jag kan inte vänta

jag-vill-fan-leva
KÖP den här boken

När jag fick cancerdiagnosen 2012 ändrade jag mina kostvanor. Slutade med socker och gluten och mjölkprodukter och började juica grönt. Det första jag frågade min onkolog (när jag var under cellgiftsbehandling)var; ska jag tänka på nåt med maten?
Nej, ät som vanligt, var svaret.
Och det utan att fråga hur jag åt som vanligt. Är inte det konstigt. Och bara maten på sjukhuset? herregud, man blir ju sjuk bara av den. Hur kan man inte ha förstått matens innebörd.

9789155261498_200_21-dagar-till-ett-lattare-och-friskare-liv
HÄR köper du den här boken

För mig blev att hålla koll på maten. Vad jag åt och hur jag tränade och tog hand om mig själv, ett sätt att ha kontroll på något, som på ett sätt var bortom min kontroll. Jag tog liksom kontroll över de områden i livet som jag kunde. Mat, träning, å låt säga nån sorts självkärlek. Där jag smörjde min stackars trötta kropp med oljor. Jag har nog aldrig varit så rädd om mig själv som då under alla behandlingar. Jag har nog aldrig ärat min kropp så mycket som då.
Då var det fortfarande lite märkligt, lite konstigt och ja, jag ifrågasattes. Jag ansågs överdriven. Jag borde unna mig ett glas vin etc etc. Jag bara VIN?!! under cytostatikabehandlingen… Hur tänker man där.

karin-bjorkegren700

Vi har en kropp. Kroppen är ett mirakel. Jag är så fullständig fascinerad över kroppen och hur den alltid vill läkas. Hur den hitta sätt att försöka läka. Ibland tar den omvägar, genvägar ungefär som att den är felinställd. Men jag tror så på kroppens inneboende kraft. Jag tror på mirakel. För att jag tycker att kroppen är ett enda stort mirakel.
Kroppen är fantastisk i alla sina delar och hur den är uppbyggd. Jag är så fascinerad. Jag älskar min kropp. Den är inte världens snyggaste. Men herrejävlar vad bra den är. Min kropp stod ut under alla jävla behandlingar. Den fick hjärtsvikt och den lyckades läka det. Och så nu.

Jag har bestämt mig för att läka mitt lymfödem. Jag ska få bort all stagnation i armen. Jag ska skapa flöde i min arm fast vården säger att det inte går. de säger att de kan bli bättre, men inte försvinna. Jag tänker inte lyssna på dem. Jag gör det mesta alternativt. Jag höll på att tappa min känsla för kroppen när jag var på lymfrehabet senast. Istället för att personalen sa ”Heja tjejen” som svar när jag sa att jag ville bli av med lymfödemet. Så tittade de på mig med en överlägsen blick och bara: ”Men det är kroniskt.”

Att säga att nåt är kroniskt är som att ge upp i min värld. Visst var det grejer som var bra på lymfrehabet, men om jag ska sammanfatta det. Så kändes det mest som att jag ska acceptera att ha en arm som svullnar och att mitt liv borde handikappanpassas. Det är säkert bra, men det kändes märkligt. Och särskilt när det under de här två veckorna inte hade en enda andningsgenomgång. Märkligt. Andningen. Djupandning är ju det som styr lymfsystemet.

Vad ska jag säga. Det ställs högre krav på det alternativa. Det jag måste betala ur egen ficka för att få, än det jag får från landstinget. Men det jag tänker att jag ska fortsätta mitt sätt att ta reda på. Omvandla frustration och ilska till vetgirighet. Jag är så glad för att jag är journalist i grunden. Så glad att jag är vetgirig och att jag inte är rädd för vita rockar. Att jag fullständigt skiter i hierarki eller evidens. Det enda evidens jag går efter är HUR det känns för mig. Vad mår jag bra av. Men det blir dyrt. Det är dyrt att läka sig själv alternativt och jag har inte tid att vänta på att det blir vetenskapligt bevisat det jag själv tror på.

Nu har ju forskningen kommit LÄS HÄR

1
1