Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Oj, mitt förra inlägg engagerade. Det är kul. Jag älskar när ni kommenterar. Jag kommer att skriva mer om mina tankar, men i det här inlägget  tänkte jag tipsa er om mina knipkurser.

Knip Torsdag 28/11 kl 18.30-20.30 i Stockholm  Ett par platser kvar

Knip Tisdag 3/12 kl 18-20 i Norrtälje

Knip Söndag 8/12 kl 13-15 i Stockholm FULLTECKNAD

Knip Måndag 6/1 kl 15-17 i Stockholm

Knip Söndag 19/1 kl 13-15 i Stockholm

10-12/1 -2014 är jag i Viken och kniper och håller i yogakurs. Mer info kommer!

Här är jag och Hanna som var en av deltagarna på helgens Knipkurs. Ser lite smågalen ut.

I söndags var det fullmåne. Då brukar yogisar ta ledigt. och om man yogar varje dag, kan det ibland vara skönt med de här ”ledigheterna”. Så i helgen hittade man mig på gymet, lyftandes tyngder och kettlebells.

Lite Rocky över mig…

Ni vet att jag varit kritisk mot Rosa bandet och Cancerfonden. Jag fick det här mejlet nedan från Martina Frick Isberg, som ansvarar för Sociala medier på just Cancerfonden, efter det här inlägget om Rosa bandet galan

”Hej Karin. TV-galan ”Tillsammans mot cancer” var en gala av Cancerfonden
i samarbete med TV4-gruppen. Det är en ny satsning för att uppmärksamma
alla cancerformer, inte bara bröstcancer. Pengarna som samlades in
under oktober och under galan går till Cancerfonden. Ett av
Cancerfondens mål har varit att organisationens insamlings- och
administrationskostnader endast ska utgöra 15 procent av de totala
intäkterna senast 2015. Tack vare högre intäkter och lägre insamlings-
och administrationskostnader än beräknat uppnådde vi detta mål redan
2012. Under året användes endast 14,9 procent (så kallat SI-tal) av
insamlade medel till insamlingsarbete och administration. Läs mer här
http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Fakta-om-Cancerfonden-/Kvalitet/

När det gäller Rosa Bandet stämmer det inte att vilka som helst får
sälja rosa produkter. Cancerfonden har ett långsiktigt samarbete med
våra samarbetspartner som har rättigheter att sälja rosa produkter under
oktober. Här hittar du våra samarbetspartner
http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/om-rosa-bandet/sponsorer/
Alla
som gav pengar under tv-galan kan vara säker på att pengarna går till
rätt ändamål och att Cancerfonden sedan fördelar pengarna enligt en väl
utarbetad process. 2013 delar Cancerfonden ut 401 miljoner kronor till
cancerforskning. Det är den hittills största summan som Cancerfonden
kunnat dela ut till forskning under ett år. Med vänlig hälsning”

SVAR: Hej Martina och tack för ditt svar. Jag vet att intäkterna går till Cancerfonden. Och jag tycker det är bra att ni nu lite mer tydligt, om än inte riktigt tydligt visar att Rosa bandet-pengarna inte är öronmärkta för bröstcancer.
Kul att ni drar in mycket pengar. Jag tror vi alla som drabbats av cancer, eller har någon i vår närhet som drabbats av cancer eller kanske gått bort av den här överjävligaskitsjukdomen kan skriva under på att vi inget hellre vill än att hitta ett botemedel, men också att vi ska börja prata om varför cancern ökar i vårt samhälle.
Varför den hormonella cancern ökar till exempel? Jag har mina ideer, men jag är ingen forskare.
Det jag kritiserar är att ni tillåter vilka företag som helst att sätta loggan på sina produkter. Du skriver att ni INTE låter vem som helst sätta en Rosabandet-logga på sina produkter. Exakt vad är det som gör att ni väljer ut vissa?
Här är er lista: Olika sätt att stödja Rosa bandet Vår värld har blivit cancerogen. Det finns hormonstörande och
cancerframkallande ämnen i det mesta nuförtiden. Man behöver inte vara
Einstein för att fatta att allt sammantaget kan ge coctaileffekten, som
vi sett flera dokumentärer om. Och som många människor varnar om. Flera
av företagen här, tex Garnier massproducerar schampon, balsam, ja,
listan kan göras lång där sammantaget ingredienser kan ge just en
coctaileffekt deluxe. För mig rimmar det illa att de ska sälja sina produkter med en Rosabandetlogga på.
Folk vill göra skillnad. Känna att de hjälper till och lägger ett litet bidrag till cancerforskningen. Försäljningen på just varor utvalda av Rosabandet = Cancerfonden ökar.
Man får känslan att man just gör skillnad, man köper en bra produkt om väljer den med er logga på. Kan ni inte börja öronmärka, låt eko/rekoföretag som försöker göra skillnad, genom att välja de mer hälsosamma alternativ för oss och vår värld få sätta loggan på sina produkter.
Gör skillnad cancerfonden. Ni har makten, använd den. Sålla lite bland de som får sätta loggan. Låt loggan bli en logga som signalerar skillnad, på riktigt.

