Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Igår la jag upp den här bilden på mig och min favorit ansiktsolja och länkade till webshopen Turkos.
Så här skrev jag.
Jag får så många frågor om huden. Vilka produkter jag använder. Vad som är viktigt. Och vid det här laget vet ni att jag älskar hudvård. Bra hudvård. Och ända sedan jag blev sjuk i cancer har jag blivit mer aktsam och kärleksfull mot min hud. Varje smekning är viktig. Självkärlek. Att gilla varenda kvadratmeter också de delar som är svårare att gilla. Som mina ärr. Jag ser numera ut som ett lapptäcke på min bröstkorg. Men vet ni jag smeker också dem. Fyller vartenda svårälskat ärr med kärlek. Och jag märker hur de mjuknar, hur de den där stramheten släpper. Att ärren glider ihop med huden. De kommer aldrig att bli osynliga, men de kan bli följsamma. Jag är stolt över åren som också syns i mitt ansikte. Vill inte sudda ut rynkorna, vill inte ha ett rynkfritt ansikte. Men jag vill ha en följsam hud med bra textur. Idag tycker jag om varenda kvadratmeter av mig själv. Jag tror banne mig att jag smörjt mig till den egenkärleken. Kan jag. Kan du!
Slå inte in krämen, signalera inte till din hud och din kropp det. Utan smörj varje del och njut.Lite som att om du ler, även om livet är tufft, så lurar sig glädjen in.
Jag har prövat många märken, många mindre bra och andra helt okej. Måste dock säga att Alqvimia som du hittar på webshopen Turkos är banne mig det bästa jag någonsin provat. Den här speciella anisktsoljan för åldrad hud är som guld för en femtioåring. Dessutom luktar deras oljor fantastiskt. Nu har jag också provat deras ögonkräm och ett par hudoljor. Jag är hooked.
Igår hörde de av sig från Turkos och vet ni, nu kan jag erbjuda er följande:

Ni får 10 procent på ert första köp HÄR Glöm inte att ange rabattkod ”yogavita” OCH registrera dig som användare i shoppen.

 Och passa på att köpa min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg

 

Boken finns också nu att beställa på finska här 

 

 

Jag är så jetlagad. Slocknar redan vid åtta på kvällen – om jag har tur, men vaknar alldeles för tidigt. Har liksom indiantime i hela mitt system för tillfället. Försöker skriva bok och artiklar. Men känner mig nästan sinneslö.
Fjantar mig.
Här gömmer jag mig för Pino. Var är matte, Pino? Sånt kan jag tycka är kul när jag är så där trött att ögonen går i kors. Ska bara sitta en liten stund till på kontoret. Sen hem och slänga mig i soffan.

Hemma. Det är härligt, väldigt härligt, så klart. Men det låter så
fånigt men jag har en bit av mitt hjärta i Indien. Och det var på den
här resan, min senaste som jag formulerade i mig själv vad det är jag
ser, vad det är jag tycker om. Det stora Varför?!
Som
förstagångsåkare till Indien så slås man först av att det är så
smutsigt. Sopor överallt. Och i de där soporna rotar korna, ja, indiska
kor äter sopor. Hundar, fattiga, falkar och korpar. Alla hoppas på en
matbit, eller nåt som kan användas.
Att se fattigdom gör oss
obekväma. Kanske är det därför många har svårt med de fattiga romerna i
Sverige. De som tigger. Vi klarar liksom inte av att se deras utsatthet.
Vi orkar inte med andra människors lidande. Men man kan inte stänga av
det.
Frågan är ju hur vi ska hantera det. Jag har inget svar på det.
Men när det gäller Indien. Jag märkte när jag började titta bortom.
Och det är då Indien börjar ta sig in i ens system.
Jag är numera Indienvaccinerad.

