Igår såg jag att min blogg besökts av 2 miljoner unika besökare sedan sommaren 2012. Jag slog ihop siffrorna från både min gamla och min nya. Sedan är det ju nåt år som jag bloggade för tidningen Yourlife. Men ändå, så många som läst.
Så här såg mitt första blogginlägg ut:
Söndag 4 januari 2009
när man blir kär
När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid – när livet stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade. Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig, långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga.
Tänk vad mycket som hänt i mitt liv på sju år. Inte direkt en dans på rosor. Men så tacksam för att jag är här. Att jag lever och att jag använt mig av yogan genom alla motgångar.
Estelle som är vd på Yogayama har börjat blogg Här kan du läsa Yoga off mat
Det ska bli spännande att följa. Dels för att jag träffat Estelle, både från tv-världen när jag jobbade i den och även på Yogayama. Estelle skriver att hon kommer att skriva om vad som händer utanför yogamattan, till skillnad från ”den uppsjö av yogabloggar som redan finns”. Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med henne. Jag tycker de flesta yogabloggar jag läst, just handlar om hur man klarar, hanterar livet utanför yogamattan och hur man använt och använder yogan som ett redskap.
I morse läste jag det här: The Failure of Modern Yoga
Det är ändå lite intressant och kanske finns det en sanning i det. I alla fall hans sanning.
Men det som hände i mig när jag läste, det var lite samma det här som det alltid pratas om nämligen fint och fult. Fin kultur och populärkultur. Och det kan jag tycka är så tröttsamt.
För vad är yoga?
Vad är att leva yogiskt?
En sak jag vet är att de flesta människor gör så gott det kan för att må bra, känna sig glada. De flesta söker en mening i livet. En plattform, ett sammanhang. Om man börjar yoga för att det är en trend, eller för att man tyckte yogaläraren var så snygg (haha det var så jag började, eftersom jag ville se ut som Britta när jag var i hennes ålder). Eller för att en lärare drar 400 elever till en klass, med musik. Eller om jag vill ha tigrerade yogatajts och en väska för 3000 kr att lägga min yogamatta i, så är det väl ändå upp till var och en.
Världen vi lever i är ytlig. Klart som fanken yogavärlden är det. När jag började yoga fanns inga teachertrainings. Man gick helt enkelt bredvid en lärare som en lärling, även om jag är yogaalliance licenserad, flera gånger faktiskt. Men det är ju i görandet och sin egen practice som man lär sig. Men man måste ju börja någonstans.
Alla kommer till sina fajter. Sina ups and downs. Jag kan inte rabbla sanskritorden för alla yogaställningar jag gör. Jag kunde det förut, men efter min sjukdom så tycker jag inte att det är viktigt. I min värld handlar yogan om att skala bort, skala bort och att jag förhoppningsvis blir en person utan fördomar och som är ren i vartenda möte. Som inte delar upp folk i fint och ”fult”. Som är glad för andra människors framgång och som själv lever i förnöjsamhet. Supersvårt och en ständig pågående process. För det är ju det som är livet, man blir aldrig klar. Man är aldrig färdig. Men yogan har lärt mig stå stadig även när det blåser. Yogan och all terapi kanske. Men nog sjutton stormar det då och då ändå. Och nog hade det varit enklare att skylla på någon annan. Eller att världen förändrats. Vilket jag så klart gör ibland, men det lämnar alltid en fadd smak i munnen.
Kan vi prata lite om yogan? Vad är yogan för dig? Hur har du använt yogan utanför yogamattan?
Jag la upp den här filmen igår och skrev Man skulle vilja veta vad hon lyssnar på.
Många fattade att jag skojade. Många fattade nog att jag inte tycker att det är okej att vare sig killar eller tjejer ska bete sig så där mot varandra. Samtidigt är det sorgligt att man skrattar åt hur hon beter sig, eftersom det är så långt borta från hur man kan tänka sig att en tjej skulle göra. Men vi ser dagligen typ liknande scener i filmer, videos, bilder hur tjejer utsätts för liknande kränkning. Vi har marinerats i att vara offer.
