mellanrumslivet

_mg_7594

om två dagar åker jag till Indien. Den här veckan är så fullspäckad att jag inte riktigt fattar när ska jag hinna packa. Alltså tänka efter vad jag behöver ha med mig. Inte glömma att ta med mig. Hinna tvätta. Ja, allt det där man behöver och vill göra innan en resa.
Jag har i alla fall visum. Det har jag fixat. Men det är så mycket jag borde göra. Den här resan har ju varit planerad ett tag och det har ju hänt så mycket sedan den planerades. Sånt som gör det svårt för mig att känna den där riktiga wiiihiii-känslan.
Men för några veckor sedan, bara ett par dagar efter att min mamma kom hem från sin treveckors sjukhusvistelse. Ja, då fick min pappa stroke och är numera förlamad i halva kroppen. Min lilla pappa.
Jag är så ledsen för hans situation. Han är fången i en kropp som inte kan röra sig. Han är fortfarande min pappa. Men han är så i händerna i sjukvården och varje gång jag är där måste jag hålla från att grina. Personalen är supergullig. Men det gör ändå ont.
Jag tycker det känns jättejobbigt att resa bort nu. Och det är svårt att inte oroa mig. Men som de säger i Indien: Why worry?! Worry want help you.
Och det stämmer ju.

Jag hyllar ju mellanrummet. Dagarna däremellan. Ni vet dagarna, stunderna mellan aktiviteter. Just nu känns det som att det är mellanrumslivet jag helst vill leva, eftersom aktiviteterna känns mest som att de är katastrofer. Jag vill vara där i stunden när inget händer. När allt är alldeles stilla. När jag kan ligga på sängen och lyssna på meditationer. Eller promenera alldeles stilla på landet. När mina andetag är högsta ljudet och det som sätter tonen på min dag.
Kan inte allt bara bli lite lugnt nu.
När jag tänker så här som jag gör nu, tvingar jag mig själv att tänka positivt. Jag menar ordagrant TVINGAR. Hallå Karin, sluta genast upp med orostankarna. Neggandet. Tänk på att hjärnan är plastisk, dvs förändringsbenägen. Vänd negativt till positivt. Jag tvinga mig att tänka på sånt jag är tacksam för i mitt liv. Det goda. Det härliga som händer. Kärleken som finns där. De roliga stunderna. Att jag har mellanrum. En får vara glad för det. Och att allt som händer gör mig större och starkare som människa. Att vi är summan av våra erfarenheter och hur vi tar hand om dem. Jag har sagt det förut. Jag samlar alla mina sorger. De är medaljer på mitt bröst. Det är tur att jag tog bort högerbröstet för medaljerna är så tunga och många.

A mind that is stretched by a new experience can never go back to its old dimensions.

_mg_9720

0
0