Men det var på den här resan jag förstod vad det är jag älskar.
Jag
älskar Indien och jag tror att fotot ovan lite förklarar varför. Vad är
det som gör det så lätt att älska det här landet, som på så många sätt
är så svårt, knäppt att förstå, orättvist.
I varje indier. Även i
den allra fattigaste så finns det att alldeles särskilt glatt barn. A
happy child. Jag tror på allvar att ”Don’t worry be happy” måste vara
ett indiskt talesätt.
Eller som på postern som hänger i min indiske doktors väntrum.
Benefits of smiling
Makes us attractive
Shoo away bad moods
Cantagious
Relieves stress
Boosts your immunesystem
Lowers your blood pressure
Release endorpihins, natural pain killers and serotonin
Makes you look younger
makes you successful
Helps you stay positive

KLart
man ska kunna vara ledsen, arg och lite småbitter ibland. Men inte
stanna där för länge. Det finns alltid något att skratta åt. Vara glad
för. Vi västerlänningar måste lära oss det. För om du får fatt på det
där glada inre barnet, som indierna så lätt tar fram. Då blir liksom
också livet härligare, roligare – happier.

Och kanske,
eller tänk om det är så. Man kallar ju Indien för Mother India, det gör
ju alla invånare i Indien till hennes barn. För indierna har närmre till
det där inre barnet. Och det är ju också därför vi yogar, för att hitta
tillbaka till det där inre barnet som vi gått vilse ifrån. Tappat bort i
vår ivriga jakt på rikedom, karriär och hela tiden strävar framåt eller
uppåt på en karriärstege.  Jag längtar tillbaka till mitt inre barn,
tills dess skrattar jag mig lycklig. eller lyckligare. Varför inte? Det
har ju inga dåliga biverkningar.

Jag hjärtar Indien

Vi har det så härligt här på Purple Valley. Jag yogar varje morgon och resten av dagen jobbar vi massor. Plåtar, skriver. Rekar platser. Badar lite och åker till min doktor som lägger om ett örtomslag runt min arm. Ett ayurvediskt recept som ska dra ut inflammationen ur kroppen. Här får ni en lite Indienexplosion. Men följ mig på instagram, där är jag mest. Där heter jag karinbjones

Om shanti, nu ska vi gå på restaurangen Gunpowder med Karolina, ingen yoga imorgonbitti.

Min doktors väntrum

Armen masseras och får örtomslag

Jag yogar med David Robson på mornarna. Rekommenderar honom varmtHär kan du se en intrevju med honom

så här ser det ut när jag går till yogan halv sex på morgonen

en kokosnöt om dagen, minst…

jag och Anneli hinner med ett par besök mellan fotograferingarna på Indiens snabbmatställe Navtara. Här dricker vi Slice – mangojuice

Mina kompisar Betta och Marina som driver Bettas shop ett par hus nerför gatan alldeles vid Purple Valley

Shiva vaktar yogashalan

Mitt kontor

Karolina ni vet hon som hjälpte mig med min studio i Båstad när jag blev sjuk, hon driver Purple Valley, som verkligen blivit ett toppenbra Ashtangayogaretreat. Älskart

Vila efter den första ledda klassen

Här plåtas Karolina

Älskar den här tjejen. Min räddare i nöden Karolina

Tänk vilket härligt liv jag lever. Lycka. Jag får jobba och umgås med de här två, Anneli. Världens bästa fotograf och Karolina. och det bästa, de gillar varandra.

Jag är så glad, faktiskt jättejätteglad att äntligen kunna berätta att jag straxt innan jul spelade in 23 knipfilmer, både prat om knipet, men också rena instruktionsfilmer i samarbete med Tena. Och vet ni vad det bästa är? Jo, det är att de är gratis!Här hittar du alla filmer

För knipet är så viktigt. Så knip dig snygg, stark och stolt och få ett bättre sexliv på köpet

Här kan du läsa en intervju med mig på sajten Barnsidan

Här är utsikten från frukosten på fantastiska Palmgrove i Ashwem i norra Goa. Det här så ursnyggt inredda hotellet drivs av svenska Eva, som är en klippa. Hon tipsar om allt från var man kan köpa snygga kläder, till billiga mattor och bästa homeopaten i stan.