Jag har varit inne på er sida för att titta på just vilka ni ger forskarpengar, det är en gedigen lista. Många forskningar som är igång, fantastiskt. Men jag gick igenom 200, ska sätta mig och gå igenom alla. Men det är inte många som handlar om alternativ forskning, eller rehabilterande forskning. För mig är frågan hela tiden Varför får vi cancer? Kanske ryms den forskningen nånstans bland alla forskningsrubriker som ni väljer att ge stöd. Vad vet jag. Jag hoppas det.

Martina, jag vet inte om ni sett det här. Botemedlet mot cancer De behöver pengar. Vad fantastiskt härligt det vore om ni kunde hjälpa dem med finansieringen. De behöver pengar. För om det stämmer, om man kan hämma, ta bort cancer genom att ta DCA vore det väl värt att forska på?

Ha, det är ingen hejd på hur jag tar för mig…
Ni kan få rösta på mig här: Sjuhärads sociala pris.

Igår var en så tuff dag. Först var jag på efterkontroll på Radiumhemmet. Det är så skört att gå dit. Så många minnen som hittar sin väg tillbaka in i mig. Kroppen som minns. Benen som vant tar sig hela vägen in till Onkologen från busshållplatsen. Förbi apoteket. Förbi rökrutan och hur benen liksom blir tyngre och tyngre. Vill gå saktare ju närmare radiumhemmet vi kommer. Så sitter vi en liten stund i väntrummet och jag flyttas snabbt tillbaka till för ett år sedan. Hur jag kände mig. Hur sliten jag var efter sex månaders cellgifter.
Nu sitter andra kvinnor där, som gör samma resa som jag, fast ett år senare. Kvinnorna i väntrummet. En kvinna som grät uppgivet. En annan som satt alldeles blickstilla, men med blicken fokuserad på väggen mitt emot. Den där känslan kan jag så väl känna igen. Man är så rädd för att bryta ihop att man sitter och spänner sig, kroppen är som en stålfjäder.
Jag bröt inte ihop. Jag satt stilla, men utsidan visar inte samma som stormen på insidan.
Man kan inte se på mig vad som händer därinne.
Ray höll min hand, och smekte mig på ryggen
Mina prover såg bra ut. Men Elisabet skulle boka in en tid på ultraljud, för att kolla mitt friska bröst. För att det kliat. För att jag oroar mig.
Så nu väntar jag på det.
Jag var en högriskgrupp med min inflammatoriska cancer. Tänk om jag inte upptäckt cancern i tid, då hade den kanske spritt sig. Inflammatorisk cancer är aggressiv och det är en stor återfallsrisk. Jag har inte orkat ta in hur aggressiv cancerformen faktiskt var. Mitt fokus har varit tunnelseende. Igenom och ut.
Men nu kommer oron och ångesten som ett brev på posten.
Jag bokade en tid på AAA-kliniken, berättade om min oro och ångest. Fick en massa nålar i huvudet och det var som att klubba en säl. Jag knockades rätt in i behandlingsbänken. Men det var bra för jag blev helt avslappnad. Oron försvann och jag tvingades in i ett lugn.
Synd att man inte kan få LarsOlofs akupunktur subventionerad.

