armen värker och är svullen. Är så trött på rehab, vill bara känna mig som vanligt igen. Men måste kanske börja acceptera att det där ”vanliga” kanske faktiskt aldrig kommer tillbaka. Jag övar på att gilla läget. På att acceptera det som är. Jag gör det i mångt och mycket, men att ha ont det har jag svårt att vänja mig vid.
Det pratas så väldans om vad yoga är och jag tror att det finns precis lika många varianter på vad som är yoga, som det finns människor. Och att precis när man kanske tror att man hittat yogan så förändras man och behöver nåt annat, som man också kan hitta i yogan.
Att yoga är större än oss, vidare och rymmer så mycket.
Ungefär som att fråga sig.
Vad är kärlek.
Vad är lycka.
Vi är alla olika och precis som vissa människor vill bli knådade med hårda nypor på sin massage, finns de dom som bara vill ha lätta smekningar. Och även det kan ändras för en människa under ens livstid. En del vill gå till en kiropraktor och andra till en naprapat. Och ofta hör man den som gillar naprapaten eller vise versa säga, men det är bättre med det här. Det andra är så hårt, det är inte bra att knäcka, eller det andra är för lätt, ger ingenting.
Folk är olika. Gillar olika. Men eftersom vi förändras under tid, så förändras också det. Det enda man i slutändan vet efter lång tid som lärare är att man egentligen inget vet. Och att det faktiskt är okej. De finaste lärarna jag haft är de som tittat på mig med den varma, ofta lite barnsliga blicken och sagt; jag vet inte, vad tror du? Och när jag börjar babbla, kanske de säger. Där ser du, du vet vad som är bra för dig. Och jag tror att det är dit vi vill, att vi vill hitta den där platsen inom oss där vi vågar lita på den inre rösten och att den inte är färgad av att ”veta bäst”, ”fördomar” ”bitterhet” ”avund” ”rädsla”eller vilka känslor som ibland lyckas driva en.
Jag följer Stenmarskbilder på instagram. Ibland så får han verkligen till det. Tyckte att den här litegran kunde appliceras på hur vi tänker om VÅR yoga.
och så får det vara. Min känsla för yoga är varken finare eller bättre, den är inte heller sämre för att jag gillar att vara på bild. Att jag tänker i bilder. Att jag gillar att förmedla via bilder och ord. Jag och Anneli som plåtat de flesta av mina böcker skickar ofta bara en bild till varandra. Behöver inte skriva nåt. Den andra fattar. Vi pratar genom bilder.
Jag älskar Frida Kahlo, alltid gjort. När jag gick på estetisk linje, hade lite konstdrömmar en gång i tiden, på gymnasiet drömde jag om att åka till Mexiko och till hennes hem, som numera är ett museum. Jag kom till Mexiko, men museet finns fortfarande kvar att besöka. Ibland tänker jag. Undra hur Frida Kahlo hade använt instagram eller internet överhuvudtaget. Hon som alltid ville förmedla kroppen i sina bilder. Sin kropp. Allt som hennes kropp varit med om. Alla operationer, sorger men också glädje. Finns så mycket nakenbilder på henne. Hon måste varit så oerhört provocerande. Nästan som yogagirl, eller nån annan i dagens yogamediavärld. Kroppen är laddad. Kvinnokroppen är jätteladdad, helt uppenbart. Så laddad att en kvinna, en yogastudioägarinna likställde yogatjejer som visar upp sina yogaställningar i bikini som porr och typ ett blowjob i en porrfilm. Märklig koppling. 
Men alla har vi olika behov, förutsättningar att komma åt det där tanksnurret. Rena, rena och röja sin kropp, själ och sinnet. Jag vet till exempel att jag behöver göra den mer fysiska formen av yoga för att stilla mitt sinne och mina tankar. Efter alla cancerbehandlingar känner jag sådan kärlek för den här kroppen. Älskar att den är stark och flexibel på samma gång. Så många som hörde av sig när jag var under behandlingarna och sa, jag känner att du ska göra mer meditativ yoga och jag blir oroad att du gör ashtangayoga. Och jag kände att det här är vad jag vill göra. Det här är bra för mig, men varför ska jag ens behöva försvara det. Varför förutsätter folk att jag inte lyssnar på min röst. Varför tror människor alltid att det vet bäst, att de hittat det rätta och det är väl okej. Men det som passar mig passar inte någon annan. Vi är olika och vi har olika behov och olika vägar till att hitta den där diamanten inom oss.
