogan ibland, tyvärr. Att den inte skulle vara till för mig längre, att det är till för dem som har rätt matta, varit på retreats, har snygga tights, kan stå på händer och som alltid ler. Och visst har jag åkt dit själv några gånger, jag tycker det är kul med fina kläder och det är ju skönt med en matta som inte glider men det är aldrig något som varit avgörande när jag yogar – såklart. Vissa dagar känner jag att jag inte borde yoga alls, jag kan känna det svårt att acceptera att jag faktiskt har den med mig för min skull och på mitt sätt oavsett vad som sker i omvärlden. När jag som tonåring fick min fristad genom yogan så hjälpte det mig enormt genom den tuffa tid som tonåren är. Jag önskar att fler tonåringar fick chansen att under prestationsfria omständigheter tillbringa en stund med sig själva på en matta och slippa tänka på vad andra tycker, tänker och vad som är rätt och fel. Tänk om man kunde av-asanafiera yogan litegrann, och fokusera på andning och meditation för ett tag. Då skulle det få en bättre effekt för alla tror jag. Yoga är faktiskt till för alla, det kanske bara ha blivit lite tokigt i vad som har presenterats som Yoga som gjort att vi kan uppfatta det som att det skulle vara några få förunnat? Varma hälsningar Hanna
Se videon om Ernestine Sheperd, 77 år och världens äldsta bodybuilder
remarkable-story-ernestine-shepherd
Jag började nästan gråta när jag såg hennes överfulla träningsklass. Där låg ett trettiotal svarta kvinnor i 60års åldern och tränar med hantlar. Jag älskar krut-tanter.
Och så tacksam för att en av mina första yogalärare var 72 år när jag yogade för henne. Hon ingav sånt hopp. Jag tar ofta Gwendolyn Hunt som ett exempel när folk frågar om det inte är för sent att börja yoga vid 50. Nä, det är aldrig försent. Det finns inget bäst före datum.
Gwendolyn var 59 när hon började med ashtangayoga. Här ett gammalt blogginlägg från 2009 som jag skrev om yogaförebilder
Jag har alltid haft äldre kvinnor som mina förebilder och jag är glad för det, för det är ju dumt att jämföra sig med yngre tjejer. Men jag älskar att umgås med yngre. Eller jag älskar att umgås med alla åldrar för vi har alla nåt att lära av varandra. Jag tänker ibland på att jag förmodligen är förebild för någon. Jag får såna mejl från tjejer, mejl som gjort mig glad är när det kommer från just unga tjejer. Som skriver att de ser fram emot att bli femtio. Att jag har en positiv syn på att åldras. Det har gjort mig glad. Jätteglad faktiskt. För det är så jag känt när jag tittat på mina äldre förebilder.
Fick det här mejlet, så glad att mejlen nu kommer ett efter ett om den eskluderande yogan.
Hej!
Hittade till din blogg via min vän Annikas blogg en aning om yoga och ska försöka skriva ihop något snabbt (har en liten pyttis hemma).
I många år har jag yogat till och från, olika kurser men också på gym, och nu
senast på Yogobe. Har alltid sneglat på de andra, jämfört mig, om jag kommer
ner djupare i positionerna än de andra, sett yogan som ren prestation och
tävling. Och inte gillat det särskilt mycket så klart, förutom Savasana då. Så
var det den klassiska historien att jag gick in i väggen och blev sjukskriven.
Googlandet och universum förde mig till bloggar och människor som där och då
hittade rätt yogastig för mig. Som fick mig att förstå att det inte handlade om
prestation utan om min egen inre resa och känsla. Jag är så himla glad att jag
kom dit då, fast det nog var meningen. Landade i Kundaliniyogan som ju är den
mest ocoola yogan att ta häftiga bilder på.
Själv har jag beslutat att inte längre läsa häftiga yogabloggar med flashiga
foton. Jag följer inte längre instagramkonton där jag med en gång börjar
jämföra mig. Jag har beslutat att på min egen blogg lägga ut bilder där jag
yogar som jag gör. 5 minuter här och där, osminkad, med slarvig knut, bh-lös
och med bebiskräk här och var. För sån ser min yogavardag ut, och jag tänker
inte börja stajla mig inför yogafotona. Jag går just nu en Livsyogakurs i min
lilla stad och det är så tillåtande och härligt och jag önskar alla fick vara
med om det. Det är mysbrallor, urtvättade t-shirts och liggunderlag som rullas
ut, men alla är där för att komma djupare in i sig själva, inte för att snegla
på grannen. För mig är det riktig yoga, likaväl som riktig yoga kan vara något
annat för någon annan. Och att yoga kan vara olika i olika stadier i livet.