Fick den här cdn i brevlådan. Så kul. Det är från Wivianne som jag lärde känna för en massa år sedan. Hon har drömt om att ge ut en chantingcd. Nu har hon gjort det. Chanting är fantastiskt. Och det är fantastiskt att följa sin dröm, lyssna på sina drömmar. Man kan beställa cdn här: Wivi-annes hemsida

Igår var jag i stora synagogan. Det var första gången jag besökte en synagoga faktiskt. Eller jag kanske har varit där på något studiebesök med skolan.
Det kändes otroligt viktigt att vara där, just igår, i alla fall efter lördagens kravaller. Jag blir så oroad och ledsen över hur främlingsfientligheten ökar i vårt land och att nytt ord smugit in på arenan: invandrarkritisk.Ett ord som på något sätt ska neutralisera rasistiska tendenser.
Nu kan liksom vardagsrasismen få fortsätta, för nu kan man säga lite så där: Näe, jag är inte rasist, bara lite invandrarkritisk…

I synagogan fanns några överlevare av förintelsen. Där satt han som blivit varnad av en tysk polis med orden: Håll dig hemma, gå inte till synagogan, håll dig hemma. Och på tillställningen efter synagogan fanns Hedi Fried. Hon är 88 år och så häftig. Hon kom fram till mig, tog mig i handen, inte för att hälsa, utan för att ta tag i mig. Så kom hon nära och frågade; vem är du? Jag är bara nyfiken, vem är du? Så vill jag också vara när jag är 88 år. Orädd och intresserad av andra människor.

För andra året delades Elsapriset ut. I år gick det till Jonathan Leman (till vänster på bilden nedan), som är föreläsare och utbildare på stiftelsen Expo. Förra året  fick Siavosh Derahkti, grundare av Unga muslimer mot antisemitism priset. Det är Henrik Frenkel, han till höger, som är grundare av det här priset.

Jag är så glad att mina yogaelever är såna kloka och generösa människor, som Henrik.  Och så hoppas jag att nästa år ska en tjej vinna priset. Ska hålla utkik.

Det har känts konstigt, lite som att be om uppskattning. Apuh, så får man inte göra. Men nu tar jag bladet från mun, eller hur man nu säger… För nu har jag sett flera författares uppmaning till sina läsare om lite hjälp. För att få sin bok eller böcker att hamna högt upp på adlibris och Bokus listor. Att en bok säljer är ju lite det jag lever på. Det blir också som ett kvitto på att man gillar det jag gör. Kanske gör det att jag får lättare att sälja in nya böcker på förlagen. Vad vet jag. För det är skriva jag vill.
Så nu undrar jag om ni kanske kan tänka er att göra mig en tjänst, nämligen skriva vad ni tycker om mina böcker på internetbokhandlarnas sidor? Recensera. Jag skulle bli så glad. Jag skriver ju inte böcker som direkt recenseras i tidningarna. Jo, det händer och har hänt. Men skulle behöva er hjälp.
 
Så här är lite länkar:

mina böcker på adlibris
mina böcker på bokus

Nu ska ni får mina tankar om mina böcker

Vad är det som händer – från flicka till kvinna Kom ut 2004, handlar om vad som händer i kroppen och knoppen på en flicka när hon går från just flicka till kvinna. Den är slutsåld. Men den var så kul att göra. I ett halvår hade jag en gång i veckan samtal med 13-åriga tjejer på en skola. Vi pratade om att vara tjej, om det härliga som när brösten börjar växa, men också det sorgliga när man blir kallad för hora av någon i skolan och allt däremellan.

Yoga för kvinnor på Bokus Min första yogabok, kom ut 2008. För mig var det så viktigt att boken skulle innehålla många olika kvinnor och visa på hur vi kan använda yogan i våra liv. När jag gör mina böcker tänker jag alltid på att det ska finnas en mångfald, blonda, mörka, unga och äldre kvinnor, så att ingen ska känna sig utesluten. Alla ska få vara med. Ja, det finns en röd tråd i alla mina böcker. Jag skulle aldrig göra en bok med bara bilder på mig själv, fy fabian så tråkigt 😉

Yoga för livet Kom ut 2010 och är väl en mer nischad yogabok. Den riktar sig till kvinnor i 40års åldern. Den åldersgrupp jag nästa år tar klivet ur. Om att gilla sig själv och att yogan faktiskt är ett toppenredskap att hitta dit. Jag inspireras så av äldre kvinnor (Jag inspireras av alla åldrar) men lite särskilt av livserfarenhet.