Jag får så många mejl och ofta hinner jag inte svara på mejlen. Hoppas ni har förståelse för det. Men tänkte att jag lägger en del mejl som andra kanske kan känna igen sig här på bloggen:
Hej Karin, vill verkligen börja med att tacka dig för en fin blogg och fina inlägg. Dom känns så äkta och ärliga. …jag kom i kontakt med yoga för två år sen, på riktigt. Jag hade testat innan men aldrig riktigt förstått hur det skulle kännas och vad som skulle hända. det kändes meningslöst tills för två år sen. nåt hände och jag vågade hänge mig fullt ut. Tänkte höra med dig som förstår yogan och dess läkande effekt, om du har några kloka råd. …sen jag började med yogan märker jag att jag vågat komma närmre mina känslor. De blir oxå mer tydliga när jag upplever dom. Jag menar, om jag blir sårad eller besviken eller liknande så känner jag känslorna så himla starkt i kroppen, det blir som en låsning liksom… tungt att andas o klump i magen liksom… Innan jag började med yogan så satte sig känslorna mer i huvudet, jag tänkte mer liksom och inte vågade känna efter. …jag vet att det är bra att möta sina känslor men gör man det bäst i meditation? finns det nåt mantra man kan säga eller ska man bara sitta tyst och känna och låta det va liksom? ibland vet jag inte om jag bara ska låta känslorna va eller om jag ska jobba med dom? …jag tänker ofta på att man ska vända jobbigt till att känna kärlek, likaså om jag blivit sårad av en nära vän, ska jag då öva på att känna kärlek istället? förlåt för ett rörigt mail men du kanske har någon övning eller nåt att rekommendera? å sen undrar jag om du håller yoga-lektioner i Båstad nåt på sommaren? varm hälsning, //J
Svar: Gud vad härligt att du hittat yogan. Oj, vad jag gråtit, skrattat, känt märkliga både glada och mindre glada känslor under ett yogapass, men också före och efter. KÄnslor som vaknar till liv i kroppen, för att man kanske gått djupt in i en rörelse och där någonstans hittat den där känslan. Jag tror ju på att känslor, rädslor och allt vi varit med om både omedvetet och medvetet gärna kapslar in sig i kroppen och att yoga är så bra för att lufta det där. Vi bär ju på dem omedvetet, kanske bra att de plötsligt blir synliga. vad vet jag. Viss yoga är ju meditation i rörelse, så du får nästan pröva dig fram. Att bara sitta och andas och tänka på varje andetag, som jag andas in jag andas ut. Kan vara en form av meditation. Kommer det tårar låt dem rinna. bara var i din andning. Det finns många fina meditationer på nätet. Du kan söka på hjärtmeditation, eller vad det är som känns viktigt för dig just nu. Jag gör det ofta. Det är jättehärligt. Lycka till
Angående Båstad som jag får många frågor om. Jag kommer inte till Båstad i sommar, så vida inte någon bjuder in mig. Men 22-24/5 hittar du mig på Sans och balans i Viken. Hoppas vi ses
Varm kram och omshanti
Hej Karin!
Jag läste Artikeln som jämförde yoga strandbilderna med porr och den gjorde mig mycket illa berörd. Någon annans glädje och energi som det kan ha tagit år för att komma fram till, jämfört med porr. Så oyogiskt att jag blir ledsen ända in i hjärtat. Vi är så olika. Någon kanske aldrig hittat yogan om det inte var för den fysiska delen medan någon får mindrevärdeskomplex och tänker att yoga inte är för dem.Jag är nog en av de yogisar som aldrig vågat mig på yoga om det inte hade varit ashtanga yoga, full av utmaningar som jag kunde känna igen mig i (träningsberoende sedan många år)…Sen kom allt det andra. Du Karin har alltid varit en stor inspiration för mig. Tack ! Allt har sin tid. Kan inte yoga få vara för alla ? Det är ju därför det är så underbart med alla olika yogastilar och olika typer av yogalärare.
Jag håller med dig. Vad vet vi vem eller vilka känslor och tankar som finns bakom, och i den där bilden egentligen. Så snabba att döma. Yoga är för alla och det bästa är ju att det finns så många olika stilar och varianter, så man kan alltid hitta nåt som passar en. Jag behövde disciplinen och flödet. Jag behöver annat ibland, testar nåt nytt, men hittar alltid tillbaka till ashtangan. Det är min form… just nu. För vem vet. Livet är ju föränderligt, allt är ju föränderligt, så varför skulle inte "min" yoga vara också det. Stor kram till dig