så mycket klokskap

Så många gånger jag läst Mandelas texter på yogaklasser jag hållit. Så mycket klokskap. Inte bara tomma ord, prat utan innebörd utan genomlevd kunskap som bygger på erfarenhet.
Hella, en av mina kompisar skrev så fint på sin facebookvägg:
”Jag
försöker sammanfatta den visdom Mandela bar på, den som jag och kanske
vi alla behöver. Jag tror att det är typ ”Visa var dina gränser går och
förlåt alla som kränkt dom”.

Oj, vad vi kämpar med att sätta våra gränser. Det stora jobbet tycker jag. Och hur många är inte gångerna som man låter folk passera ens gräns, så där bara ett halvt steg. Men det räcker för att man ska känna att de gått över ens gräns, men det gör att man mår dåligt och känner sig överkörd.
 
Jag skulle vilja lägga till en till rad i min kompis braiga sammanfattning. Och det är lite från texten ovan.
Jag förlåter mig själv för att jag då och då låter mig bli kränkt och jag förlåter mig själv för de tillfällen när jag kanske inte är stor nog och kanske omedvetet kränker någon annan.
För det är också svårt.
Att liksom förlåta sig själv för att man inte räcker, för att man inte alltid gör rätt, för att man kommer på försent att någon var dum mot en, eller att man omedvetet eller kanske till och med medvetet inte alltid var sitt bästa jag.

Jag kommer ihåg en gång på ett möte. En kollega kom alldeles försent. Men när hon stövlade in på mötet så sa hon: ”Jag har redan förlåtit mig själv för att jag kom försent.”
Så bra. För hur många gånger hade hon inte bannat sig själv innan hon kom in i rummet. Kanske varit arg för att väckarklockan inte ringt, för att dagislämningen inte gick så där lätt och smidig som man allra helst vill att den ska. Eller att bussen eller tunnelbanan var försenad. 
Det handlar om att släppa också. Inte fastna i repeat-känslan av att man är ett offer, att det är synd om en själv. Att alla andra är dumma, att ingen förstår en. Där är inte bra att vara, inte i längden i alla fall. Men det är inte lätt.
Släppa, förlåta och gå vidare.
Men man måste liksom försöka.