Bland annat lyckades hon se till att jag fick lite gröna juicer som en rysk tjej kallpressar

I två dagar drack jag gröna juicer, mycket härligt när man precis landat och har ont i kroppen

min just nu favorit, min homeopat dr Fernandez hade en filial i Arambol dit jag tog mig. Hittade den här fina bänken. Jag sitter mellan peace and joy som någon lite finurligt påpekade på mitt instagram. Ni följer väl mig där? Här hittar ni mig

Jag tror ju på mirakel, så just nu tror jag att Indien ska läka mig. Så måste det bli. Och framförallt dr Fernandez.

Här är ryska Kira som pressar gröna juicerna

På stranden träffade vi Lalita som säljer sjalar och annat. Hon drömmer om snö, lite mer kyla i sitt liv. Därför han hon tatuerat en snöflinga på ena handen och på den andra en trädgård.

Här är allra bästa Eva som driver Palm grove

Varje juice hade en sån här handskriven lapp och en liten blomma.

älskar strandliv

men framförallt älskar yoga

Jag är i Indien med Anneli. Hinner inte skriva så mycket eftersom vi är på jobb. Dels ska vi göra reportage för tidning och fota för nya boken som kommer i januari 2016. Första gången jag är i Indien och plåtar för någon av mina böcker. Det är väldigt härligt. Men tyvärr är min arm fortfarande så svullen och det gör mig både ledsen och irriterad. Det är tufft att ha en arm som hela tiden gör sig påmind. Det spänner och drar och värker. Enda gången det känns någorlunda som förr är typ mitt i natten. Är inte det märkligt. Men det är då kroppen rensar och kanske är det bara då som mitt lymfsystem funkar. Vad vet jag men jag ska ta reda på mer, för jag tycker det är så jävlaskitihelvete orättvist att vi kvinnor som genomgått alla de här skitjobbiga behandlingarna som vi gör när vi får bröstcancer, också ska behöva åka på lymfödem. Kan det inte bara vara över så vi kan få må bra.
Jag har skickats hem både från akuten och vårdcentralen med en arm som gör ont och som spänner och som är vätskefylld med orden det är normalt. Det har lovat att skriva upp mig för en remiss till lymfexperter. Men, jag träffade en lymfexpert precis när jag opererats och jag blev inte så imponerad. Jag är så besviken på eftervården inom landstinget och tycker inte att det ska behöva vara så att man ska behöva vända sig till välgörenhet för att må bra.
Här i Indien har jag träffat en homeopat som tar sig an mig, så nu hoppas jag på mirakel. Jag lovar att berätta mer.
Nu har vi landat i Purple Valley, ni ska få rapport. Men följ mig som sagt på instagram för där lägger jag oftare upp bilder.

Jag ska inte sitta här och skriva. Jag ska packa. Imorgonbitti åker jag och Anneli till Indien. Det är första gången för Anneli. Vi ska plåta för nya boken, hur kul tror ni inte det känns att få visa henne en liten bit av det Indien jag älskar? Och att hon ska få det på bild.
Liksom bildsätta min kärlek.
Jag är så glad.
Och jag ska få träffa mina gullisar i Indien.