Min tro är att vi måste våga dela med oss av även de här bilderna, som mina nät-
vänner som yogar i raggsockor framför brasan. Jag önskar att de bilderna också
kunde sprida sig på nätet, att vi hjälps åt att dela vidare, och att folk som
du och andra skriver om det. Också att man tar upp det i sociala medier och i
såna forum som bloggar. Jag önskar att det kändes ok att vara olika, att se
olika ut och yoga olika. Att det inte behöver vara fel att yoga på olika sätt.
Att vara nyfiken och ödmjuk inför andras sätt att yoga.
Äsch, nu hinner jag inte mer. Tack för en jättefin blogg och jätteviktiga och
fina tankar.
Kram Lotta
Ibland lägger jag bara upp en bild som inspirerar mig. Som den här.
Kanske finns det också nåt bakomliggande som kommer att utkristallisera sig. Kanske nåt i stilen, vad vet man om vad människor kämpar med när vi bara ser fasaden? Eller vi kanske inte ens bryr oss om att se längre in, eftersom vi så ofta tror att alla andra är så perfekta.
Jag tycker det är så skoj med instagram, har följt den här tjejen ett tag nu Lyktan yoga
Blir helt fascinerad av att hon praktiserat sin typ av yoga sedan 2013 och att hon lärt sig själv om jag förstår rätt.
Här är hennes liv med man, hund och barn.
eller som här, när hennes kille/man hjälper henne med ett lyft i köket och hon skrattar. Hon gör mig glad. Jag längtar så väldigt mycket efter lek och skoj, inte allvar. Inga pekpinnar. Det räcker gott för mig.
Fick det här mejlet i veckan från Frida. Och verkligen, vi kämpar alla med olika saker och vi måste prata mer om hur det känns, vad vi önskar. Men vi måste dela med oss, för hur ska man annars veta? Hur kan annars något ändras? Tack Frida för att du berättar.
Hej!
Jag tampas själv med bilden man måste vara smal och vig för att göra yoga. Grejen är att jag är ganska smal, och jag är rätt vig, jag kan stå på huvudet etc.. MEN jag har en liten påse på magen och kan inte stå på händer än. Bara dessa två små saker gör att jag inte är nöjd med mitt yogande. och jag kämpar dagligen med att förklara för mig själv att yoga inte handlar om det. Jag får kämpa som ett djur för att inte se mitt yogande som jag gör varje dag som ett träningspass som ska göra mig smalare och snyggare. Jag talar ständigt om för mina vänner och kollegor att yoga är för alla och att hur du ser ut spelar ingen som helst roll. Men att leva som man lär, det är svårt som fan.
Jag har nu kommit såpass långt att jag oftast accepterar att jag tänker så och sedan skjuter undan den tanken och lägger bort den så länge. Den återkommer varje gång jag ställer mig på yogamattan, jag accepterar att tanken finns där. Sedan lägger jag bort den igen. Förhoppningsvis kommer den någon dag inte dyka upp alls. Jag blir jätte arg när folk visar instagrambilder på så kallade perfekta yoga människor i olika positioner och att deras dröm är att få kroppar som dem o kunna stå på händer, för det är inte det Yoga handlar om! Men när jag själv kommer i de tankarna, hur kan jag då bli arg på andra? Jag har inte alltid rätt tankesätt och det måste jag lära mig acceptera. Det är bara när man accepterar sina tankegångar och inte kämpar mot dem som de så sakteliga försvinner. Egot kan man inte kämpa bort, det försvinner bara genom att man inte lägger någon energi på det.
