Det är som om jag vandrar runt i min egen bubbla. Som om man inte riktigt når mig, som om jag inte riktigt når mig själv. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Jag är så glad att jag överlevt. Att jag lever.
Att jag får gå mina steg till postlådan och med någon sorts förväntan öppna luckan till den gamla slitna blå plastlådan. Vad finns därinuti? Har någon kanske skickat ett brev. Finns där kanske någon härlig medlemstidning. Lite Roslagsreklam. Jag blir glad av sånt.
Jag blir glad av det lilla.
Men jag är ändå fortfarande som i en puppa.
Jag kommer inte riktigt åt mig själv.
Ibland känns det som om jag hamnat i en återvändsgränd. Men jag har inte förmågan att vända, fast det egentligen borde vara så lätt att vrida ratten eller stegen ett halvt varv runt. Eller springa baklänges som Britt Ekland.
Jag vet inte vad det är.
Det kanske är så här det är att sörja?
Det här tillståndet går säkert över.
Måste gå över.
Men det är som om jag är ointagbar. Som ett fort. Också för mig själv. Jag hittar inte in. Inte hela vägen in. Som om jag inte riktigt kan känna. Är jag kanske rädd för att känna, rädd för att ramla. Fast jag ramlat så många gånger, skrubbat mina knäna, halkat ner i största svarta hålet. Hamnat på rygg som en skalbagge och legat där med sprattlande ben. Som om jag väntar på en omtänksam hand som ska dra mig upp. Eller att någon ska vända på mig så att jag hamnar rätt. Och samtidigt blir jag så trött på mig själv.
Jag sörjer.
Men hur lång är en sorgeperiod?
Läste om en bröstcancertjej som gått en kurs i sorgbearbetning. Att det var förlösande. Kanske är det också att sommartid är en period när man inte går i terapi. När ens terapeut är på semester och det är meningen att man ska ta hand om sitt bagage själv.
Kanske är det också att armen har gett sig till känna… igen. Jag som fick bort värsta smärtan. Nu pirrar det, sticker, domnar och känns obehagligt i armen. En ständig påminnelse om vad jag varit med om. Någon sorts oro att det alltid kommer att vara så här, kännas så här. Att jag har en arm som kommer göra sig påmind. Alltid.
Alltid påminna mig om 2012, som var året när allt ställdes på ända. Förändrades i mitt liv. Rörde om. Stökade till. Förstörde.
Inte bara för mig, men för alla runtomkring mig.
Kanske är det därför jag hamnar i bubblan. För att jag inte orkar känna efter hur mycket skada sjukdomen gjort, inte bara för mig utan för alla runtomkring mig. De som älskar mig. Bryr sig om mig. Vill att jag ska må bra.
Att jag förändrats och hur det rör till det i alla konstellationer.
Att jag förändrats, men inte bara till det bättre.
För även om det finns ett säg ”Inget ont som inte har något gott med sig”. Jag har sagt det förut, att jag alltid har en slinga av oro, rädsla i mitt liv av att sjukdomen ska komma tillbaka. Jag har också en annan slinga, en sorgesam slinga. Det där stråket som alltid finns där, fast jag skrattar. Ni vet när man vill sätta sig i ett hörn av trädgården och gråta. Gråta av gläjde för att man lever, men också av sorg, för att det finns fortfarande en massa ogråten gråt i kroppen. Den där gråten som fick vara på vänt för att jag hade fullt upp med att överleva. Klara av, stå ut med alltihopa.
Nu har jag klarat av. Stått ut.
Och här är jag.
Tänk att det finns en massa sorg i det.
Att jag får gå mina steg till postlådan och med någon sorts förväntan öppna luckan till den gamla slitna blå plastlådan. Vad finns därinuti? Har någon kanske skickat ett brev. Finns där kanske någon härlig medlemstidning. Lite Roslagsreklam. Jag blir glad av sånt.
