Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Du ser INTE ut som på dina bilder. Det får jag höra ganska ofta. Näe, jag vet. Jag kan se olika ut, typ jämt. Ibland känner jag faktiskt inte igen mig själv. Men jag tror att det kan ha med att göra att jag ofta är sminkad på bilderna i böckerna och om jag är med i en intervju, medans de flesta träffar mig i privat och då är jag oftast osminkad.  Ofta får jag höra att jag är lik den här vackra, begåvade helt underbara människan. Jag har lite svårt att ta ta det:

Patricia Arquette. Jag kan se vad det är folk tycker att jag är lik dem på, men näe, själv tycker jag och har alltid tyckt att jag är lik den här killen:

och den här:

För ett tag sedan läste jag Magdalena Graafs blogg: skillnad pa religioner och religion

Tänkte att jag inte orkade svara, men så hittade jag den här sången på youtube: vem är kungen i djungeln

En kristen kvinna som sjunger för dagisbarn (ser det ut som eftersom hon sitter på golvet, i barnhöjd)

Och så kände jag, alla år man sjungit kristna sånger i kyrkan, ja, hela min uppväxt. Jag är uppväxt med att prästen höll i skolavslutningen och det var faktiskt min 20-åriga dotter, som gick ut nian i Katarina Norra. Där var det ALLTID skolavslutning i Katarina Kyrka med präst OCH rektor.

Är jag kristen? Nej, jag är med i svenska kyrkan, men är jag kristen. Tror jag på Gud, näe. Men jag tror på något större. Jag har en tro. Jag tror på det goda.
Och jag tror på att göra gott, karma.
Min religion är nog karma. Det man gör för andra får man tillbaks på något sätt.
Men också behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Mina möten med olika religioner, har jag gjort att jag typ vill blanda alla. Plocka ut det gottigaste ur alla.
Jag skulle gärna vilja bikta mig, som man gör inom den katolska kyrkan.
Vad skönt att bikta sig. om man vet att man agerat fel, sagt fel, gjort fel och så får man recitera en bön 20 gånger, så har man liksom sonat sitt brott.
Efter varje yogapractice ber jag.
Jag ber för mig själv och alla jag älskar. De jag har nära, att deras liv ska vara kantade av kärlek, värme, uppskattning och att de ska vara friska och lyckliga.
Den stunden är särskild och alldeles speciell. MIN stund.
När min flicka var liten, läste vi Gud som haver barnen kär, och alldeles särskilt höll vi oss kvar vid det sista när man kunde lägga in sina egna önskningar.
Jag tycker Jesus verkar ha varit en häftig man.
Men främst av allt tror jag på det goda.

Vad tycker ni om Magdalenas inlägg, är det att åberopa gudarna när man sjunger AUM med barn?
Jag har inte barnyoga, men tycker nog att berättelserna om de indiska gudarna är just fina sagor, ungefär som Hans & Greta och Tummelisa.
Jag har haft lite barnyogaklasser, och jag har gjort en barnyogadvd. Där sjunger vi oooom, som blir oooomelett, och så skrattar vi.

Och så tänker jag på Indien, att det i de delar av Indien som jag varit, ändå samsas religionerna bredvid varandra. Och att första frågan i Indien, är vad man heter och sen typ vilken religion man tillhör. Mera för att det på nåt sätt är självklart att man tillhör en religion. Att det är viktigt, och sedan inte någon värdering om det är rätt eller fel att vara kristen, muslim, hindu, sikh eller katolik. Utan bara att man har en tro.

Att frågan vad man jobbar med, som är typ andra frågan man frågar här i Sverige, är helt underlägsen religionen.

Vad tycker ni?

Namn: Nina Rahm

Ålder: 45

Yrke: Formgivare

Civilstånd/familj: 1 barn, 2 styv barn, 1 man

Bor: Hammarbyhöjden

Vad är meningen med livet?

– Att få se barn växa upp, kärlek och ett spännande och roligt arbetsliv.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

– Jag är nöjd. Ångrar att jag inte studerade mera och att jag inte skaffade fler barn.

Vilken är din livsfilosofi?