Mvh Frida
Vad är det som händer, från flicka till kvinna som kom ut 2004 på LL-förlag. I ett halvår träffade jag en grupp unga tonårstjejer på en skola i Stockholm och vi pratade om just det. Hur det känns i knopp och kropp när man går från flicka till kvinna. Jag blev så ledsen, liksom för klimatet. Hur de här unga tjejerna, allt för ofta blev kallade hora, fitta. Att killar i skolan tog de på brösten, mellan benen. Men att tjejerna inte orkade ta fajten, för att gångerna var så många och för att det sista man ville var att vara en tråkig tjej utan humor. Vilket var var det de möttes av när de försökte protestera. För visst var det ett skojigt skoj ens klasskamrat utsatte en för? Jättekul. Nä.
Den där tystnaden, när man inte orkar för att man tror att ingen ändå bryr sig. Hur den liksom marinerar en till slut. Vad har man för att protestera? När man ända från man går på dagis får höra ”Han slår dig för att han tycker du är så söt”
Alltså! Allvarligt.
Man kan se den där tystnaden lite överallt. Den följer med en som tjej, från dagis, genom skolan och ut i livet. Man har fött sitt barn, man har jävligt ont i underlivet, men barnmorskan säger att det är så, att det är normalt att ha ont.
Men det där onda fortsätter, man kanske inte ens har fött barn, men man har ändå ont.
Det är också normalt.
Man får cancer, man tappar sexlusten av de där tabletterna som man ska äta i mellan fem och tio år.
Man vill inte ha sex. Men det är normalt säger de, en biverkan.
Man orkar inte säga nåt, för det är ju normalt.
För hur lätt är det att prata om sånt som skaver, gör ont, känns konstigt, när klimatet i vår värld är att man ska vara lyckad, ha ett bra sexliv med orgasm varje gång. Och för att om man försöker säga nåt mest får slängt i ansiktet Det är normalt.
Jag är så trött och less på tystnaden. Inte på tjejerna som tystnat utan på att vi tvingas att vara tysta.
För så klart, det är aldrig normalt att ha ont.
Ta kvinnors problem på allvar. Herregud, det är inte mer än rätt. För halva himlen är vår. Läs jämlik vård och lika rättigheter är också vårt.
Så knipet! Det var ju det som kickade igång mig. I alla mina dvder, men framförallt gravidyogadvderna så är knipet centralt.
För det bor en sån kraft i våra underliv och jag tror på fullaste allvar att om vi fångar tag om den. Hittar den kraften så blir våra nej starkare, så klart också våra Ja och vi står stolta och rakryggade. En stark bäckenbotten handlar nämligen inte bara om att slippa inkontinens utan om en massa andra saker. Lär känna ditt underliv.
Jag kommer att ha fyra knipworkshops i vår, när nästa blir är lite ovisst eftersom jag äntligen ska påbörja operation av mitt högerbröst. Efter mycket tjat ska nu mitt bröst byggas upp med fett. Jag kommer förhoppningsvis att få ett väldigt litet högerbröst. Håll tummarna för att fettet vill stanna. Mitt vänstra bröst tas ner rejält. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag längtar till att ha samma tyngd på vardera sida. Men uj, vad jag tjatat. Och ja, jag kommer att berätta mer.
Kommande Knipworkshops
Onsdag 22/4 kl 18-20 på Mias yogastudio i Sundbyberg, se länken här innan för info och anmälan
Torsdag 23/4 kl 18-20 på winwin yoga i Uppsala, se länken här innan för info och anmälan
Måndag 27/4 kl 18-20 på Studio Okeijn i Johanneshov. Se länken här innan för info och anmälan
Glad också att meddela att jag kommer till Sans och balans i härliga Viken i Skåne helgen 22-24/5. Då blir det både yoga, knipworkshop och prat om min nya bok 21 dagar till ett lättare och friskare livInfo kommer
Grön grönare grönast vinner. Jepp, det har jag bestämt. En grön drink om dagen gör dig stark.
Min favoritdryck som kickar igång mig.
Gröna drinken
Några selleristavar, ett par nävar spenat, pressad citron och pressad ingefära, några romansalladsblad. Allt pressas, helst i en slowjuicer, alt råsaftscentrifug.
Drick ett glas och jag lovar dig du kommer att längta efter de där gröna drinkarna. De är beroende framkallande. Mer grönt åt folk och då menar jag bra grönt, inget GMO. Stöd Greenpeace, läs här