Jag blir glad av det lilla.
Men jag är ändå fortfarande som i en puppa.
Jag kommer inte riktigt åt mig själv.
Ibland känns det som om jag hamnat i en återvändsgränd. Men jag har inte förmågan att vända, fast det egentligen borde vara så lätt att vrida ratten eller stegen ett halvt varv runt. Eller springa baklänges som Britt Ekland.
Jag vet inte vad det är.
Det kanske är så här det är att sörja?
Det här tillståndet går säkert över.
Måste gå över.
Men det är som om jag är ointagbar. Som ett fort. Också för mig själv. Jag hittar inte in. Inte hela vägen in. Som om jag inte riktigt kan känna. Är jag kanske rädd för att känna, rädd för att ramla. Fast jag ramlat så många gånger, skrubbat mina knäna, halkat ner i största svarta hålet. Hamnat på rygg som en skalbagge och legat där med sprattlande ben. Som om jag väntar på en omtänksam hand som ska dra mig upp. Eller att någon ska vända på mig så att jag hamnar rätt. Och samtidigt blir jag så trött på mig själv.
Jag sörjer.
Men hur lång är en sorgeperiod?
Läste om en bröstcancertjej som gått en kurs i sorgbearbetning. Att det var förlösande. Kanske är det också att sommartid är en period när man inte går i terapi. När ens terapeut är på semester och det är meningen att man ska ta hand om sitt bagage själv.
Kanske är det också att armen har gett sig till känna… igen. Jag som fick bort värsta smärtan. Nu pirrar det, sticker, domnar och känns obehagligt i armen. En ständig påminnelse om vad jag varit med om. Någon sorts oro att det alltid kommer att vara så här, kännas så här. Att jag har en arm som kommer göra sig påmind. Alltid.
Alltid påminna mig om 2012, som var året när allt ställdes på ända. Förändrades i mitt liv. Rörde om. Stökade till. Förstörde.
Inte bara för mig, men för alla runtomkring mig.
Kanske är det därför jag hamnar i bubblan. För att jag inte orkar känna efter hur mycket skada sjukdomen gjort, inte bara för mig utan för alla runtomkring mig. De som älskar mig. Bryr sig om mig. Vill att jag ska må bra.
Att jag förändrats och hur det rör till det i alla konstellationer.
Att jag förändrats, men inte bara till det bättre.
För även om det finns ett säg ”Inget ont som inte har något gott med sig”. Jag har sagt det förut, att jag alltid har en slinga av oro, rädsla i mitt liv av att sjukdomen ska komma tillbaka. Jag har också en annan slinga, en sorgesam slinga. Det där stråket som alltid finns där, fast jag skrattar. Ni vet när man vill sätta sig i ett hörn av trädgården och gråta. Gråta av gläjde för att man lever, men också av sorg, för att det finns fortfarande en massa ogråten gråt i kroppen. Den där gråten som fick vara på vänt för att jag hade fullt upp med att överleva. Klara av, stå ut med alltihopa.
Nu har jag klarat av. Stått ut.
Och här är jag.
Tänk att det finns en massa sorg i det.