Det har varit så mycket för mig den senaste tiden.
Det snurrar. Det vet ni.
Allt åt rätt håll, men det snurrar och det sätter sig i min högra arm. Den svullnar. Jag har varit typ varenda dag hos Lars-olof på Aaa-kliniken. Vågar inte tänka på hur mycket jag lagt ner på min rehab.
Jag börjar tröttna på att hela tiden stärka upp, hjälpa kroppen. Träna, träna, yoga. Och så ändå få bakslag, bli sjuk, armen svullnar upp. Hela tiden upp igen, tänk positivt. Upp igen.
Men jag kan inte hjälpa det, jag tänker när kommer mina sötebrödsdagar?
I morgon, när jag kliver på planet och landar i ett varm land. Varm vind mot huden. Saltvatten. God mat. Färsk kokosnöt. Håret som flyger när jag kör runt på min moppe.Låt det bli fina dagar.
Jag har också haft ett stort och viktigt beslut att ta. Hur gör jag med operation. Hur ställer jag mig? Jag har ingen överskottshud de kan ta. Jag vill inte ta en muskel. De avråder mig från implantat, för att min hud är tunn för att jag gjort strålning. Så vi började fundera på att ta fett från delar av kroppen och bygga ett bröst. Men en fettsugning kan gå fel och jag vill inte tappa känseln på fler ställen på min kropp. Nu har jag bestämt att ta ner mitt vänsterbröst, så att inte skillnaden blir så markant. Jag tror att det här beslutet också satt sig i min kropp. i min arm.
Allt är liksom stress. För stress är inte bara det du kan ta på, som att du jobbar för mycket. Att du har det jobbigt hemma eller i någon annan relation. Stress kan vara också tankesnurret som finns där. Som du går och tänker på men inte talar om för alla. Sånt som väcker dig mitt i natten och gör det svårt att somna om.
Alla de där tankarna som nästan är förbjudna att tänka.
Din inre oro.
Blä.
Nä nu åker jag till Indien och hoppas på värme sol och skratt och ingen ond och svullen arm.
Sötebrödsdagar helt enkelt.

Ibland när livet snurrar på kan jag längta tillbaka till mina rehabiliteringsveckor på Vidarkliniken. Ibland går det till och med så långt att jag sitter på hemnet och kollar hus i närheten, för det är nåt väldigt magiskt med den där marken. Den där platsen. Det är vackert och lugnt.
Jag älskade mina veckor där.

Så här kunde det se ut efter en massage, det här är Vidarkliniken för mig. Värme och snälla händer

För ett tag sedan fick jag ett mejl om jag ville bli intervjuad för deras tidning, inför deras jubileum, här kan ni läsa.

Har du möjlighet och har varit sjuk ansök om rehab här, det gör du via din läkare. Och tyvärr kan inte alla landsting ge den möjligheten. Men om du ställer frågan kanske de får upp ögonen för att fler människor vill det alternativa. För det ställer också indirekt krav på eftervården tänker jag.
Men man kan åka på besök. En helg i YtterJärna. Bo på hotellet och gå runt i den vackra fantastiska trakten. Fika på Kulturhuset i Ytterjärna, köpa grönsaker på Nibble handelsträdgård. Jag lover det är vackert. Fantastiskt.

Jag är så tacksam för min tid på Vidarkliniken. Hurra och grattis för dina 30 år, låt det bli minst 30 till. LÅt det alternativa få spira och växa, precis som jag kände att jag gjorde när jag blev sedd på riktigt.

lovely tuesday, eller not…
armen värker och är svullen. Är så trött på rehab, vill bara känna mig som vanligt igen. Men måste kanske börja acceptera att det där ”vanliga” kanske faktiskt aldrig kommer tillbaka. Jag övar på att gilla läget. På att acceptera det som är. Jag gör det i mångt och mycket, men att ha ont det har jag svårt att vänja mig vid.

Det pratas så väldans om vad yoga är och jag tror att det finns precis lika många varianter på vad som är yoga, som det finns människor. Och att precis när man kanske tror att man hittat yogan så förändras man och behöver nåt annat, som man också kan hitta i yogan.
Att yoga är större än oss, vidare och rymmer så mycket.
Ungefär som att fråga sig.
Vad är kärlek.
Vad är lycka.
Vi är alla olika och precis som vissa människor vill bli knådade med hårda nypor på sin massage, finns de dom som bara vill ha lätta smekningar. Och även det kan ändras för en människa under ens livstid. En del vill gå till en kiropraktor och andra till en naprapat. Och ofta hör man den som gillar naprapaten eller vise versa säga, men det är bättre med det här. Det andra är så hårt, det är inte bra att knäcka, eller det andra är för lätt, ger ingenting.
Folk är olika. Gillar olika. Men eftersom vi förändras under tid, så förändras också det. Det enda man i slutändan vet efter lång tid som lärare är att man egentligen inget vet. Och att det faktiskt är okej. De finaste lärarna jag haft är de som tittat på mig med den varma, ofta lite barnsliga blicken och sagt; jag vet inte, vad tror du? Och när jag börjar babbla, kanske de säger. Där ser du, du vet vad som är bra för dig. Och jag tror att det är dit vi vill, att vi vill hitta den där platsen inom oss där vi vågar lita på den inre rösten och att den inte är färgad av att ”veta bäst”, ”fördomar” ”bitterhet” ”avund”  ”rädsla”eller vilka känslor som ibland lyckas driva en.

