tillbaka i stan

Den här sommaren har varit en blandning av salt och sött. Jag har njutit av att vara på landet och kommit fram till att jag älskar att vara där. Att så mycket i mig behöver just det där när egentligen ingenting händer. Okejrå, jag har skrivit en bok och lämnat in manus under de här sommarmånaderna. Men det var ett lättsamt arbete. Inte för att boken är lätt och ytligt, utan lättsam för att ämnet är mig så kärt och för att jag skrivit den ihop med Lena Losciale från BOTANY FOR ALL. Nya boken baseras på hennes kunskap. Det blir en bok om huden och jag längtar till när ni får läsa den.

Just nu är jag i sorg och allt blir mycket långsammare. Jag är tillbaka i Stockholm. Igår gick jag första gången till mitt kontor och satt där hela dagen. Jag skrev en guidade meditation till podden Paus och fixade sånt som behöver fixas.

När jag läste filmvetenskap på Universitet för 30 år sedan pratade vi mycket om hur man bygger upp en stämning med hjälp av bilder. Med rätt musik kan en liten boll som rullar ödsligt på en lekplats, eller en tom gunga som fortfarande har fart och som gungar så där så det rasslar i upphängningskedjorna skapa en oro. Vi vet instinktivt att ett barn precis varit där. Men var är barnet nu? En känsla av att ett brott begåtts infinner sig.

På kontoret finns alla de där symbolerna av att en liten hund brukar vara där. men var är hunden nu? Pino älskade att ligga högt som prinsessan på ärten. Så ett par staplade mjuka kuddar ligger kvar på mattan och väntar på att han ska hoppa upp och lägga sig tillrätta. Det ligger små tuggben överallt i lokalen och hans fina matplats, ett litet silverfärgat altare som vakas av Ganesha och en vit och en svart pudel. Hur ska jag göra med det?

Det kommer inte bli någon mer hund för mig, inte än. Men jag har svårt att bestämma mig för att städa bort hans små skålar. Sorg tar tid. Sorg kommer och går. Gör lite som den vill. Det kommer väl en dag när det inte känns, när sorgen blir till minnen. Jag älskar när ni berättar om hur ni kanske träffat Pino. Delad sorg är precis lika viktig som delad glädje. Nån kanske tycker, men det var bara en hund. 14 år som typ spenderas 24/7. Pino var jämt med mig det blir en vana. Det var en vana jag hade velat ha kvar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *