Karin Björkegren Jones – Sida 59 – Karin björkegren jones

exakt när är det man släpper ängsligheten?

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-06 2016-03-14

Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Får inte bära, inte träna. Det är inte lätt. Märker att mitt humör åker upp och ner, ganska mycket ner. Jag blir låg av att inte träna. Jag gör min pranayama på morgonen och så promenerar jag både utomhus och på ett löpband. Inte mycket, men lite. Hur känner ni för det här med träningen/praktiserandet av yoga, eller vilken form ni väljer. För mig handlar det om att hålla tankesnurret lugnt. Att rikta min energi till en sak och inte hundra. Att landa. Jag är säker på att jag hade blivit galen om jag inte hittat yogan.

När jag började blogga, ja, det är ju några år sedan nu. Men efter ett tag flyttades min blogg till yourlife och jag bloggade där i ett år under deras flagg. Det var nog då jag döpte bloggen till Yoga, mat och meningen med livet. Jag har alltid varit intresserad av meningen med livet. Det har också varit en fråga jag som jag frågat äldre människor om i intervjuer eller bara samtal. När jag var liten var jag väldigt fascinerad av gamla och hade också flera äldre kompisar. ”Det är du fortfarande” påminde min kompis Cissi mig om häromdagen. Och det är sant. Jag är intresserad av äldre människor och deras visdom. Gamla gör mig lugn. Jag tycker om att prata med gamla människor. Höra deras historier. Ja, ni vet ju att jag adopterade en farfar när jag var fem år, för att min biologiska farfar inte levde längre. Jag gick ofta hem till min låtsasfarfar och pratade om allt möjligt. Just äldre som kommit förbi det osäkra åren. De ängsliga åren. Just de har alltid fascinerat mig. Ni vet när man kommit så där långt upp i åldern att man struntar högaktningsfullt i olika måsten och regler som på många sätt håller nere människor. Man säger vad man känner och tycker, utan att för den saken göra människor illa, utan för att man inte orkar gå runt och ha den där spärren påkopplad. Ni vet den där rösten som säger: Får jag, kan jag, bör jag säga det här. Passar det sig. Jag kommer ihåg hur jag hållit igen i min ungdom. Och känt mig överkörd av än den ena, än den andra. Tänker på skolgången, hela universitetstiden. Eller Stockholms filmskola som jag gick, alltså killarna som gick där som på ett alldeles särskilt sätt manövrerade ut tjejerna. Film är ju grupparbete och jag hamnade i en grupp och vi skulle så klart ha de roller som man har i en filminspelning. Killarna ville vara regissör, manusförfattare. Ja, de mer tjusiga yrkena. Det ville ju jag också, men på nåt märkligt sätt så manövrerades min önskan bort. Jag var så trött på hur de höll på så jag väntade ut och tog det som blev över. Det blev b-foto. Men även fast det var min roll så var killarna i gruppen där och skulle kontrollera. De tyckte alltid att de visste bättre. Så fruktansvärt tröttsamt. Då fanns det inget ord för det här. Nu finns det.
Mansplaining som lite kortfattat går ut på att en man, oftast på ett nedlåtande sätt (och gärna oombett) förklarar något för en kvinna, utan att ta hänsyn till att hon vet minst lika mycket som han om ämnet han. Läs den här krönikan Den är så bra.

Nu finns det inget ord för det här bebissnackandet med äldre människor som vi numera ofta ser på tv. För ibland kan jag häpna lite över sättet många pratar med äldre. Lite som att man glömmer bort att de levt ett helt liv, med allt vad de innebär. Och det vet vi ju, det är fan inte lätt att leva. Äldre sitter på så mycket kunskap. För om man tänker att våra liv är som kartor. Efter ett antal år, oftast har man typ fyllt i alla fall 40, innan man börjar titta på den där kartan i ett sorts studiesyfte. Man ser vad som funkade. Man börjar lägga ihop ett och ett. Man ser mönster som återkommer. Inte alltid de trevligaste eller vackraste mönstren. Ibland tänker jag att jag är som ett lapptäcke. Vissa rutor är så vackra. Det kan vara en ruta med ett tyg som man liksom hade önskat det fanns en större bit av. Men nu fanns bara den här rutan. Så några rutor som gått sönder. Tråden har liksom släppt. Man har tråcklat slarvigt. Glada rutor och lite mer sorgesamma rutor. Arga rutor och eftertänksamma rutor. Erfarenhetsrutor och upprepningsrutor.
Så tänker jag på all den erfarenhet som de här människorna har och att de så ofta skrattas, skämtas bort bort. Och visst ska man få skratta och skämta med äldre. Det är inte det jag menar.

Vi föds rena och utan fördomar. Så går åren och läger på lager av fördomar och erfarenheter läggs på oss. Jag inbillar mig att livet handlar om att skala bort de där lagren för att man ska återfå den där blicken. Barnets blick på livet. När händer det? För exakt när är det man släpper ängsligheten av vad andra människor ska tycka eller tänka om en. Sånt skulle jag vilja prata med äldre om. Med de som inte fastnat i bitterhet. När kommer man till den där punkten när man sorterar ut vad som är viktigt i livet. När kliver man över tröskeln och släpper måsten och krav och istället njuter av att blogga som hundraåring. Förstår ni vad jag menar? Ni har väl inte undgått Dagny, eller Bojan som är 104 år och som började blogga som hundraåring. Tänk hon har levt i över hundra år. Här ger hon mansplainern Aschberg svar på tal Dagny 104 i Skavlan

Ja, kanske är mina tankar något osorterade idag. Men så får det vara. Det är också okej. Men jag tänkte återuppta det här med Meningen med livet. Så mejla mig på yogavita@telia.com och skriv era tankar. Skicka gärna bilder också. Här finns lite frågor som ni kan fnula på.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/Familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

det lilla ljus jag har låt det få lysa klart

13 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-04 2016-03-04

Bildtext: jag lyfter mig över det

För ett par dagar sedan skrev jag det här på instagram HÄR: Skitsnack och lögner så väldans trött på det. Särskilt när man upptäcker att man själv är föremål för sånt. I yogan finns en sutra som handlar om att känna glädje för andra människors framgång. Ibland blir jag alldeles paff över den oginhet som finns i yogavärlden. Blä. Men vet ni det biter inte. Vi skojade om det i helgen. Tänk att man kan vara avis på en enbröstad 51åring med lymfödem. Men avundsjuka är ett slags beröm. Det måste på nåt sätt bevisa att man uppnått något eller?

Fick så många svar. Tack verkligen för all uppmuntran och alla snälla saker ni skrev. Tack. Verkade också som många kände igen sig. Att flera av er som följer mig på instagram också varit med om liknande.

Avundsjuka. Svartsjuka. Missunsamhet. Det är svåra grejer. Svårt att prata om. Läste boken Den bloggande patienten och läste om Kristian Gidlund. Av alla hundratusentals snälla och uppskattande kommentarer, mejl och inlägg han fick från människor, så var det två elaka (och helt onödiga) mejl/kommentarer han fått som fortsatte att göra ont. Han sa att han inte kunde förstå hur någon kunde skicka ett sånt mejl till en cancersjuk person. Nej, det är faktiskt fullständigt vidrigt. Men det är precis det, tänk att en människa kan bli så missunsam att den skriver ett mejl till en cancersjuk, med orden sluta tyck synd om dig själv. Men sånt händer och det hände även mig. och där och då när jag var mitt uppe i cellgiftsbehandlingen, det var som att bli skrubbad med grus. Jag var så skör, nästan hudlös. Men det är väl det som skiljer ut blommorna från ogräs? Att sätta sig över andra människors lidande är faktiskt obegripligt. Helt fucking obegripligt.
Det finns ett arabiskt ordspråk: Missunnsamheten förtär sin herre, som rosten förtär järnet. Och lite så är det nog.

Men jag tror ju att missunsamhet och skitsnack oftast sker mellan kvinnor. Att kvinnor är bra på att hålla nere andra kvinnor. Så läser det jag det här Avund ett hinder för kvinnor. Hur tänker ni när ni läser det här? Har ni varit med om liknande? Har ni känt er baktalade och som offer för skitsnack? Hur gjorde ni då? Blev ni ledsna? kroknade ni? Är ni rädda/osäkra för att ta för er av livet, liksom rädda för att hamna utanför gemenskapen? Eller känner ni själva när den där avundsjukan liksom bubblar över inom er? hur gör ni då?

”Att gå omkring och känna hat eller bitterhet över någon, är detsamma som att låta det du avskyr bo helt gratis i ditt huvud”

Jag var på en så bra föreläsning av Mia Törnblom. Hon pratade om vikten av att lära sig sätta punkt. Ni vet man ser en snygg tjej, begåvad, smart tjej. Så tänker man just det och det är där och då man ska sätta punkt. För ganska snart därefter börjar man tänka taskiga saker om sig själv (eller letar fel på den där snygga, smarta, begåvade tjejen). Liksom klanka ner på sig själv. Jämföra sig med den där tjejen och då liksom i sitt eget huvud känna Jag duger inte. Grejen är att det kommer alltid finnas snyggare, smartare, mer begåvade människor. Varför försöka sig på att jämföra sig med alla. Det är där man ska sätta punkt.

Vi tänker 65 000 tankar om dagen. Hur man nu mäter ut det? Men någon har gjort det. Det intressanta eller snarare sorgliga är att merparten av de tankarna tyvärr är negativa. Kanske är det därför vi söker lyckan, för vi står liksom inte ut med allt det där negativa tänket som far runt i huvudet? Jag tyckte det där med att sätta punkt var en så bra grej. Om det drar iväg i huvudet, om tankarna blir negativa, så bara PUNKT.

PUNKT.

Ps gå in lite då och då på min hemsida och kolla in mina event KARINS EVENT För det händer lite härliga grejer framöver. För ni har väl inte missat
YOGA & BOOSTRESA till Kreta i maj
HATHAYOGA & PYSSEL på Mallorca en helg i maj
YOGA & AYURVEDA i Indien i november
YOGAHELG i Viken 22-24/4

Du hittar knipworkshops och annat smått och gott också.

Ni har väl inte missat att jag är covergirl på senaste Hälsatidningen? Så glad för det.

Den kommer också senare ut med ett annat omslag.

Nu ska jag berätta en hemlis. Jag får ofta höra det här från tjejer: Jag känner aldrig igen dig på bilder. Du ser så olik ut på bild och i verkligheten. Det ser inte ut som du.
Ja, ni fattar.
Ja, vad svara man på det?
En människa har förhoppningsvis många ansikten. Men det är en sån där typisk kommentar jag ganska ofta får höra. Tidigt förstod jag vad den ganska ofta står för.
Förmodligen är den säkert också helt omedveten. En sorts autopilot där man vill trycka till den där bruden som tar plats i tidning eller media.
Men ingen kommer åt mig via mitt utseende och det handlar inte om att jag tycker att jag är så snygg. Det är mer att mitt utseende är inte laddat för mig. Jag har inte dåligt självförtroende vad gäller hur jag ser ut. Om man vill komma åt mig får man ta till andra vapen. Men mina ömma punkter tänker jag inte berätta.
För jag tänker, om jag får en enda tjej att gå på tå på mina knipworkshops, en enda tjej som sträcker på sig. Bröstar ut sig och fyller ut hela sin kostym. En enda tjej som börjar tänka punkt när tankarna far iväg. En enda tjej som tänker kan hon så kan jag.
För en sak som jag lever efter, det är att alla kan skina. Om jag skiner lite då och då, så är det aldrig på bekostnad av någon annan. Och det är viktiga grejer.
”Det lilla ljus jag har låt det få lysa klart”

det är NU du ska boka din resa till Grekland

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-02 2016-03-02

Jag följer olika instagramkonton. Många för att inspireras. Några får mig att skratta för att de är så roliga och alltid har en knorr på allt. Några upprör mig. Ett viktigt som jag följer är refugeeswelcome. De synliggör vår omvärld och oss alla på ett väldigt smart sätt. Deras bilder går rätt in. Som idag en skylt med texten fritt översatt Du är i trygghet. To be safe. Jag vill verkligen inte egentligen jämföra min dödskamp som cancerbehandlingar på många sätt är med den jävliga situation som många människor lever i. Men när jag hörde orden från en läkare som sa vi ska göra dig frisk. Jag tror det var den vackraste meningen jag hört i hela mitt liv. Att känna sig trygg. Att få pusta ut. Vi får aldrig bli blasé över andra människors lidande för i slutändan blir det vårt lidande. För det finns inget vi och dom. Det finns bara oss.

En annan viktig röst som jag följer är Alexandra, som också är min vän och som jag känner sedan tiden när vi jobbade ihop på Civildepartementet och kampanjen Ungdom mot rasism. Idag läser jag de här raderna i hennes som vanligt väldigt bra blogginlägg: Jag är faktiskt stum. Ni som sett min SVT-dokumentär ”Vad är det för fel på grekerna?” och läst min bok ”Kaos-ett grekiskt krislexikon” och följt rapporteringen vet att Grekland är ett land i fritt fall sedan sju år tillbaka. Ständigt balanserande på ruinens brant. Nu förutom skuldkris även som epicentrum för flyktingkrisen. En miljon människor har passerat landet bara senaste året. Utarmade, trötta, trasiga barn, gamlingar, gravida, föräldrar. Och fler kommer. Tiotusentals har fastnat i landet med Europas högsta arbetslöshet som tvingat sina egna barn att emigrera. När turisterna från Nordeuropa nu avbokar sina semesterresor till de drabbade öarna Samos, Kos, Lesbos, vars enda inkomstkälla är just turismen visar majoriteten av grekerna en imponerande filantropi, empati och solidaritet. LÄs hela blogginlägget här

Varför avboka. När man kan visa solidaritet? Och ändå få ha semester. Vi kan inte blunda för vad som händer i världen. I vår blir det mycket Grekland för mig. Jag kommer att bo två veckor i Aten. Jag har fått ett stipendie av författarförbundet. Jag får tillbringa två veckor i Ariane Wahlgrens hus. Meningen är att jag ska skriva. Det blir min första gång i Aten. Jag ser så fram emot de här veckorna.

Dessutom är jag också glad att kunna erbjuda en fantastisk yoga och boostresa med Alexandra Pascalidou till Kreta. I slutet av maj och början av juni. Du har väl inte missat? Det finns ett par platser kvar, så boka. Blir så härligt. och ska bli så fantastiskt skojigt och lärorikt att bli guidad på ön av multibegåvningen Alexandra. Här hittar du info och anmäler dig

Den här veckan ska vi lägga energi på att bygga oss starka både på insidan och utsidan. Kom med.

det får ta den tid det tar

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-29 2016-02-29

Det fanns stunder då du inte lyckades. Du gick på den tomma stigen och svävade i luften, vilsen i födelsens och dödens kretslopp och slukad av föreställningarnas värld. Men den vackra stigen är tålmodig, den väntar alltid på dig, den stig som du känner så väl, som är så trogen. Den vet att du kommer tillbaka en dag. Och den kommer att säga: Välkommen tillbaka. Stigen kommer att vara lika frisk och vacker som första gången. Kärlek säger aldrig att detta är sista gången.
Thick Nhat Hanh

Lite så känns det.
Jag sitter här, igen och väntar tålmodigt. Det får ta den tid det tar.
Den tid det måste ta.
Jag sitter här. Och väntar.
Under tiden stiger solen. Går från kall vintersol, till den klara vårsolen.
Tiden går.
Tid passerar.
Jag sitter här och väntar. Andas. Ler och tar ett steg i taget utan jäkt. Bara långsamt som för att hinna med det som ska hända.

Sitter här och väntar.

För visst blir allt bra.

Alla sagor har vackra slut och min saga är verkligen inte slut.

livet är upp och livet är ner

4 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-28 2016-02-28

Det här med kontraster. Liksom livet. Så har den här veckan verkligen varit. Det har varit upp som en sol och lite ner platt som en pannkaka i sängläge. Men jag har börjat vänja mig vid de här kontrasterna. Blir inte lika rädd längre. Hamnar inte där nere som en skalbagge som har svårt att vända på sig. Hamnar inte där lika länge. Det är ju det som är det härliga med livet att man vet att det går över. Livet består av toppar och dalar. Knepet är väl att lyckas både vila och njuta i dalarna, också.

I onsdags var det pressfrukost för min bok Yoga fysisk och själslig detox. Vi var på Paradiset. Ni vet den fantastiska affären som ligger på Brännkyrkagatan 62-64.
Så glad för över alla som kom trots influensatider.

Maten var fantastiskt god och tillagad av Cissi Davidsson som står för alla smaskiga recept i boken. Cissi är en stjärna på mathimlen. Hon har företaget Curlyfood. Vill du lära dig mer om mat, så har hon fantastiska matkurser. Cissi har en alldeles speciell känsla för smaker. Hon kan verkligen mat.

Det var så många gulliga och underbara som kom. Tack för det. Som Luise från Greenkitchenstories.com och min bästis Cissi Elwin som är chefredaktör för tidningen chef. Och Alexandra Pascalidou som också är journalist och en världsförbättrare. Så modig. Ni vet väl att jag och Alexandra har en riktigt härlig boostresa till Kreta i maj?HÄR ÄR INFO OM HÄRLIGA RESAN och här hittar du Alexandras blogg och så journalisten Annika Jankell som också har podden Jankell & Coard.

Och blev också så glad av fina blogg inlägg från Maria Tjärnlund i Tarabloggen: LÄS HÄR

Och den här fina bloggtexten av Vevve Jäderlund i Yogaworldbloggen. LÄS HÄR

Alla tjejer åkte hem med världens bästa goodiebag.

Jag gick tillbaka till kontoret och avslutade några grejer och morgonen efter vet ni. Jag opererade min arm och har legat på sjukhuset. Det var ingen skoj historia.
Så här såg handen ut när jag vaknade.

Och så här såg jag ut. Alldeles likblek. Det tog tid innan jag vaknade till liv. Jag höll på att svimma flera gånger. Det där gröna som de sprutat in i min hand för att kunna hitta blodkärl och lymfkärl. Ja, det skulle ju ta vägen någonstans. Och det var väldigt märkligt att kissa först knallblått och sedan grönt. Som tur var hade jag med mig en kasse med kallpressade juicer, eget te, kokosvatten så jag kunde göra min egen utrensning.

Dessutom såg jag till att använda sjukhusets syrgas och den fina andningsmanicken. Det går framåt på sjukhusen.

Nu är operationen klar och nu ska jag bara reparera mig. Håll tummarna för att det blir bättre. Och att det här jag gjort ska kunna hjälpa andra tjejer i samma sits som jag.

hejdå sängen, hoppas vi aldrig ses igen.

Ha en fin söndag. Nu ska jag göra lite pranayama.

för jag är someone who can dance

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-25 2016-02-25

Har precis tvättat eller snarare skrubbat hela kroppen med descutan för andra gången, eller egentligen fjärde. För man gör det dubbelt varje gång. Jag är snustorr. Håret är som svinto. När jag stod där i duschen i morse kom gårdagen tillbaka. Inte den underbara gårdagen, alltså pressfrukosten på Paradiset för nya boken. Den var bara härlig. Bilder kommer senare.
Utan den där dagen jag tvättade hela kroppen inför operationen när högerbröstet togs bort och också mina lymfkörtlar i armhålan. Den operationen som nu orsakat lymfödemet, som jag med den här operationen hoppas kunna lindra. Vet ni jag är så trött på att orka. Trött på att vara stark, Tappar det. Och tycker så fruktansvärt synd om mig själv. Grät en skvätt som för att släppa på all spänning.
Men jag har en autopilot.
Nån därinne i mig som kopplas på. Igår kväll bokade jag in en massage. Så skönt att få kroppen masserad. Och sedan gick jag hem, tvättade hela kroppen. Drack en grön juice och la mig för att titta på grammisgalan. Och vad jag älskade den galan. Alla kaxiga unga brudar. Silvana Iman som höll sitt tacktal på jag tror både litauiska och arabiska. Och Seinabo Sey som i slutnumret hade scenen full av svarta människor. Det här är Sverige. Alltså den ena bruden efter den andra gick upp på scenen och ägde och jag upptäckte hur jäkla glad och framförallt stolt jag är över alla dessa coola brudar som tar för sig på ett sätt som jag vad ska jag säga ger en tant på snart 52 år så jäkla mycket hopp. Hopp om framtiden.

Så nu ska jag snart ta mig till Karolinska och i hörlurarna har jag den här låten från igår. Elliphant, Icona Pop och Zara Larsson så bra. För jag är Someone who can dance

https://www.youtube.com/watch?v=-roJn_Kv3Mc

spela tv-spel med muffen

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-22 2016-02-23

Woho, här händer det grejer.
Älskar när det kommer bra grejer på marknaden. Grejer som är bra hjälpmedel.

Elvie är en sån.

Så kul att få berätta om att jag nu testat ELVIE som ni kan läsa mer om HÄR.
Vad är det tänker ni?
Jo, det är en liten smart och rolig kniptränare. Och jag som aldrig hållit på med tv-spel eller sånt. Plötsligt känns det som att jag gör just det. Alltså tv-spelar fast med muffen.
För man laddar också ner en app, och via bluetuth. Ja, ni hör ju hur oteknisk jag är…
Men jag lyckades ändå med det här. Så det är idiotsäkert.
Nu har jag gjort det ett par kvällar. Och man får poäng för om man knipit bra och tillräckligt. Man för statistik på ens knipförmåga. Man känner sig duktig och man ser hur mycket man kniper, om man kniper. Alltså det är till och med roligt.
Jag rekommenderar den varmt.
Och för er som är sugna på att prova den. Det är en engelsk uppfinning. Den säljs för 199 euro, men ni får den för 179 euro. Men då måste ni mejla för att få koden. Så mejla mig på yogavita@telia.com
Det kan mycket väl bli en toppenpresent till en kompis som fyller jämt. Så önska dig den av dina kompisar. Be din partner köpa den. Köp den till dig själv. Men se till att få rabatten från mig.

Här kan du läsa om Elvie the video game for your vagina

så mycket att välja på

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-22 2016-02-22

Jag vet inte hur det är med er. Men när jag ska göra nåt stort. Nåt svårt. Nåt jag är orolig för att göra. Då kan jag nästan bli som lamslagen. Jag gör ingenting. Jag räknar bara dagarna, eller kvartarna fram till det som ska göras. Så är det nu.
Nu har nedräkningen börjat.
På torsdag opereras jag.
Förra året skulle jag ha opererat bröstet, men jag fick kalla fötter, som man säger. Ångrade mig bara ett par veckor innan. Men jag tänker inte ångra mig nu. Vill fullfölja det här.
Men jag kan ju inte bara gå runt i dvala fram till på torsdag. Måste ju njuta och det kommer också hända härliga grejer innan operationen som är värda att njutas av.

Som pressfrukosten för Yoga fysisk och själslig detox som vi ska ha på onsdag morgon på Paradiset matmarknad.

Idag är det fullmåne. Det betyder ingen fysisk yoga. Så idag gör jag lite längre pranayama (andningsövningar) och ska då också passa på att verkligen njuta av att andas in och andas ut.
Jag ska tänka: In med allt jag vill ha mer av och ut med allt jag inte behöver.

Under åren som gått sedan jag började med yoga på riktigt. Mer regelbundet ska jag kanske säga. Så har jag gett ut 15 stycken yogadvder och fyra rena yogaböcker. Jag har gett ut andra böcker också där yogan typ alltid flikats in på något sätt. För yoga är en stor del av mitt liv och kommer alltid att vara. Yogan har på så många sätt hjälpt mig. För när man hittar det där må-bra-redskapet, så vill man också hjälpa andra att hitta det.
Kanske är det därför så många som börjat med yoga också vill bli yogalärare?

