Ni kan få rösta på mig här: Sjuhärads sociala pris.
Igår var en så tuff dag. Först var jag på efterkontroll på Radiumhemmet. Det är så skört att gå dit. Så många minnen som hittar sin väg tillbaka in i mig. Kroppen som minns. Benen som vant tar sig hela vägen in till Onkologen från busshållplatsen. Förbi apoteket. Förbi rökrutan och hur benen liksom blir tyngre och tyngre. Vill gå saktare ju närmare radiumhemmet vi kommer. Så sitter vi en liten stund i väntrummet och jag flyttas snabbt tillbaka till för ett år sedan. Hur jag kände mig. Hur sliten jag var efter sex månaders cellgifter.
Nu sitter andra kvinnor där, som gör samma resa som jag, fast ett år senare. Kvinnorna i väntrummet. En kvinna som grät uppgivet. En annan som satt alldeles blickstilla, men med blicken fokuserad på väggen mitt emot. Den där känslan kan jag så väl känna igen. Man är så rädd för att bryta ihop att man sitter och spänner sig, kroppen är som en stålfjäder.
Jag bröt inte ihop. Jag satt stilla, men utsidan visar inte samma som stormen på insidan.
Man kan inte se på mig vad som händer därinne.
Ray höll min hand, och smekte mig på ryggen
Mina prover såg bra ut. Men Elisabet skulle boka in en tid på ultraljud, för att kolla mitt friska bröst. För att det kliat. För att jag oroar mig.
Så nu väntar jag på det.
Jag var en högriskgrupp med min inflammatoriska cancer. Tänk om jag inte upptäckt cancern i tid, då hade den kanske spritt sig. Inflammatorisk cancer är aggressiv och det är en stor återfallsrisk. Jag har inte orkat ta in hur aggressiv cancerformen faktiskt var. Mitt fokus har varit tunnelseende. Igenom och ut.
Men nu kommer oron och ångesten som ett brev på posten.
Jag bokade en tid på AAA-kliniken, berättade om min oro och ångest. Fick en massa nålar i huvudet och det var som att klubba en säl. Jag knockades rätt in i behandlingsbänken. Men det var bra för jag blev helt avslappnad. Oron försvann och jag tvingades in i ett lugn.
Synd att man inte kan få LarsOlofs akupunktur subventionerad.
Fick den här cdn i brevlådan. Så kul. Det är från Wivianne som jag lärde känna för en massa år sedan. Hon har drömt om att ge ut en chantingcd. Nu har hon gjort det. Chanting är fantastiskt. Och det är fantastiskt att följa sin dröm, lyssna på sina drömmar. Man kan beställa cdn här: Wivi-annes hemsida