Har också cancer, och känner igen bubblan. tack för att du vågar skriva detta, att man kan känna sorg eller vad det nu är även efter cancern, när man förväntas vara glad och tacksam, vilket man säkert är men livet är inte svart eller vitt. Livskriser tar tid atg bearbeta
Tack för ditt inlägg och tack för att du läser. Jag hoppas du mår bra idag. Kram
Karin, känner verkligen igen mig i din beskrivning. Både bubblan jag gick in i precis när jag var klar och färdigbehandlad men även bubblan jag då och då tom idag, 16 år senare, går in i då och då. Idag väljer jag ibland bubblan när jag vill ta hand om mig själv. Tror nämligen att den har även den funktionen – att ge lite stillhet, egen tid och varande när jag inte förmår inse att just nu behöver det. Då inser min kropp, mina känslor och stoppar in mig i bubblan för att fylla på lite. I början var det okänt och otäckt att vara där. Jag kände, precis som du skriver inte igen mig, och framförallt ville inte vara i bubblan. Jag ville vara precis som förut. Men det finns för mig ett före cancern och ett efter cancern. Man förändras med det livsbagage man får med sig och det är inte bara till det sämre. För mig har det inneburit väldigt många saker som är till det bättre men det tog tid att ta till mig det och framförallt tog det tid att inse att det finns inget tillbaka till den jag var utan att det nu var hitta den jag är nu med mina erfarenheter. Jag är minst lika glad och lycklig idag men kan också vara långt mycket mera känslig och sorgsen än vad jag hade förmågan till innan. Jag hade ju aldrig behövt så att säga. Nu känner jag att jag förstår både topparna i livet och uppskattar dem men att jag även inser, förstår och kan känna dalarna än mera. Ibland är det ensamt att vara så förändrad eftersom det känns som många i min närhet inte kan förstå förändringen som skett i mitt inre. Ofta är det då jag går in i bubblan. När jag behöver förståelse och den får jag framförallt av mig själv och de som också på något sätt varit i en liknande bubbla (behöver inte handla om medsystrar i cancer )men människor som varit i djup sorg, förtvivlan och stor stor tacksamhet till livet. De kan ofta möta mig i eller brevid min bubbla. Kramar till dig.
Tack Tina, hoppas du får en fin sommar. Kram
Tack för att du delar med dig Karin. <3
Tack själv. Kram
Hej Karin! Jag känner inte dig personligen, men har följt dig sporadiskt genom åren. Du var bla med på den första yogavideon jag köpte och jag har också något bok. Jag har inte personligen drabbats av sjukdom, men jag förlorade samma höst för ett par år sen båda mina föräldrar och min bästa väninna som bara blev 48år gamma. Så jag kan inte säga att jag vet hur du känner, men jag kan känna igen bubblan. När den tyngsta sorgen lagt sig, bestämde jag mig för att leva vidare och att göra mitt liv till något positivt, vilket jag är övertygad om att också du gör. Bubblan blev så småningom till en ballong. Jag menar, vissa händelser man upplever i livet går ju bara inte att göra sig av med, dom blir en del av dig, om du fattar vad jag menar. Men det behöver inte alltid vara negativt, nej ibland, eller oftast är ballongen i glada färger, men förstås nån gång också iklädd en dystrare nyans, men det är helt ok. Det känns på nåt sätt tryggt att ha ballongen där som följeslagare, den påminner om att något så ont också kan göra gott idag. Jag har skolat om mig, hoppat av den traditionella karriärskarusellen, jobbar för Ving i Grekland med världens bästa jobb (inte världens bästa lön). Bor på segelbåt och tackar livet, för att det finns där för mig. Jag har börjat yoga igen, den här gången på "riktigt", därav slank jag in på din sida igen. Jag blev beklämd att se att du drabbats av cancer, men också glad när jag senare såg din positiva utveckling! Klart som faan att du känner att du är som i en bubbla, det är ju inte nån liten influensa du gått igenom direkt. Jag önskar dig en fantastisk sommar och har egentligen inget att komma med för att du ska känna dig bättre, men jag kände bara att jag ville visa att vi finns där, människor som bryr sig, även om vi inte känner varandra. Jag ska en vacker dag också svara på ditt inlägg om kärlek, alltså vad det är som gör att vissa håller ihop……ser fram emot mitt silverbröllop i september!
Kram
Kicki, medmänniska!
Karin , tusan vad fint du beskriver svåra saker -ses på Björkö! Ewa
Jaaa, det ser jag fram emot. Kram
Kicki, å vad härligt med ditt silverbröllop. Och ditt nya liv. Båtliv i Grekland låter mycket härligt. Kram