Men det är inte enkelt att överleva som yogalärare, om du inte är känd, eller driver din egen studio som någon annan betalar för. På den tiden jag jobbade för olika yogastudios var lönen väldigt låg. Och ibland kunde det kännas väldigt märkligt att ha en klass på 30 personer i 1,5 timme och allt du fick in på ditt konto var 700 kronor från din arbetsgivare, 700 kronor som du också skulle betala skatt på.
Det gick ju inte ihop.
Vet inte riktigt hur det är idag om du jobbar för en yogastudio? Någon som vet.
Det var också vetskapen om det som gjorde att jag alltid bjuder in yogalärare i mina böcker. För att visa på mångfalden, unga och äldre. Blonda och mörka. Kvinnor i olika storlekar och med olika erfarenheter men med ett brinnande intresse för yoga. Jag vet att det inte är enkelt att ta sig fram.

Så tänker jag på alla de här instagramkontona, som kritiseras hej vilt. De funkar ju som reklam för många yogalärare. För att skapa ett intresse, för att fånga elever.
Jag blir faktiskt inte så provocerad av ”skrytiga” instagramkonton. Jag tänker att alla försöker.
Man vill försörja sig på det här yrket som man älskar.
Alla har inte en månadslön, eller en partner som man kan luta sig emot och bli försörjd av och för att få fortsätta att göra det man vill. Nämligen lära ut yoga. Många jobbar dubbelt med något annat och drömmer om att själv en dag kanske öppna en yogastudio.

Jag har jobbat och jobbar hårt för att kunna försörja mig på det jag älskar. I många år, kanske alldeles för tidigt, hade jag en yogastudio (som till en början bara var en sommarstudio) i den lilla byn Båstad. Varje dag erbjöd jag flera klasser. Ibland var det fullt, men det fanns många, många dagar när det bara kom en, eller två eller kanske tre. De personerna var lika viktiga, som om de hade varit femton. Jag lärde mig massor på de nio åren. Massor om mig själv, om att bearbeta känslan att vara bortvald. Att ingen gillar mig. Till att gilla läget. Att stå ut och tänka min tid kommer. Gör jag saker med hjärtat så kommer det att bli bra, för att det måste.

Eftersom jag är journalist i grunden kunde jag kombinera mitt yogaläraryrke med att skriva artiklar om yoga i flera av de tidningar som jag tidigare skrivit olika featureartiklar i. Jag hittade den här bilden. Kommer inte riktigt ihåg vilken tidning det var. Men jag kommer ihåg att det var innan alla de här färgglada, färgranna tajtsen fanns att köpa. Jag kommer ihåg att jag tyckte mina som Ylva och Joanna Orback från Pretty Jo på St Paulsgatan i Stockholm sytt upp till mig var så coola. Ylva var kostymör och hjälpte mig med kläderna för de elva yogafilmerna Yogaliv som spelades in våren 2009.

Idag finns så många alternativ. Så mycket att välja på. Ibland är det svårt att stå stadig i sig själv. Att veta vad man själv vill. Och inte dras med i allt runtomkring en. Att stå stadig. Det är ju det yogan kan hjälpa oss med.

Om shanti, shanti, shanti

dansa bort oro

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-21 2016-02-21

Lite så här viktig kan jag känna mig ibland. Byt ut katten till en liten pudelpojke.

Betar av det ena efter det andra. Samtidigt som jag är så rädd för att bli sjuk. PÅ torsdag ska jag opereras. Är jag sjuk får jag inte opereras, så är det. Och när man liksom ställt in sig på något, ja, då är det jobbigt om det ändras. Ser fram emot operationen på ett ganska oroligt sätt.
En operation är alltid en operation.

De tre veckor som jag ska vara sjukskriven, och jag tror det är typ första gången i historien som jag har sjukpeng… Eller jag hoppas i alla fall att jag har det.
Oj, vad jag ska läsa.
promenera och dansa.

För när oron kommer över en kan man ju alltid dansa. Man kan dansa sig glad. Man kan dansa när man är glad. Finns liksom alltid en anledning till att dansa.

”We are diamonds”

älskar mina knipisar

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-20 2016-02-20

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

Författarnamn: Karin Björkegren Jones