Yoga erotica Kom ut 2011. Det är nog min vackraste bok och föddes när jag på nåt sätt fattade hur härlig yogan är för sexlivet. Den här boken gavs ut på ett litet förlag och hittade liksom inte ut på samma sätt som mina tidigare böcker. Men jag hoppas och tror att det är en långlivad bok.

Knip för bättre hälsa kom ut 2013. Det livsviktiga knipet. Det finns så mycket kraft i att vi riktar lite uppmärksamhet till våra underliv. Att knipa handlar inte bara om att få ett bättre sexliv, men det enkom kan vara en bra anledning att börja. Att knipa ger dig så mycket mer, förutom att det förebygger inkontinens, bäckenbottenuppluckring, hemorojder och livmoderframfall, så ger de oss plattare mage, mindre ryggont och en stoltare hållning. Med ett bra knip kan du gå in och ta ett rum. Aldrig nånsin huka rygg, kvinna. Ta plats!

(Jag har också gett ut lättlästa böckerna, som riktar sig till utvecklingsstörda människor: ”Kompisen” – handlar om vänskap och  ”Pommac &  P-piller” (1992) – man skulle kunna säga att det är en sexbok för utvecklingsstörda(1996))

Nästa år kommer boken Frisk & strålande hy på naturlig väg. Dessutom har jag skrivit ett kapitel i boken Hej klimakteriet. Och i oktober kommer en bok om året jag helst hade varit utan, som baseras på min blogg ut. Den boken har inget namn ännu. Ni får gärna ge mig ideer, ni har ju läst den här bloggen.

Nu ska jag redigera bloggen, lägga krut på den. Jag har åkt till landet med en lunta texter. Dagboksanteckningar från det mest omvälvande, omstörtande, ledsamma år jag någonsin varit med om. Nu ska det ner i en bok. Som terapi. Lätt ångest. Låter kanske konstigt men jag har nog förträngt vissa saker och det gör ont att läsa och kastas tillbaka till tiden då det hände. Bokslut skrev någon när jag la ut en bild på facebook. Ja, bokslut. Nu vänder vi bland, som kungen skulle säga.

 Så till nåt helt annat. Ibland händer det!

Det är lite såna här saker som får mig att ifrågasätta läkemedelsbranschen.

När jag oroar mig märker jag att jag vill hålla allt för mig själv. Inte berätta. Ungefär som att jag själv måste förstå. Jag vet inte. Jag tror inte det är ett bra drag. Men kanske är det så för er också? På måndag ska jag på efterkontroll. Äntligen. Men jag är så rädd. Det är så jävla jobbigt att känna den rädslan och oron. Hatar det. I huvudet snurrar också allt det där man hört: ”Cancer är också dina tankar”. Men hur gör man för att få bort oro?
Gå på mindfullness?
Ett tyst retreat.
Jag vet inte.
Jag gör mitt egna tysta retreat.
Oroar mig för mig själv.
Igår tog jag en massa blodprover inför mötet på måndag. Det var inte meningen att jag skulle det. Men jag bad extra om att få veta mina levervärden bland annat och lite om hur och var jag är i klimakteriet.
Det känns som om mina äggstockar vaknat till liv igen.
Det är både härligt och läskigt.
Härligt för att kroppen är så fantastisk på att läka, vilja läka. Bli frisk. Komma tillbaka.
Men läskigt efter som min cancer var hormonell och för att jag hoppade av tåget att äta antihormoner i fem år. Gjorde jag rätt? DET är min ljudslinga, eller snarare tjocka ljudmatta. En stor fet heltäckningsmatta som lägger sig som ett filter över allt. Över min glädje, över allt faktiskt.
Har försökt mig på att gå ut och mingla lite. Umgås med människor. Men vet inte riktigt vad det är.
Jag är inte hela vägen där. Känner mig som ett ufo.
Längtar tillbaka till mitt gamla liv. Ni vet lite så där instagrammigt #Throwbackthursday över hela mitt liv. Över allt, ALLLT.
Vill ha tillbaka mig själv.
Inte vara den här tjejen som vet att livet kan ändras från en sekund till en annan. Inte vara katastrofKarin, hon som liksom är redo för vulkanutbrott, översvämningar och naturkatastrofer både inom sig själv, men också utanför henne.
Jag vill vara planerarKarin, som skriver in Åka till Indien och hem Indien i kalendern. Hon som planerar långt i förväg. Hon som tar för givet att livet är långt och att allt alltid blir bättre sen. 
Skulle gått på en fest igår med min kompis Cia A. Men det blev inte så. Vi pratade istället. Vi hamnade först på Voltaires nere i Pub-huset och sen gick vi runt på Pub tills det stängde kl sju. Då åkte vi till Åhlens och kollade kläder och provade en päls för nästan 18000 kr. (Obs, obs inte köpte jag den!) Ungefär så botades lite ångest och oro. Nu känns det mest som att jag räknar dagarna till måndag. Stå ut med en tjock matta hängandes över mig.

