cancer tar mindre och mindre plats i mitt liv. Och ändå inte. Jag tänker inte varje dag på att jag haft cancer. Det tog fem år men… knorrar kroppen, känns det konstigt, ja då drar tankarna dit direkt. Då handlar det om att livet är skört, att mattan kan ryckas bort närsomhelst. Om den där oron som ligger där och lurar. Ja, vad ska man säga då kommer känslorna på en och samma gång. Gång efter annan slås jag av och särskilt i samtal med andra som också drabbats och som liksom jag klarat sig. Hittills måste jag väl skriva, ta i trä och allt man så där instinktivt känner att man måste ta till.
Men det jag tänker på är samtalen med andra som också varit drabbade av cancer. Att samtalen om livet och allt vad det innebär hamnar på en annan nivå än med en person som inte haft cancer.
Får ofta höra det där med vi ska alla dö och det ska vi. Men när man haft cancer. Det är ett band som är speciellt. Ibland behöver man inte ens prata. Det är som att man vet.
Man vet. För man känner på ett annat sätt.
För vi delar
Rädslan för att det ska komma tillbaka.
Att vi ska behöva känna den där
Utsattheten.
Känslan av att vara i vårdens händer.
Att inte ha kontroll.
Den ständiga rädsla
rädslan för att det ska komma tillbaka.
rädslan för att det ska komma tillbaka
rädslan för att det ska komma tillbaka om och om igen
Den finns där.
Ingen vill tillbaka.
Men samtidigt.
Så märkligt.
Snart är det oktober och bröstcancermånad. Jag hatar den månaden.
Ja, faktiskt. Jag hatar den. Jag hatar de där galorna och känner bara för vem görs dem?
Så tänker jag att fem år har gått. Fem år när jag dagligen varit tvungen att på nåt sätt ta hand om de biverkningar som cancerbehandlingarna gett mig. De synliga. Som hjärtsvikt och lymfödem.
Där är sjukvården så dålig. Eftervården.
För tiden efteråt.
Så läser jag det här: LÄS HÄR
Vad tror ni är det ett steg på väg?
Att det inte är lätt att gå vidare för den som drabbats och för den drabbades närhet?
Och återigen.
Ingen har någon sin frågat mig vad jag hade behövt. Vad jag behöver.
Jag ska bara skaka på axlarna och gå vidare som om inget hänt. Fast inget, INGET blir någonsin som förut.
Tänker ofta på min kompis som sa Karin, du har blivit både tramsigare och allvarligare.
Man blir aldrig som förut.
Aldrig
Fina Karin, så kloka tankar! ❤️
❤️
Hej, jag tycker att du skriver otroligt bra och träffande om ängslan att cancern ska komma tillbaka och om den där känslan av genenskap och samförstånd mellan människor som drabbats. Det behövs inte många ord. Vi vet. Stort tack.
Så skönt det är att läsa det du skriver om att man aldrig blir som förut vid eller efter cancer. Känner igen så mkt av dina tankar! Tack för att du skriver både böcker och bloggar!❤