Jag följer Stenmarskbilder på instagram. Ibland så får han verkligen till det. Tyckte att den här litegran kunde appliceras på hur vi tänker om VÅR yoga.

och så får det vara. Min känsla för yoga är varken finare eller bättre, den är inte heller sämre för att jag gillar att vara på bild. Att jag tänker i bilder. Att jag gillar att förmedla via bilder och ord. Jag och Anneli som plåtat de flesta av mina böcker skickar ofta bara en bild till varandra. Behöver inte skriva nåt. Den andra fattar. Vi pratar genom bilder.

Jag älskar Frida Kahlo, alltid gjort. När jag gick på estetisk linje, hade lite konstdrömmar en gång i tiden, på gymnasiet drömde jag om att åka till Mexiko och till hennes hem, som numera är ett museum. Jag kom till Mexiko, men museet finns fortfarande kvar att besöka. Ibland tänker jag. Undra hur Frida Kahlo hade använt instagram eller internet överhuvudtaget. Hon som alltid ville förmedla kroppen i sina bilder. Sin kropp. Allt som hennes kropp varit med om. Alla operationer, sorger men också glädje. Finns så mycket nakenbilder på henne. Hon måste varit så oerhört provocerande. Nästan som yogagirl, eller nån annan i dagens yogamediavärld. Kroppen är laddad. Kvinnokroppen är jätteladdad, helt uppenbart. Så laddad att en kvinna, en yogastudioägarinna likställde yogatjejer som visar upp sina yogaställningar i bikini som porr och typ ett blowjob i en porrfilm. Märklig koppling.
Men alla har vi olika behov, förutsättningar att komma åt det där tanksnurret. Rena, rena och röja sin kropp, själ och sinnet.  Jag vet till exempel att jag behöver göra den mer fysiska formen av yoga för att stilla mitt sinne och mina tankar. Efter alla cancerbehandlingar känner jag sådan kärlek för den här kroppen. Älskar att den är stark och flexibel på samma gång. Så många som hörde av sig när jag var under behandlingarna och sa, jag känner att du ska göra mer meditativ yoga och jag blir oroad att du gör ashtangayoga. Och jag kände att det här är vad jag vill göra. Det här är bra för mig, men varför ska jag ens behöva försvara det. Varför förutsätter folk att jag inte lyssnar på min röst. Varför tror människor alltid att det vet bäst, att de hittat det rätta och det är väl okej. Men det som passar mig passar inte någon annan. Vi är olika och vi har olika behov och olika vägar till att hitta den där diamanten inom oss.

Jag får så många mejl och ofta hinner jag inte svara på mejlen. Hoppas ni har förståelse för det. Men tänkte att jag lägger en del mejl som andra kanske kan känna igen sig här på bloggen:

Hej Karin, vill verkligen börja med att tacka dig för en fin blogg och fina inlägg. Dom känns så äkta och ärliga. …jag kom i kontakt med yoga för två år sen, på riktigt. Jag hade testat innan men aldrig riktigt förstått hur det skulle kännas och vad som skulle hända. det kändes meningslöst tills för två år sen. nåt hände och jag vågade hänge mig fullt ut.  Tänkte höra med dig som förstår yogan och dess läkande effekt, om du har några kloka råd. …sen jag började med yogan märker jag att jag vågat komma närmre mina känslor. De blir oxå mer tydliga när jag upplever dom. Jag menar, om jag blir sårad eller besviken eller liknande så känner jag känslorna så himla starkt i kroppen, det blir som en låsning liksom… tungt att andas o klump i magen liksom… Innan jag började med yogan så satte sig känslorna mer i huvudet, jag tänkte mer liksom och inte vågade känna efter. …jag vet att det är bra att möta sina känslor men gör man det bäst i meditation? finns det nåt mantra man kan säga eller ska man bara sitta tyst och känna och låta det va liksom? ibland vet jag inte om jag bara ska låta känslorna va eller om jag ska jobba med dom? …jag tänker ofta på att man ska vända jobbigt till att känna kärlek, likaså om jag blivit sårad av en nära vän, ska jag då öva på att känna kärlek istället? förlåt för ett rörigt mail men du kanske har någon övning eller nåt att rekommendera? å sen undrar jag om du håller yoga-lektioner i Båstad nåt på sommaren? varm hälsning, //J

Svar: Gud vad härligt att du hittat yogan. Oj, vad jag gråtit, skrattat, känt märkliga både glada och mindre glada känslor under ett yogapass, men också före och efter. KÄnslor som vaknar till liv i kroppen, för att man kanske gått djupt in i en rörelse och där någonstans hittat den där känslan. Jag tror ju på att känslor, rädslor och allt vi varit med om både omedvetet och medvetet gärna kapslar in sig i kroppen och att yoga är så bra för att lufta det där. Vi bär ju på dem omedvetet, kanske bra att de plötsligt blir synliga. vad vet jag. Viss yoga är ju meditation i rörelse, så du får nästan pröva dig fram. Att bara sitta och andas och tänka på varje andetag, som jag andas in jag andas ut. Kan vara en form av meditation. Kommer det tårar låt dem rinna. bara var i din andning. Det finns många fina meditationer på nätet. Du kan söka på hjärtmeditation, eller vad det är som känns viktigt för dig just nu. Jag gör det ofta. Det är jättehärligt. Lycka till

Angående Båstad som jag får många frågor om. Jag kommer inte till Båstad i sommar, så vida inte någon bjuder in mig. Men 22-24/5 hittar du mig på Sans och balans i Viken. Hoppas vi ses

Varm kram och omshanti

En droppe droppad i Livets älv
har ingen kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe”
Tage Danielsson.

 

 Idag är ingen bra dag. Armen värker och är jättesvullen. Det släpper liksom inte. Och när armen hela tiden ger sig till känna, blir jag ledsen. Sorgsen. Ni vet ju att jag för ett par veckor sedan åkte in akut för att jag fick för mig att jag fått en blodpropp i handen. Sedan dess har det varit svullet.
Har varit på Aaa-kliniken på morgonen. Ska dit i morgon också. 
Vill bara glömma bort att jag haft cancer och tyvärr är det så, att varje gång armen ger sig tillkänna och känns så hamnar mina tankar där de inte ska vara. I oroandets landskap. Där rädsla, oro och känslan av att känna mig utsatt gror. Blä, vill inte vara där och vill framförallt inte lägga alla mina pengar på rehabilitering. 

Har ni sett det här: arg yoga
Lite kul faktiskt.

Här kommer ett mejl jag fått från Hanna. Hennes tankar om den eskluderande yogan:

Tack Karin, tack för dina fina böcker, filmer, blogg, tack för att du delar med dig av din resa. Jag är så glad att så många med mig får chansen att ta del av din värme, ditt driv och din entusiasm. Tack för dig helt enkelt! Vi har aldrig träffats på riktigt, men du har varit med mig enda sedan jag började min yogaresa för ca 10 år sedan. Jag var då 14 och var på min första yogaklass för en fin man i min lilla hemstad. Det var en modifierad variant av ashtanga och jag fastnade för det direkt. Kommer ihåg att jag kände mig alldeles upprymd och euforisk efteråt. Jag har för mig att vi var ca 7 personer – medelålders kvinnor och så jag.  Jag vet varför jag fastnade så snabbt, det var på grund av att jag fick min tid på mattan alldeles för mig själv. Ingen av mina kompisar brydde sig om att jag yogade – de visste inte ens vad det var och det var det som var så skönt för mig som tonårstjej. Det fanns ingen prestige eller tävling i yogandet och jag fick chansen att bara göra det för min egen skull utan att omvärlden behövde lägga sig i. Att min lärare var man och att de jag tränade tillsammans med var äldre än jag gjorde nog också sitt till att jag slapp jämföra mig med någon annan just när jag yogade. Då det endast fanns en klass i veckan att gå på så köpte jag en yoga Dvd med dig och Viveka Blom och praktiserade hemma flera gånger i veckan. Senast du hade en yogaklass med mig var i höstas när jag skulle komma igång med yogan efter min förlossning då med din dvd ”Mammayoga”. Tack för det!  Åren har gått och yogan har blivit något annat än den var när jag först kom i kontakt med den. Att vara tonårstjej idag och vilja börja med yoga tror jag är av helt andra premisser än de som jag hade. Jag blir lite illa berörd när jag ser alla halvnakna solbrända smala tjejer som poserar, smilar gör akrobatiska övningar på sandstränder – den ena mer avancerad än den andra. Är det det som är yoga?

Jag undrar vart drishti tagit vägen? Att kunna sin praktik så väl så att man kan fokusera blicken på tex. sin nästipp istället för att titta på grannen är en avgörande faktor i yogan. Jag har gått på många olika yogaklasser genom åren och det har vid flertalet tillfällen inte alls nämnts. Och andningen? Det är faktorer som verkar komma i sista hand om ens alls? Jag har gått en teacher training på 200h för några år sedan och längtar efter att börja undervisa, men jag har inte vågat. Mycket på grund av att jag inte har någon lust att behöva hävda mig och stylea och kunna yoga ”bäst”.  Jag kan inte göra Vrishchikasana (skorpionen) eller andra avancerade armbalanser. Men jag kan göra surya namaskar A och B och följa mitt andetag – mitt livsviktiga andetag. Det är mitt andetag som sätter ribban för dagens praktik och inte de ”inspirerande” bilder jag kan se på instagram och You Tube. Det är svårt, väldigt svårt att hålla sig närvarande och inte vilja snabba på framåt till nästa ”level”. Jag är ingen tävlingsmänniska överhuvudtaget, när det blir tävling lägger jag mig oftast platt och vill inte vara med. Så kan jag tänka kring yogan ibland, tyvärr. Att den inte skulle vara till för mig längre, att det är till för dem som har rätt matta, varit på retreats, har snygga tights, kan stå på händer och som alltid ler. Och visst har jag åkt dit själv några gånger, jag tycker det är kul med fina kläder och det är ju skönt med en matta som inte glider men det är aldrig något som varit avgörande när jag yogar – såklart. Vissa dagar känner jag att jag inte borde yoga alls, jag kan känna det svårt att acceptera att jag faktiskt har den med mig för min skull och på mitt sätt oavsett vad som sker i omvärlden.  När jag som tonåring fick min fristad genom yogan så hjälpte det mig enormt genom den tuffa tid som tonåren är. Jag önskar att fler tonåringar fick chansen att under prestationsfria omständigheter tillbringa en stund med sig själva på en matta och slippa tänka på vad andra tycker, tänker och vad som är rätt och fel. Tänk om man kunde av-asanafiera yogan litegrann, och fokusera på andning och meditation för ett tag. Då skulle det få en bättre effekt för alla tror jag. Yoga är faktiskt till för alla, det kanske bara ha blivit lite tokigt i vad som har presenterats som Yoga som gjort att vi kan uppfatta det som att det skulle vara några få förunnat? Varma hälsningar Hanna