Kom på någon av mina knipworkshops. Måste säga att varje workshop är olika och att det är så härligt med all denna kvinnlighet. Vad vi delar med oss till varandra och hur vi kniper oss starka och ståtliga. Heja knipet, måste jag säga.

Inplanerade:
Stockholm:  Söndag 17/11 och Söndag 8/12
Norrtälje: Tisdag 3/12 Info och anmälan här

2014
Knip in det nya året
Stockholm: Måndag 6/1 och Söndag 19/1

Skånebo? Boka in helgen 10-12/1-2014, för då kommer jag ner till vackra Skåne

Håll utkik på min hemsida, för det blir Viken(Skåne) i januari och lite annat som snart kommer upp.

Så här glad var jag efter gårdagens Knipworkshop. Och JA, jag älskar min fina gröna omlotttröja från katarina waldenström och ni vet väl att ni får 5 procent på era köp och ytterligare 5 procent går oavkortat till BRO, och stödjer bröstcancerdrabbade kvinnor. Så bra.

Allahelgon. Egentligen igår. Men i alla fall den här helgen. Men vågar vi prata om döden? Om sorgen som kommer av det.
Det här är konstigt kanske. Men när jag fick mitt cancerbesked, så kom många känslor upp. Men den starkaste var inte att jag var rädd för att dö, utan för att lämna. Inte vara med. Men också att jag inte ville utsätta de mina, min dotter, min man, min mamma och pappa, mina syskon, min systerdotter, min styvson, mina vänner för den sorgen. För sorg gör så ont, det vet alla som varit där. Och jag ville inte att de skulle ha ont av mig. Men kan sorg vara ljust, när blir sorgen ljus?
Läste en intervju med Sven Wollter, han kommer med en självbiografi. Han skriver om sorgen, att man kan inte springa ifrån sorgen. Den boken vill jag läsa.

Men igår i Så mycket bättre, fans sorgen efter en bror som dött också så närvarande och också i programmet Att vara, med Plura. Det blev så påtagligt. Hur vi hanterar sorg olika. Men hur vi än gör pyser den ut. På något sätt pyser den ut.

Sorg. Vad gör man om man möter någon i sorg. Vi har svårt att prata om sorg, svårt att veta hur vi ska göra. Hur ska vi bemöta någon som sörjer. Men tänker att närhet och värme lindrar lite, empati. Hur tänker ni kring sorg?

Så hittade jag fotot ovan. En kram. Vad en kram kan innehålla. Så gödsla med kramar. Investera i kramar i de du tycker om. Kramar kanske inte kan ta bort sorgen, men de kan lindra.

Om man vill göra några förändringar så är verkligen Naturskyddsföreningen toppen på så många sätt. Bara det här: fem viktiga varor att byta ut till eko

Allt vi gör, gör skillnad. Så gör några medvetna val.

Ett medvetet val kan vara att: Bli medlem, eller ge bort en donation i julklapp, doppresent, födelsedagspresent, fars- & morsdagspresent. Ja, ni fattar.

Jag kanske ska bli miljöaktivist, finns det någon annan väg? 

LÄser just nu  ”Bön för Tjernobyl Krönika över framtiden” av Svetlana Aleksijevitj och jag kan stolt säga att det är min pappa, Hans Björkegrens översättning.

köp den här

Så här kan man läsa om boken: Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986.
Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever
med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana
Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals
människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt
bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över
framtiden«. 

Det är en så viktig bok att läsa. Det blir så uppenbart, så oerhört viktigt att vi måste göra medvetna val. Att det som är nu, det du gör eller inte gör kan ha påverkan och inverkan, både positivt och i värsta fall negativt på framtiden för våra barn och barnbarn.