– Känn, prata, bearbeta, tänk och sopa en del jobbigt under mattan.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

– Studera mycket så att du får ett roligt jobb, låt ingen bestämma över dig och skaffa inte barn för sent.

Hon är si och han är så. Jag skulle aldrig gjort, sagt, agerat, varit som hon. Hon är ingen bra fru, kille, pappa, mamma, bra vän och så där får man inte göra, jag hade ALDRIG gjort så.
Folk pratar.
Tycker så mycket om andra.
Lägger så mycket energi på vad andra gör, och sällan att det reflekterar över sig själva.
Hur de själva agerar, gör.
För när man pratar om andra på det sättet, sätter man ju sig själv ganska mycket på en piedestal.
Jag kan tycka att ju längre jag levt, ju mer motgångar och sorger jag mött, så måste jag säga att livet är inte så enkelt alla gånger. Och man handlar och gör fel ibland. Man blir ledsen, man sårar, man säger nåt taskigt till någon, man kanske inte menar det, men det sägs i stridens hetta.
Om jag utgår från mig själv, så vet jag att jag inte vill någon illa. Men ibland blir det fel, men det är ofta när jag bara ser det ur min synvinkel.
Men jag försöker att inte döma människor, folk gör så gott det kan.
Men jag säger bara terapi, terapi, terapi.
När man märker att man tänker och fnular mer på vad andra gör och hur och varför de tänker som det gör, ja, då kan det vara bra att gå och prata med en terapeut. Intressant att ta reda på varför man hänger upp sig så på andra.
Men tyvärr kan man ju inte tvinga människor att reflektera över sig själva och kanske lägga mer krut på att urforska sitt inre, än att snacka om andras val i livet.
Man kanske kan tro att yogavärlden är den snällaste och omtänksammaste yrkesbranschen. Men, nej, oj vad det kan babblas och tycks.
Det kan självfallet också uppmuntras och uppskattas också.
Kanske är det som vilken arbetsplats som helst, ni vet vad som händer på fikaplatsen, när plötsligt en går från bordet. Och någon säger; Hur är det med henne, e-g-e-n-t-l-i-g-e-n? Jag har hört, eller har hon inte blivit lite rund. Är hon gravid?
Och så är det igång.
Ibland får vissa nog, när det hamnar i det här snackandet om ens egen person. Det här gjorde mig glad. Nu har jag inte läst artiklarna om Charlotte Perelli och hennes nye kärlek. Men jag har läst löpen, och ur det förstått att hon träffat en man, som lämnade sin kvinna för Charlotte och inte nog med det, han lämnade sin fru när deras gemensamma barn var sjukt. Det finns alltid en annan sida. Min sanning är inte din sanning. Så det här gjorde mig glad och bestämde mig för att nästa gång vid fikat, om någon börjar prata ”otrevligt” om någon som inte är vid bordet. Kanske säga: Kan vi byta samtalsämne? Jag har inte lust att prata om någon som inte är här. Säg det här till vederbörande istället? Eller varför säger du det här till mig? Eller blinka med ögat när jag går på toa, och säga; Kommer ni att prata om mig nu?

Läs det här, det är fint: Hej

Det finns nog en anledning till att jag fastnat, ja, man kanske kan säga så, i tanken om Meningen med livet. Att liksom redan nu fråga sig vad den är och vad jag vill, vem jag är, hur vill jag att mitt liv ska vara och är jag nöjd. Mycket är så klart att jag närmar mig att fylla 50 år.
Jag försöker kanske summera mitt liv – so far. Men jag är också så intresserad av hur andra tänker om det. Hur tänker ni? Valen ni gör. Livsvalen. Och varför. Vad driver oss.
Det finns inga enkla svar.
Och kanske är det meningen.
Det är stora grejer, det är som att ligga på gräsmattan och försöka tänka sig ett universum som aldrig tar slut. Man vill att det ska vara en vägg därbakom sista stjärnan och planeten. Det blir nästan snurrigt att tänka att det kanske inte finns något slut, att det faktiskt kanske inte finns något svar. Att liksom just det är själva svaret, eller vägen, eller väggen.
När jag var ung och jobbade som journalist, slogs av att så många ”äldre” som jag intervjuade, att de ångrade en massa saker i sina liv. Att de inte tog för sig. Lite större tuggor av livet. Att de inte vågade mer utmanade sig själva. Många män ångrade att de inte satsat mer på familjen. Att de lagt så mycket krut på sin karriär, att tjäna pengar, att uppnå status, att bli nån. Bli NÅGON i andras ögon.
Just det fastnade hos mig.
Vi drömmer kanske om framgång, att utvecklas, om en fantastisk karriär, att satsa på det man tycker är så himlans kul.
Men när allt glider på, och man jobbar lite för mycket, försöker nå sitt mål, så kanske några blir sårade på vägen. Man kanske satsar för mycket, och hujadejamig om man sen ångrar sig. Att man kommer på försent. Kanske kan vara lite bra, att fråga sig hur man vill att det ska bli sen, när man blir äldre. Den här låten skulle lika gärna kunna vara ett barns sång till en alldeles förmycket jobbande förälder.

Sinead OConnor

We used to go out
walking hand in hand
You told me all the big
things you had planned
It wasn’t long
till all your dreams came true
Success put me in second place with you
You have no time
to love me anymore
Since fame and fortune
knocked up on our door
And i spend all
my evenings all alone
Success has made a failure of our home
If we could share
an evening now and then
I’m sure we’d find true
happiness again
You never hold me
like you used to do
Oh, it’s funny what success
has done to you
You have no time to
love me anymore
Since fame and fortune
knocked up on our door
And i spend all my
evenings all alone
Success has made a failure of our home
Success has made a failure of our home
I never changed
I’m still the same
I never changed
Stop what you’re saying
You’re killing me
And am i not your girl?
Am i not your girl?
Am i not?

Jag får ofta frågan från mestadels tjejer, hur de ska gå vidare i sitt skrivande.
Jag vill bara säga skriv, skriv, skriv och tror du på ditt skrivande, skriv ännu mer.
Alla bär vi på en historia och kanske just en historia som vill bli skriven. Många skriver dagböcker, reflektioner, tankar som hamnar i en fin bok som hamnar i en låda i skrivbordet. Flera vill kanske att historien ska stanna där, att det mest handlar om att skriva av sig. Men många vill komma ut, bli lästa av andra.

Att vilja skriva en bok verkar i alla fall vara mångas dröm.
Jag är uppväxt i en skrivande familj. Vad ska man säga äpplet faller kanske inte så långt från trädet.
Det har säkert både gett ett självförtroende, men också en onödig respekt, och också ett lite sämre självförtroende i vissa fall.
Jag tycker om att skriva, men jag är verkligen inte litterär, inte som min pappa. Men jag tänker att ju mer jag skriver, desto mer får jag ett eget språk och en dag så…
Min pappa gav ut sin första bok, som sexton, eller om det var sjuttonåring. Han har gett ut diktböcker och romaner och sen lärde han sig ryska och efter våra år i Moskva, började han översätta de stora ryssarna. Min pappa har översatt flera nobelpristagare.