Men att våga, att åka till Tjernobyl och intervjua de som bor där krävde ett mod. Att liksom drivas av en vilja att berätta, öppna ögonen på oss som sitter hemma i soffan och zappar runt och liksom blivit lätt blase, inte orkar ta in mer.  Här  kan du hör Svetlana berätta. Hon har också legat på listan för tänkbara Nobelpristagare, kolla här

I Sverige har vi en svensk variant av Svetlana, denna orädda kvinna som bodde med pygmer i Kongo, och nu engagerar sig för samerna i vårt land och den så kallade lyckade gruvdriftens giftiga baksida.  Läs här
Jag har berättat om dokumentärfilmaren Linda Västrik förut, hon kom till Båstad för några år sedan och gick på yoga i två veckor. Hon är en så klok kvinna, hon är både kul, klok och har ett sånt jävlar anamma. Läs här om Linda

Mod. Modets ansikte, ja vad ska man säga, det verkar vara en kvinnas.

En liten film som gör en glad

Är på landet. Hade möte med sotaren. Var tvungen att ta första bussen klockan sex på morgonen för att vara säker på att komma ut i tid. Bussresan tar 2,5 timme, ibland önskar jag att jag hade både körkort och bil kan jag säga…
Så kom sotaren ut hit och bara: ”Men ni har ju ingen stege på ert plåttak, jag kan inte gå upp där.”
Så är det liksom hela tiden för oss. Jag må vara nästan femtio år, men det är mitt första hus. När jag var väldigt ung ärvde jag ett hus. Men det har jag inte kvar, av olika anledningar sålde jag det för länge länge sedan. Men det här huset. Det är liksom; ”Oj, vattnet är svart.” ”Oj, det kommer ingen vatten ur kranarna.” ”Oj, vilken av alla brunnar är avloppsbrunnen, vi måste markera den inför tömningen” ”Oj, vattenpumpen där vattnet till elementen ska igenom, sprack och det blev liten smärre översvämning.” ”Oj, avloppsbrunnen är sprängfylld, jo, det är en toalett som stått och runnit.” Listan kan göras lång.
Vi lär oss nåt hela tiden.
Det är väl det livet handlar om? Att lära sig något, att vara öppen för det nya?
Jag förstår nu varför folk helst vill bygga ett alldeles nytt hus.
Men gud vad jag älskar det här huset.
Det är som Villa Villekulla.
Och tänk, jag som trodde att jag var Pippi när jag var liten. YrvädersKajsa, alltid redo för upptåg, roliga grejer.

PÅ bussen roade jag mig med att läsa Hur man botar en feminist av Nanna Johansson.
Jag skrattade högt, och det händer inte ofta. Igenkänningsfaktorn. Alltså sååå kul.

Nanna har bland annat skickat mejl till olika instanser och det är flera mejlkonversationer som är så klockrena, så roliga.(klockrena, haha där var jag själv omedvetet rolig, ja ni fattar sen när ni läser boken) En mejlkonversation är så rolig, det är den med tidningen Connoisseur, en tidning som endast går ut till ett fåtal svenskar som har en deklarerad nettoförmögenhet om minst fem miljoner kronor.
Köp boken. Ge bort i julklapp.

Första november. Hur snabbt går inte tiden. För ett år sedan hade jag precis avslutat cellgiftsbehandlingarna och gick och väntade på operation. Det är bara ett år sedan, men ändå känns det både så nära och så länge sedan. Jättemärklig känsla. Och förresten, jag fick äntligen min efterkontroll. 22 november ska jag till Radiumhemmet. Längtar och oroas på samma gång. Då har det verkligen gått minst åtta månader och egentligen ska det vara efterkontroll efter tre månader när man genomgått det jag gjort.  Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Igår var det en tjej som precis fått veta att hon fått tillbaka sin bröstcancer för tredje gången. Återfallen är tyvärr vanliga. Är det inte då konstigt att man inte följs upp? Att man ska behöva tjata sig till något som egentligen borde vara helt självklart. Och som den här kvinnan skrev, det är egentligen inte behandlingen som är det jobbigaste, eller värsta. Det är tiden efteråt och tankarna om just återfall.

Och lite så är det. Jag skrattar. Jag är glad. Jag tänker jag har överlevt, so far. So far, kommer alltid in som en liten slutkläm på allt. Alltid tänker jag så och måste ta i trä, för att inte högmod ska gå före fall. Men den där slingan av rädsla för ett återfall, hur fan botar man den?