Jag är väldigt stolt över min pappa.
Han är nog en av de smartaste, roligaste (och jobbigaste) jag vet. Min pappa är snart 80 år, nästa år faktiskt, men hans huvud är barnsligt, och smart. En farlig kombination. Men den bästa!
Med min pappa kan jag prata om händelser i världen och om Ceasar Milans senaste program. Den bredden. Han är med, han är så vaken och intresserad. Vad jag gillar det.
Men jag tror att det är också en viktig del i att vara författare, att ha ett lyssnande öra och ögon som ser, faktiskt ser. Att vara med i det som händer och att reflektera över vad som händer. Men också att sitta varje dag mellan kl 9-17 framför datorn (eller skrivmaskinen som det var förr) och skriva. Det är ett jobb, det är inte bara nåt som kommer över en som en skänk från ovan.
Det är ett staplande av ord, på varandra, efter varandra, som en stafett, en förflyttning. En framåtrörelse.
Många säger att första boken kommer som en skänk, men sen blir det något som måste värkas fram, varje dag, hela tiden, ord för ord.
Jag har fortfarande inte skrivit den boken.
Jag har skrivit flera böcker, men inte boken. Boken med stort B.
Och jag har också saker i byrålådan, texter, som jag har ett förhållningssätt till, där jag nästan känner mig naken, och ännu inte riktigt redo för att visa upp.
Jag vet inte om ni förstår vad jag menar, men en dag ska jag skriva den. Och det är det här jag menar är mitt dåliga självförtroende.
Det är här jag har mitt dåliga självförtroende. Att skriva en roman, är för mig att skriva på riktigt. Fast jag är medlem i författarförbundet, och fast jag skrivit flera böcker, känns det fortfarande lite märkligt att säga att jag är författare. Jag brukar säga att jag skriver om någon frågar.
För mig är en författare någon som har skrivit flera romaner.
När jag var ung skrev jag dikter och skickade in till förlag. Jag blev inte publicerad, men Jag är väldigt tacksam för jag fick fin kritik från förläggare, som tog sig tid att skriva tillbaka och svara mig. Ge mig tips, och som sa att jag var något på spåren. Det var fint. Jag skrev under pesudonym, eftersom jag hade träffat flera förläggare via min pappa.
Idag finns så många möjligheter för de som tycker om att skriva.
Hittade den här: petters blogg
Gå in och mejla svar till honom, varför du tycker om att skriva.
SEdan finns Berättaministeriet, som jag tipsat om tidigare här på bloggen. Som tar sig ut till historierna och uppmanar ungdomar att berätta sina historier.
Bloggandet, är också ett sätt att skaffa sig läsare, få ge uttryck för orden och se om någon tycker att det är bu eller bä. En sak som är viktig, det är att inte förlora sig i att bli omtyckt. För om du börjar skriva för att bli just omtyckt har du lite granna skrivit in dig i ett hörn.
Några jag känner började med att skriva en blogg på engelska. En matblogg:greenkitchenstories
den är en sån framgångssaga. Nu har de fått kontrakt med tre, läs TRE engelsktalande bokförlag, ett i Usa, ett i London och ett i Australien. Vilken deal. Och det härliga är att de också är helt underbara som personer.
Så mitt tips är att skriva så mycket du kan. Hitta ditt sätt att skriva. Hitta ditt språk och tro på att du har något att berätta. Kram och lycka till.

Här i Båstad finns en massa minnen nedpackade i olika lådor, den här bilden är ett sånt minne.

För 18 år sedan.
När min lilla flicka var två år (och jag 29), fick jag ett stipendie från författarfonden. Det var inget jättestort, men det räckte till en resa för henne och mig en månad till Thailand, plus lite pengar som jag jobbat ihop själv. Oj, vad ont i magen och vilken oro jag hade innan vi åkte.
Att jag skulle åka själv med min lilla dotter.
Skulle jag klara det.
Alla de där oroliga tankarna, men jag kände att det var så viktigt.
Att liksom ta tillbaka makten i mitt liv, att fast jag var ensamstående mamma, ändå fortsätta att våga göra de där grejerna jag kanske längtade efter och MED min dotter.
Och sen den dagen har Mira varit en så bra reskamrat, och jag ser hur hon fortsatt att resa själv.

Vi åkte till Koh Samui först.
SEn tog vi båten över till Krabi och Railegh beach (eller hur det nu stavas) och avslutade på Phuket.
Vilken resa.
Jag är så tacksam för allt vi var med om, och hur fantastiskt snälla thailändarna var. Vi blev hembjudna till folk, och när vi skulle äta middag tog servitriserna Mira och matade henne.
Alla var så gulliga och snälla mot oss, och för bara några år sedan fick jag ett brev från ett ungt par som vi umgåtts ganska mycket med på Koh Samui, vi gick till och med på ett disco. Miras första discobesök… De berättade att de fortfarande var tillsammans och nu fått sitt första barn och de tackade oss för att vi umgåtts. DE tackade oss.
Jag kom dragandes med barnvagn, min lilla flicka och all vår packning och överallt alltid, alltid en hjälpande hand.
Den här resan var på nåt sätt magisk.
Mira slutade både med välling och med blöjor.
Jag tror nog jag älskar Thailand efter den resan.